Tomas Ängshammar

Back on track

I nio hela dagar lyckades jag låta skorna stå orörda innan det kliade för mycket. Delvis påverkas man ju av yttre faktorer, får jag erkänna. När jag tog vila var det riktigt lätt eftersom den svala sommaren övergått till en fullständigt eländig höst. Efter några dagars vila blev det förstås brittsommar med sol och temperaturer bara obetydligt under högsommarens och då var det inte så lätt längre.

Hur lång ska en säsongsvila vara då? Jag har varit väldigt dålig på att ta planerade viloperioder under åren, utan det har mera dikterats av skadeuppehåll. Förra hösten var nog, så vitt jag kan minnas, första gången jag tog en viloperiod som inte var påtvingad av någon form av fysiskt haveri. Då blev det 13 dagar, fast med två korta och mycket lugna joggingpass med Gustav. 

Om det till äventyrs är någon som läser detta är jag nyfiken på hur ni tänker kring säsongsvila. När och hur länge? Har ni märkt någon skillnad?

Jag tyckte att fjolårets vila gav effekt, även om jag förstås inte kan jämföra med hur det blivit utan vila. Lucialoppet sex veckor senare blev i alla fall rena krossen och en god föraning inför detta succéår. 

Nu blev vilan alltså något kortare men å andra sidan total. Den första veckan efteråt kände jag mig mer stel, allmänt "gnisslig" i hälarna och långsam som en rekreationsjoggare, snarare än fräsch och vederkvickad. Men nu börjar benen så sakteliga vakna till igen och intressant nog har jag känt av hälsenorna allt mindre ju mer jag närmat mig normal belastning.

I går var det för övrigt dags att bokstavligen gå "back on track". Det vill säga, dags för banpass igen. Nu när jag tänkt lägga fokus på grundträning vill jag inte dra på mig syra eller bli för tröttkörd, så det blev överfart i form av 10*60 meter. Jag är inte mycket till sprinter men ett snitt på 9,5 sekunder är nog trots allt snabbare än jag fixade i ungdomen.

Därefter två 800-ingar under 2:40, dvs lite snabbare än 3:20-fart. Jag ville ha en bra fartkänsla med gott avspänt flyt utan att köra totalt på rött i slutet av segmenten och det funkade bra, även om man alltid säckar ihop i slutet av sista intervallen när man trycker på lite extra i slutet. Det blev i alla fall inget syrabad som motverkar den aeroba grundträningen.

På lördag kan jag förhoppningsvis få in Högklintsloppet i det hektiska familjepusslet. En kravlös och allmänt trivsam tävling brukar ge energi och dessutom, förhoppningsvis, ett kvitto på att man fortfarande kan springa snabbt. Sånt piggar ju alltid upp.

2017-10-12 11:31.


Kommentarer till blogginlägget


Jag har i år genomfört min första säsong så inte mycket till hjälp men följer eventuella svar med spänning :)
8 dagar sedan