Anna Karin D

...och så rasade det.

Nio dagar, 45 timmar. 

Har jag jobbat nu, två veckor och en dag.  Onsdag fri. Jag har blivit påmind om vad jag saknat: gemenskap, att vara en del av ett sammanhang, att vara omtyckt, respekterad, välkommen och att åtminstone tro att jag kan tillföra något. 

Det har gått fint med patienthanteringen. Med sjukdom-, ålderdom-, skröplighet- och dödhanteringen. Det har funkat.

Men. Nu har det brakat ihop. Gick det så fort? 

"Vad var det jag sa", kraxar kanske någon olyckskorpslikt. "Skyll dig själv! Du skulle förstås inte ha gått tillbaka till din gamla arbetsplats! Du skulle ha lyssnat.....på bättre vetande. Idiot!"

Jag har blivit påmind om något jag inte saknar. Något jag märker att jag inte orkar. Något jag inser att jag inte alls kan hantera, som sänker mig, blockerar mig, gör mig till en ledsen trasa. 

Tjafset. Konflikterna. Känslan av, och så insikten om att min återkomst nog inte är helt oproblematisk och emotsedd med glädje av alla. 

Mitt sätt att jobba, mitt sätt att se på det jag gör, vad som är viktigt och vad som är oviktigt, mitt sätt att lägga upp min dag irriterar mina yrkeskollegor. Jag börjar för tidigt. Jag samarbetar med arbetsterapeuter. Jag gillar det. (Gud förbjude.) Jag är hyggligt omtyckt av avdelningspersonalen, de verkar till och med tycka att min närvarotidpunkt är passande (jag har ställt mig in?). Jag tycker om samarbete med avdelningsfolket (jag springer deras ärenden?). Jag tycker om att vara en i gänget, vill inte ställa krav (jag hatar konflikter.) 

Detta tycker mina kollegor (alla? några? de som syns och hörs och får ordet) är att sänka sig, vika ner sig, göra undersköterskejobb/omvårdnad/okvalificerat jobb (?), inte jobba på spets, kasta bort vår stora stora sjukgymnastiska kompetens och betydelsefullhet till det simpla. Vi är ju så speciella! Det vi gör är så svårt och stort och oerhört att inte alla kan förstå. Särskilt inte undersköterskor eller arbetsterapeuter eller några andra lite lägre stående. Det är viktigt att en så speciell kompetens inte kastas som pärlor åt svin.

Och så kan det ju vara. Jag tar den enkla vägen. Det är inte bra. Jag skäms. Hackar, stammar och tystnar till slut. Alla hör ju hur dum jag är. En lat glidare.

Hursomhelst. Vi hade gruppmöte i torsdags, tjafset fortsatte och jag gick därifrån krossad. Förkrossad. Jag är inte stark nog. Jag orkar inte, vill inte, kan inte. Inte sådant här. Jag har alla(?) emot mig. Jag orkar inte gå i försvar, än en gång. Har försvarat mig säkert vid minst  tio olika tillfällen förut. Det är för mycket, jag är ensam nu. Jag bröt ihop och grät som regnet utanför och inte ens en mil i plaskiga pölar hjälpte. 

Detta ville jag inte tillbaka till. 

Igår, kickoff. Sjukgymnaster från min klinik, utflyttade till nya fina konferenslokaler i flotta hamnområdet. Gruppdiskussioner kring mål, kompetensutveckling, dynamiska fokustal, balanserade styrkort, värdegrunder och .....SMARTa mål. 

Märkte någon hur fruktansvärt malplacerad jag är? Hur vansinnigt ointressant jag tycker detta bollande med innefloskler är? Hur jag tycker vi diskuterar luft och fluff? Märkte någon att jag kämpade med en stark lust att bara dra ut, ut ut? Mina tankar någon annanstans. Jag, enkla vanliga, lätt korkade människa bland denna elit, så kompetenta, så framåt, så......på tå, så högtstående, brilliant intelligenta. Så.....

......betydelsefulla. 

Min rehab går inget vidare, eller hur?

Nu lägger jag till ett PS! Jag vill inte bara vara dömande ju. Därför måste jag berätta att lunchen som föregick diskussionerna om ....allt det där jag inte orkar bekymra mig om, var mycket trevlig trots en extremt torr bit kyckling. Då var vi mammor, pojkvänner, husköpare, exgöteborgare, hundköpare......och glömde bort vårt statustyngda yrkesliv. DS.

2017-09-16 00:00.


Kommentarer till blogginlägget


Vet att du skrivit tidigare att yrket är fel för dig, men det verkar snarare vara kollegorna som är helt fel. Utan att veta några detaljer låter det som om alla - både personal och patienter - hade tjänat på ökat samarbete och minskat yrkespositionerande.
2017-09-16



Åh, vad jag känner med dig!!!

