Anna Karin D

Långt och länge

Hur skröplig och olustfylld kroppen än känns en tidig kulen lördagmorgon är inte botemedlet täckeöverhuvudet. Eller mysunderplädmedenkoppteochengodbok. Inte för mig i allafall, men säkerligen för någon annan. Det beror inte på att jag är utrustad med en karaktär utöver det vanliga, eller att jag är en odrägligt äppelkindad hurtbulle. Eller duktig på något sätt. 

Nej. Men jag kan inte mysa under pläd i soffan. Det blir inget bra. Jag känner mig sjuk, rastlös, instängd och oerhört deprimerad. Tet smakar bäver och av boken fattar jag intet. 

Det KAN gå! Under vissa omständigheter, tex efter ett par timmar i skogen. Skönt slö. Skönt lugn. Skönt mör. Och då helst med kaffe. 

Så idag, efter ett par mörbultade dagar i knappt vaket tillstånd  (var det spinningen i tisdags?  Eller det inspirerade skogslöppasset dagen efter? Som sög musten?)vaknade jag alltså helt klart icke-återhämtad, stel och hemsk, men drog ändå på mig mina trasigaste, äldsta, fulaste, skönaste skor, mina trekvartstights och en långärmad tröja samt skrikfärgad keps och tog bilen mot skogen så fort det blivit tillräckligt ljust. Jag hade hört regnet mot rutan större delen av natten. 

Jag visste att det skulle vara vått. Och grått. Jag visste att jag älskar sådant väder, om hösten. Det hade slutat regna. 

Soffa? Täcke? Godbok? Sovalitetill? Nej. 

Jag tog det lugnt. Speciellt i början, stigen brant nerför mot dammarna i Måryd är knixig, stenig, rotig, lövig och väldigt blöt. Jag blir bara fegare med åren. Jag hatar att erkänna det, men det är ett faktum. 

Grusväg efter det. Grusväg mellan höststubbade åkrar som drar mot dovt lila i diset. Klickar av knallgult i lönnar och björkar. Löv. Nedfallna löv, den söta doften av förmultning.

In i bokskogen. I bokskogen är det som en saga. En bokskog om hösten, just nu om hösten, är ett konstverk som tar andan. Perfekt match från rostbrunt över lejongult till guld, med gröna stänk. Och svarta stammar. Där kan jag inte låta bli att ta små glädjerundor bland löven, så barnsligt!

Det är något konstigt med lövhögar.

(Och att hoppa. Jättekonstigt, en rest från barndomen som inte släpper taget om min tantkropp och min förnuftiga(nåja) övremedelåderssjäl. Jag älskar att hoppa. Och springa i lövhögar. Alltså när ingen ser, helst. )

Efter Torna Hällestad (det namnet!) hittar jag den gamla banvallen mot Dalby. Har inte sprungit där förut. Förutom att det fortfarande är bedövande vackert på det där oemotståndligt melankoliska viset viner nu historiens vingslag runt öronen. Tänk! Det har gått tåg här. Hur långe sedan? Passerar en övervuxen perrong. 

Tiden. Tiden som går blir så tydlig. Så uppenbar. Jag har min Garminklocka. Den tar också tiden på mig, när jag rör mig och den mäter sträckan. Den har koll på mig. Inte stenkoll, för den gör sina misstag. Jag överlistar den när jag gör små utfall i lövhögarna! Då hänger den inte med, men rätt bra koll har den ändå. 

Tankarna far och flyger, kommer och går. Sorteras och rörs ihop. Senaste tidens händelser poppar upp, både privata och allmänna. Tänker på #metoo ....och alla hemska historier om sextrakasserier som nu nystas upp. Tänker först att jag måste vara den enda kvinna som inte......men sedan kommer några händelser till mig. Nej, inte heller jag är undantagen,  några händelser är till och med rätt otäcka, jag måste ha förträngt. Nej inte förträngt, bara tänkt att....sånt händer. Så dumt. Så jättedumt. Så konstigt! Så knäppt. Så svårt. 

Men här dyker Dalby upp i regnet som börjat falla tätt, smått, tätt och härligt. Jag viker av från banvallen, genom en uppgrävd by - är det fiber? För inte är det spårvägsbygge, som i Lund) och så in i skogen igen. 

Benen är stolpiga sista kilometrarna. Det är bra att jag känner till varenda sten, rot, grushög, håla..just där. Jag är blöt. Jag är lerig. Jag är lugn. Samlad. 

Jag är redo. För en soffa och ....nä, ingen pläd! Där går gränsen. 

2017-10-21 13:07.


Kommentarer till blogginlägget


Verkligen härligt. Hoppas soffan är skön nu. Jag har inte kommit mig ut än pga andra åtaganden, bl.a. soffa. Men snart så.
2017-10-21



Den bilden beskriver exakt. Vid Boklunden är helt fantastiskt vid denna tiden av året (andra tiden av året är där också fantastiskt) 😊
Tänker på vilken härlig effekt det blir efter denna typen av pass. 👍
2017-10-21



Soffan är placerad alltför nära långsovande son, så det blev istället sänghäng.
Bokskog är fint! :-)

2017-10-21



Melodikrysset?
2017-10-21



Det var MYCKET länge sen, Eva! Ligger helt fel i tid.... Fast i bland tar vi det på Play! :-)


2017-10-21



PS. En anledning till att jag lätt kommer ut på helgförmiddagar är att jag inte får plats.....Måste smyga runt bland sovande söner!
2017-10-21



Vackert skrivet om ditt höstmysiga långpass! Ett perfekt sätt att skapa ro inombords...
2017-10-21