Peter Lendrop

​Den rostiga järnmannenens återkomst…

Kalmar IM 2017... där tog det slut. Orken, styrkan, initiativförmågan, glädjen. Efter nästan ett år av bedrövelser i sviter efter diskbråck drabbades jag av min djupaste ”Post IM Blues” hittills. Besviken över IM resultatet... löpåret... känslan borta... glädjen borta. Skorna ställdes på hyllan, cykeln i vinterförvaring, simdräkten nedpackad. Gav fanken i all form av träning... försök till social löpning med Teamet, men inte tusan blev jag egentligen gladare av att se alla pigga ben försvinna iväg längs spåret. Varje försök till löpning innebar ont slit i snigeltempo. Slutsprunget för min del. Skit i Lidingöloppet, Växjö Marathon... ja hela förbaskade hösten.

Jobb, jobb och mer jobb... inte fan har jag tid att träna när jag jobbar till 19 varje dag och knappt orkar gå ut med hunden på kvällen. Arbetskollegor blir utbrända runt omkring mig... så jag har inte tid att träna... måste jobba mer. Varningsklockorna har ringt i flera veckor och som morgontrött har jag snoozat länge nu. Vaknade upp i helgen... detta håller inte längre. Själv predikar jag om löpningen som mental batteriladdare, ventil och stresshanterare. Lev som jag lär... släpp IM och ursäkter.

Idag tog jag min första ”riktiga” löprunda på över två månader. Hårt mentalt motstånd hela dagen men jag hade en plan. Hem, sätt på bastu, sätt på löpkläder och skor (skit i vad, bara ta något), spring, tänk inte, bara SPRING! Jag sprang, sprang i en halv kilometer och kom på att jag faktiskt sprang. Sprang utan att tänka på att det var jobbigt, ont eller haltade. Jag tänkte inte och för första gången på många månader kände jag glädje när jag sprang. Glädje så stor att jag skrattade högt och ögonen fylldes med tårar. Det är detta som saknats mig... löparglädje. 4km senare och med ömmande vänstervad i en varm bastu bestämde jag att detta var början på vägen tillbaks... men det är lång väg kvar.

Innan jag kan komma vidare måste jag göra ett avslut, Kalmar IM 2017. Det gnager fortfarande i mig. Har undvikit allt granskande av statistik, Funbeat och bloggande. Det är dags att sätta punkt på mitt sätt... att skriva av mig om loppet.

Kalmar Ironman 2017... åter på startlinjen till festen som inte går att motstå, trotts för lite träning och kropp som inte kan springa.  Perfekta förhållanden, ingen vind, lagom temperatur och inget regn. Allt kändes bra innan start och humöret på topp. Målet var att ta mig runt och ha kul. Under 14h skulle jag och om det kändes det bra så var sub 12h målet.

Som vanligt magisk simstart i soluppgången. Just idag är jag stark… 1:15 gruppen. Njöt och flöt med simstimmet. Ingen minut-jakt i år så tog det lugnt. Sedvanlig kramp i högervaden efter 3km, men strandade på Kvarnholmen vid gott mod efter 1:15:37

T1 med fika som vanligt och checkade av Shivve innan det bar iväg efter drygt 8 minuter.

Nu skulle det cyklas. Nya lager och ceramicspeed-kedja. Benen duger ändå inte att springa med så målet var att köra skiten ur dem efter Öland. Hade visserligen inte mer än ca 120 träningsmil i benen men har ju gått bra med mindre tidigare år. Motvind över Öland och tufft. Mjölksyra över bron, publikladdning och upp mot Småland... var tusan fanns medvinden? Efter ca 13 mil började högerfoten domna av och göra ont. Spände upp och försökte få igång cirkulation... blev bara värre. Smärta... nya skor som inte testats över 9 mil. Så in i h-te ont i foten... gick inte att stå ut längre. Efter 15 mil blev det tvärnit vid en stenmur och av med skon. Satt i nästan 10 minuter, försökte bli av smärtan och tittade på hundratals cyklister som passerade. Bet ihop och körde vidare med uppknäppt högersko, ska i alla fall under 6h. Gick åt skogen, imål på 6:00:23. Snittade i alla fall över 30...

