Anna Karin D

Kluvenhet. En uppdatering!

Det är storm, regnet piskar mot fönstret, det är höst, det är blött och jag har jobbat sedan 1 september. 7 dagar, 35 timmar. Onsdag är min lediga dag, det är idag och jag är så himla trött. Trött och slut på på ett konstigt sätt, för "vila" kan jag inte och absolut inte sova. (Jag tvättar/handlar/lagar mat åt storfamiljen.)

Hur har det gått? Tillbaka på min vanliga arbetsplats dit jag absolut aldrig skulle åter? Som jag lovade mig. Dyrt och heligt.

Riktigt bra skulle jag vilja säja. Ingen arbetsprövning eller rehab, bara rakt in och rivstart. Som om jag aldrig varit borta och det är faktiskt bra, det är så jag vill ha det. Vill inte utmärka mig. Har svårt att vara klen.

Riktigt jättebra skulle jag ha sagt efter de första dagarna, den första veckan. Jag har en tendens att vid extraordinära tillfällen gå på högvarv och få superkrafter, bli toppad och speedad och inte känna tillstymmelse till trötthet, och det hände förra veckan. Jag blev väldigt fint mottagen på den avdelning jag jobbar, något mindre entusiasm visades i min egen yrkesgrupp. Möjligen är jag inte helt välkommen tillbaka där, jag ställer till det genom att vara den jag är. 

Jag blev glad av dem som visade välvilja. Brydde mig inte om det andra. 

Förutom att jag började jobba hände något omvälvande och tufft i ett annat sammanhang än jobbet, och även beträffande detta gick jag på hög växel, utan sömn, utan vila, bara aktivitet. 

Det kostar naturligtvis. Det vet jag, men såhär funkar jag och det är väldigt svårt att ändra på det. Nu är verkligheten i kapp. Det är lite trögt. Det regnar. Och blåser och snart måste jag ut. 

Jag vill inte ut. 

Det är inga problem att fixa fem timmar på jobbet. Det är lugnt, det funkar med patienterna. Vad som däremot är lite tuffare är alla tjafs, konflikter, strider, förändringar, krismöten, anklagelser, antydningar och misstro mellan yrkesgrupper. 

Ajdå. Hade nästan glömt allt sådant. Kan jag bara låta bli att lyssna? Det kan jag tyvärr inte, jag är i högsta grad involverad bara genom att vara där. Men jag vill inte. Jag vill flexa in, göra mitt jobb på det sätt jag tycker är bra, och sedan gå hem. 

Hur känns det då? Tja. Både och. Lite besviken över att inget hände de här fem månaderna i exil. Lite jagad av att jag bör försöka förändra, hitta ett alternativ eller åtminstone ett komplement. För jag orkar inte riktigt att ta tag. Inte idag i allafall, möjligen en annan dag?

Men bra ändå. Sjukrollen började kännas främmande (den har alltid känts främmande). Jag gillar att ha en friskstämpel i pannan. Det är fint att finnas i ett sammanhang, och jag har insett att det betyder mycket för mig att vara känd och att känna människorna jag har runt mig. Trygghet. Just nu. 

Men. Hur länge........?

2017-09-13 12:52.


Kommentarer till blogginlägget


Tjafs och negativitet, oroligheter och turer fram och tillbaka tar så fruktansvärt mycket energi av en. På mitt jobb satt samma människor och malde på allt som var fel, hur jobbigt och dåligt allt var, jag fick gå och sätta mig någon annanstans för orkade inte med det.

Det kanske hände mer på de fem månaderna än vad du tror, kanske inte arbetsmässigt just nu men med dig som människa..

Glad för dig att det verkar fungera någorlunda för dig i alla fall!
2017-09-13



Tack! Helt säkert har det hänt massor dessa fem månader. Bara på gott!
2017-09-13



Låter hoppfullt tycker jag och bäst är att du vet precis vad du mår bra av och vad du bör undvika! Lyssna på din kropp och tankar så hittar du nog din egen väg! Kram
2017-09-13



Skönt att det funkar med patienterna! Att hitta ett alternativ/komplement... om du tar tag i det idag eller en annan dag kan väl kvitta. Det viktigaste är väl snarare att landa i hur du vill att det skall se ut framöver; vill du jobba kvar i viss mån för att du trivs med arbetskollegorna och det funkar med patienterna, eller vill du klippa banden helt och satsa på något annat? Håller tummarna för att du skall få till en hållbar lösning där du mår bra.
2017-09-13



Helt klart så var förra veckan något långt utöver det vanliga. Den sög energi! Inte konstigt tröttheten kommer. Hoppas bara du kan få tillbaka återhämtningen, på något vis.
2017-09-14