Anna Karin D

Självsuggestion/-bedrägeri

Jag är pigg och positiv. Hade jag kunnat ta annat än skeva och suddiga selfies hade jag lett skrynkligt och lyckligt in i kameran på sådana. Haft glittriga nyfikna ögon. Gjort V-tecken med fingrarna. 

Jag tänker glada tankar, ser möjligheter i det som sker.  Eller åtminstone trevliga utmaningar som för mig framåt här i livet, svårigheter är till för att övervinnas,  berg finns för att bestigas och det är inte målet som är målet utan vägen dit, tjohej!!(?) Överallt runt mig står halvfulla glas, inget halvtomt neggotjafs här inte.

Jo men visst. Full fart mot framtiden, möjligheterna! Förändringarna! Pensioneringen! Skröpligheten, åldrandet och döden. Spännande grejer.

....

Nä men vänta nu, det där kändes inte helt rätt? Nu misslyckades jag nog lite med tänket? 

Leva i nuet! Så var det jag skulle tänka, carpe varenda diem, tisdagar med snålblåst och sega måndagar, fånga dem bara!!! Jag ska grotta in, frottera mig med vardagligheten. Ostskalkar och svarta bananer. Se dem. Känna dem. Vara ruggigt mindful och uppleva varje litet andetag och lyssna på tystnaden. På......det osagda ordet. Och grävmaskinen utanför fönstret vid vägarbetet som aldrig blir klart och den jobbiga skitkranen i köket som droppar hela tiden och grannens falska pianoövningar. 

Jag är inte sjuk. Ju. Jag är pigg som en nötkärna, eller åtminstone frisk som en sådan , det är mörtar som är pigga.

Jag är en mört. 

Jag har alla möjligheter i världen, man kan vad man vill, inget är omöjligt, endast fantasin sätter gränser!

Och pengarna. 

(Tyst med dig!)

Så. Varför kommer jag inte ur passiviteten? Varför ägnar jag mina jobblösa eftermiddagar åt slöa orgier i tv-serier och dokusåpor på Play?  Istället för alla de där möjligheterna jag ju har att ändra mitt liv  och komma dit jag vill, tex genom att låta bli tv-serierna och titta någon annanstans, jag har ju fått tips?  Klättra upp för det där bildliga berget eftersom utsikten är så underbar däruppe?  

(Jag ids knappt......hasa mig mellan rummen.)

Varför diskar jag alla äckliga halvfulla glas som står överallt och klibbar fast i bordsskivor, eller kanske till och med i en tallrik med intorkad kvarg? Varför gnäller jag,  svär över dem.....de är ju en SYMBOL för positivt tänkande och borde få stå kvar, tack mina vuxna hemmaboende söner! 

Det känns som mitt nya ickenegativa jag inte riktigt är.....äkta. Jag spelar inte käckrollen något vidare! Tankarna är inte helt genomtänkta. Jag är fortfarande tröttgnällig. Inuti. 

Dystert. 

(Bilden nedan visar ett glas med potential.)

2017-10-10 05:24.


Kommentarer till blogginlägget


Svåra och intressanta frågor. Jag återkommer! #igenkänning
2017-10-10



Kan ju inte låta bli att le Anna Karin. Har aldrig hört talas positiv negativitet eller blir det tvärtom, negativ positivitet, hihi!!
Att bli arg och frustrerad är ju bättre (tror jag i alla fall) än att var ledsen och orolig..så det kanske går framåt ändå eller något.
Känner ju inte dig men tycker om dig ändå, kram till den tröttgnälliga:)

2017-10-10



Kram tillbaks och tack! Man får inte ta sig själv på allt för stort allvar tänker jag. Gör man det kan livet bli väldigt besvärligt...
2017-10-10



Det är svårt att spela det omvända. Bättre att vara det äkta.

2017-10-10