Anna Karin D

Vi pratar prestation.....och varför

Det viktigaste är att vara omtyckt. Eller: det viktigaste är att inte vara avskydd, illa omtyckt, kanske rentav hatad. Det är förfärligt obehagligt och det räcker inte att merparten av omgivningen tycker om mig eller åtminstone accepterar mig om en, eller två avskyr mig. Avsky och hat färgar av sig något alldeles kopiöst och missfärgar det goda så att det blir solkigt och fult och fel. 

Någon skrev en gång att alla människor behöver en reaktion från omgivningen. Få synas. Får man inte synas för att man är trevlig, god och accepterad, söker man bekräftelse genom att se till att bli hatad. För man behöver få vara NÅGON. 

Jag vet inte det ja! Jag väljer nog hellre att inte väcka någon reaktion alls. Att bli illa omtyckt är så förgörande, så utplånande. Så självkänslekrossande, mosande, livslustdödande. 

Men att bli omtyckt. Accepterad, gillad, respekterad, lyssnad på, sedd, tagen på allvar, hejad på, "bra jobbat, AK!" .......det ger liv. Det gör mig värdefull. (För hur ska jag annars känna mig värdefull, om ingen säjer det till mig, visar det? Igen, och igen och igen?)

I löparvärden blir man sedd om man presterar. Man blir omtyckt, respekterad, lyssnad på, hejad på, lajkad.....om man presterar. Springer fort alltså, helst fortast och i vart fall fortare än man gjorde innan. Om man ger allt, faller ihop efter mållinjen och gärna kräks. 

Då är man värdefull. 

Å vad det är underbart! Med den känslan, att vara värdefull! Att vara NÅGON. 

Om kravet (är det ett krav? Eller bara en önskan, en förvriden egen uppfattning om vad som ger mig ett värde? Att prestera? ) blir för stort eller omöjligt att uppfylla, eller rentav nödvändigt att uppfylla för att ens stå ut med sig själv - blir det till en skräck, en ångest. Prestationsångest. 

För vem, från vem? Tja, svårt att säja. Kravet ligger hos mig, men kommer även utifrån. Och grundar i en usel självkänsla som kräver omgivningens ständiga tillförsel av gillande , åtminstone inte AVSKY.

Sjukt kanske. Eller bara mänskligt. 

2017-10-15 18:32.


Kommentarer till blogginlägget


OJ! ! För mig är du Anna-Karin en fin vän vad du än gör eller presterar både i och utanför löparspåret. Löpning är bara ett gemensamt intresse som gör det kul att träffas före/efter tävling/träning eller helt utanför! Så det så...
2017-10-15



Det är lustigt, men på exakt samma vis som du så har jag, genom åren eller kanske snarare decennierna, då och då grunnat kring de där bevingade orden av Hjalmar Söderberg...

Och jag tänker att det måste till massor av styrka för att hålla på med tävlingsidrottande av det litet mer dedikerade slaget, år ut och år in... Jättemånga människor håller på med någon sport när de är barn och ungdomar men lägger av, sedan, någon gång. Bara ett litet fåtal fortsätter upp genom åren, och jag tycker att det är så himla starkt och coolt att fortsätta att satsa på tävlingsidrottande... om det nu är det som man vill göra...

Och nog är det väldigt mänskligt att man vill att andra människor tycker om en! :)
2017-10-15



Tack Majvi, och detsamma till dig!
Hade en diskussion angående prestation i ett annat blogginlägg nyligen - om viljan att prestera, göra tider, mäta sig. Och om det skulle vara fel på något sätt. Att ha prestation som drivkraft. Och självklart är det inte fel! Men om man hänger upp hela sitt värde i att prestera blir det jättefel, och bara ångest....
Jag KAN hamna i det tänket under vissa omständigheter. Det är absolut inte alltid så, och jag vet om min brist. Så det är inte DÅ illa. Men. Det är viktigt att vara..om inte omtyckt, så accepterad och gillad. Att platsa! :-)
2017-10-15



Och tack till dig P A! För dina tankar och för att du påminde mig om att det var Hjalmar Söderberg... :-)

Att ha stark ångest inför varje tävling år ut, och år in....det håller ju inte! Antingen får man sluta tävla, eller ändra sitt tänk. Men. Även om tänket ändras reagerar kroppen...som en pavlovs hund. Med ångest och skräck.
2017-10-15



Kanske kroppen kan lära sig, litet i taget! :)

Och kanske är det som så att alla vi olika människor har en litet olika uppsättning av tävlingsnerver. Det kan man ju se hos världsstjärnorna inom diverse idrotter under de stora, TV-sända mästerskapen. Eller bara tänka på hur många artister det finns inom showbiz som säger sig lida av rejäl scenskräck.

Mitt eget tävlingsidrottande inskränker sig till litet konståkning under uppväxtåren. Och från den tiden så kan jag minnas att jag upplevde detta att tävla som antingen... himmel eller helvete. Somliga gånger en upplevelse av olustig tävlingsnervositet. Och så andra, då alla bitarna föll på plats, och jag njöt och kunde få till någonting som faktiskt blev bättre än på träning...

Nu i november så har jag hållit på under två års tid med att vara yogainstruktör på gymmet. Länge, länge så var... scenskräck...och ångest den dominerande känslan inombords, en lång tid före, och i synnerhet timmarna innan, mina yogaklasser. Oj oj, hur ska detta gå? Men sakta men säkert så har det där börjat rinna av mig, allt mer, och nu så har jag inte så mycket av pre-yogaklass-nervositet kvar i mig. Från skräckblandad förtjusning till... bara förtjusning. :)

2017-10-15



Så sant, vi vill alla vara någon, vara bra. Duga, rent av mer än duga, kanske vara riktig bra. Inte nödvändigt bäst (för det kan endast en vara). Tänk va bra om vi hade lättare för att säga detta till våra medmänniskor.
Gärna då på bekostnad på det omvända, vi behöver inte gå runt och tycka någon är kass, tycka illa om o.s.v. Så himla mycket energi det går åt fel håll.
2017-10-15