Klarar inte heller floskel-dravlet. Jobbar inte alls inom samma branch, men kan ändå känna igen mig. Målsättningar hit och värdeord dit... Orden växlar år från år, men jobbet som ska utföras är detsamma.

Och det finns ingenting som suger musten (och arbetsglädjen) ur en såsom konflikter på arbetsplatsen.

Gemenskap och sammanhang är viktigt. Jag hoppas att du snart kan hitta dem på annat håll!

Häng i!
(och då menar jag alltså inte på arbetsplatsen...)
2017-09-16



Jag skulle snarare säga att det är du som är kompetent och briljant i detta sällskap. Visst ska man ta till vara på sin speciella kompetens och man får gärna vara stolt över den också, men i vården är huvudfokus på patienten. Och ska vi ge patienten en bra vård måste vi ALLA samarbeta, alla kompetenser är lika viktiga.

Eftersom min mamma är sjukgymnast (och faktiskt kommit till en del liknande insikter de senaste åren) vågar jag sticka ut hakan och säga att ja, ni har en unik kompetens, men nej, inte mer unik eller viktigare än någon annans. Som min mamma har uttryckt det: Vi samarbetar gärna med läkarna, för vi är på samma nivå, men inte med annan vårdpersonal (absolut INTE med arbetsterapeuterna!)

Du behöver nog komma fram till om gemenskapen och samarbetet på avd är tillräckligt bra och värdefull för att väga upp tjafset från annat håll. Om inte så finns det andra ställen att arbeta på.
Kram!
2017-09-16



Tack snälla för era kloka innehållsrika och genomtänkta kommentarer!
Vad jag nu känner är en viss skamsenhet, skäms...Jag VET ju egentligen inte om ALLA är emot mitt angreppssätt. Men de som hörs är det!
Detsamma gäller vår kickoff. Det finns några (få, sjukgymnaster är ett kaxigt släkte) tystare. Vad tänker de? Det vet jag inte..
2017-09-16



Först och främst:

"Vad var det jag sa", kraxar kanske någon. "Skyll dig själv! Du skulle förstås inte ha gått tillbaka till din gamla arbetsplats! Idiot!"

INGEN säger så. Skäms inte för något över huvud taget.

Jag tycker inte det låter som om det är dig det är fel på, eller att det är du som inte passar för ditt jobb. Jag tycker det låter som om du jobbar i ett hierarkiskt system som fungerar skitdåligt.

Men det är något som händer med (vissa) yrkesmänniskor i grupp - positionerandet gentemnot andra yrkesgrupper, arrogansen, revirpinkandet. Jag förstår det inte, jag har aldrig förstått det och jag kommer aldrig att förstå det. Men jag känner mycket väl igen det.

Och floskelfyllda kickoffer ...

Antar att du inte kan göra ditt eget race och skita i alla negativa krafter? Eller så finns det andra, bättre ställen där du faktiskt kan jobba som sjukgymnast?
2017-09-17



Jag tycker du är fantastisk som har gjort din resa och "kommit tillbaka" till patientarbetet och känt att det funkar helt OK. :)

Din verksamhet verkar lida av något som kallas för organisatorisk och social stress, samt att den psykosociala arbetsmiljön verkar ligga långt under isen. Samspelet kollegor emellan är oerhört viktig för att man ska må bra på sitt jobb, och funkar det dåligt, som det ju verkar här, så är det inte konstigt att folk blir sjuka. Det handlar inte om dig Anna Karin!

Din chef borde vara medveten om den nya lagen, som trädde i kraft 31 mars 2016 och fullfölja sitt uppdrag!. Där i står bl a:

"Vad är en organisatorisk respektive social arbetsmiljö?

Den organisatoriska arbetsmiljön omfattar villkor och förutsättningar för arbetet som inkluderar; ledning och styrning, kommunikation, delaktighet, handlingsutrymme, fördelning av arbetsuppgifter samt krav, resurser och ansvar.

Den sociala arbetsmiljön handlar om villkor och förutsättningar för arbetet som inkluderar socialt samspel, samarbete och socialt stöd från chefer och kollegor."

Vad jag vill säga så - det är inte du som ska skämmas! Däremot finns det andra som borde skämmas! Kram!
2017-09-17



Kram och tack Ingmari och Sylvia!
Ni anar inte hur många timmar jag lagt på (försvars)talskonstruktioner, förklaringar, motiveringar och annat att lägga fram för min chef! Tyvärr har jag förlagt dessa timmar till mellan 02.00 och 04.00, nattetid. Det har gjort mig lite matt minst sagt.
2017-09-17