T2, nu äntligen skulle högerfoten få en mjuk skön Altra-löpsko att trivas it. Fikade, reste mig för att ta mig ut till publikens jubel... tvärnit. Hade så ont i högerfoten att jag inte kunde stödja på den. Tvekade. Kunde ju inte ge mig ut i detta skick. Linkade tillbaka genom tältet till sjukvårdsstationen... hjälp?! Inget att göra, stretcha lite var rådet. Stretchade, masserade... marscherade. Gav upp, bära eller brista... bit ihop och spring. Nytt T2-rekord på nästan 18 minuter, påklistrat leende och ut till publiken som snabbt gav lindring genom att finnas överallt och sprida sin positiva energi.

Löpning, linkning och gång varvat. Målet att jogga till varje drickastation och gå ca 500 meter därefter. Underbar publik och medtävlare. Foten blev bättre och bättre och planen höll. Inga problem med att få i mig energi då jag knappt gjorde av med någon. Många ”high five”, möten med Teamare och vänner. Kämpade sista varvet tillsammans med Martin Hallberg från Karlshamn Triathlon som gjorde IM-debut. Positiv energi av att coacha och peppa höll mig igång. Släppte iväg honom solo på röda mattan för att ge honom den fulla upplevelsen. Klarade gränsen 5h med god marginal på 4:59:41. (Har studerat J-O hur han gör i många år…).

Blandade känslor efter målgång. Lycklig över att ha genomfört min 5:e raka IM i Kalmar. Totaltiden 12:41:36 låg inom mitt mål… men min sämsta tid med marginal och i januari var mitt mål 10:30. Alla som genomför är vinnare... jaja, jag kan bocka av ytterligare en medalj, men simningen kunde gått fortare... cyklingen... vad i helsike höll jag på med och varför pajade högerfoten... 18 min T2?.... kom igen. Ställer jag för höga krav på mig själv?

Dessa tvetydiga känslor har hållit i sig till idag, men nu har jag gjort ett avslut och lämnar Kalmar Ironman 2017 bakom mig och blickar framåt. Givetvis är start till 2018 redan inhandlad och revanschlystnad börjar infinna sig.

Känslan efter dagens löppass sitter fortfarande kvar i huvudet… och vaden. Nu ska det skyndas långsamt. Igår inhandlades start till PRT i Växjö i december. Målet blir att ta mig runt en mara på 6h. Målet är att njuta. Målet är att finna löparglädjen igen. Målet är att hitta tillbaka till löpningen igen för löpningen får mig att må bra. Målet är att hitta tillbaka till Team Blekinge igen. Mitt mål är att kunna arbeta, springa och le igen.

2017-10-10 02:16.


Kommentarer till blogginlägget


Heja Peter! Löparglädjen är självklart det viktigaste med löpningen....och fikat efteråt...och den mörka drycken😉
2017-10-10



Häftig rapport om den berömda bluesen. Fokuserar på de där 4 underbara kilometrarna, längtar till när jag kan göra dem. Hoppas du är på banan snart igen.
2017-10-10



Tråkigt att höra om jobbet. Har hört och sett signalerna, kanske dags för er enhet att dra i stora nödbromsen innan du också dras ner i avgrunden?
2017-10-10



En härlig berättelse från dina vedermödor på IM i Kalmar! Hoppas att du kan komma tillbaka till löpningen utan alltför stora protester från kroppen. Du behövs som glädjespridare på träningar och långpass tillsammans med oss i Teamet.
2017-10-10



Skynda långsamt och var rädd om dig! Då tänker jag även på din jobbsituation.
2017-10-10



Ta väl vara på dig!
2017-10-11



Tack för härlig läsning. Bra kört ändå smärta. Konstiga smärtor man kan få på cyklingen i fötterna. Och det gör oooonnnt!!! Håller med dej.
2017-10-25



För fasen Peter,du kommer tillbaka starkare om möjligt,skit i resultaten och njut av livets goda stunder(jag vet) hoppas vi synes snart!
2017-11-04