Anders S

UTMB finisher 2017

Kan knappt tro att det är sant. Jag har rundat Mont Blanc, sprungit bergsultraloppet UTMB, 17 mil genom tre länder och över 10 000 positiva höjdmeter (ja och lika många negativa vilket eg är ännu mer påfrestande).

Men vi börjar från början...

Förbredelser

Jag hörde talas om UTMB för ca 4 år sedan, eller jag hade nog hört om det innan men det kom nära på ngt vis genom att jag sprang Swedish alpine ultra (SAU) där man fick så kallade UTMB-poäng. Tanken började gro om det häftiga att till fots runda Mont Blanc och jag började samla poäng i och med High Coast Ultra (HCU) 2015. Vidare genom Sandsjöbackas ultratrippel och GAX under 2016 var jag klar med de 15 p på tre lopp som krävs för att kunna söka. Jag hade iofs gjort ett försök att komma med i UTMB´s lillasyster CCC 2016 men missade i lottningen och åkte ner och tränade innan. Det kändes bra att under UTMB 2017 att känna igen sig på de första och sista milen runt Chamonix. Att ha testat vad backar på1200hm upp eller ner gör med kroppen är också en fördel.

Efter träningshelgen i Chamonix var vi ett gäng som samlades på Ölrepubliken i Göteborg. Där formades ett mål om att lämna in en gruppanmälan för UTMB 2017. Vi var några i gänget som sprang Sätila 120 som ett led mot UTMB, vissa för att poängen var nödvändig och andra som ren förberedelse. Efter den helgen hade vi ngn en samling till på Brewdog och nu var det snart dags att registrera vår gruppanmälan.

Flera ur gänget kommer nämnas i denna text, i gruppanmälan ingick Erik Billerby (knäskada stoppade honom från att starta), Christian Johansson, Fredrik Reinholdt, Joakim Glenn Kopka, Martin Clemensson, Aramis Sasinka, Andreas Pettersson och jag.

Anmälan lämnades in och i väntan på besked anmälde jag mig till 100miles of Istria, ett lopp som jag tänkte skulle funka som avstämning inför UTMB men som i själva verket var ganska tufft i sig själv med 17 mil och 7000 hm.

Mot alla odds fick vi plats i UTMB och det var inte bara glädje jag kände i magen utan ganska mkt oro också. Shit, nu är det allvar, här måste tränas!

Jag hade Kiel Marathon i kalendern och tänkte att det var bra att få lite snabbhet i kroppen till att börja med. Tyvärr så drog jag på mig en magmuskelskada (även om det dröjde till långt senare innan jag visste var det var). och hindrades kraftigt i både träning och tävling, Jag låg kvar på hyfsad mängd men kunde inte ta i ordentligt och hade mkt ont efter långa eller hårda pass.

Istrien närmade sig och magproblemen hade inte blivit bättre. Hur som hels klarade jag Istrien med glans (finns annat inlägg om det här) och jag ställde hastigt om siktet mot Göteborgsvarvet vilket inte var lätt. Fart gjorde ont i magen och kroppen vill inte springa fort efter Istrien.

Efter varvet började jag med mer UTMB fokuserad träning, dvs höjdmeterjakt. Jag gjorde en slinga på 10 km med 600 hm i Hisingsparken utanför dörren där jag bor. Denna slinga kom jag att kuta 17 ggr innan jag stod på startlinjen på UTMB. Jag var också en vecka i Istrrien och körde där över 10 mil och 7000 hm.

Magmuskeln var fortfarande inte bra och mina hälsenor klagade över all träning. Egentligen hade nog kroppen velat vila mer på slutet men mentalt behövde jag förbereda mig med träning.

På plats

Så var det dags, vi åkte ner till Chamonix. Jag oroades av att värmeprognosen ersatts av kyla, regn och snö. Att springa 40 h i skitväder fanns inte på min mentala karta inför UTMB, jag hade ju sett alla vackra vyer framför mig.

Kollade utrustningen och fick racebib på torsdagen när vi kom ner. Hittade inte min räddningsfilt men fick låna av Aramis som hade två med sig. Hade tryckt in den i min lilla sjukvårdsväska så hittade den sen. Tog ett foto som seden kräver och på kvällen käkade vi middag tillsammans med ett stort gäng svenska löpare. Alla snackade väder.

Gick på mässan på förmiddagen på fredagen eftersom jag saknade lite grejer. Handlade på mig en extra vindjacka för att kunna springa med, den vattentäta jackan blir så otroligt varm och är mer av ett nödplagg (som skulle komma till god användning visade det sig).

Även ett par långa strumpor samt korta tights+shorts allt för att bli varmare nu när allt pekade mot ett kallt lopp med en hel del nederbörd i olika former.

Allt jag handlade kom till god användning under loppet.

Sen vilade vi en stund på rummet och efter det började jag klä mig för race.

Startade i korta shorts med integrerade tights under (de nyinköpta), hade en funktionskalsong under vilket var lite av en chansning då jag brukar få skav av allt utom bomull närmast kroppen. Med tanke på den kyla och det regn som väntade ville jag inte ha bomull.

Körde mina nya långa compress sport utmb strumpor och North Face Ultra Endurance på fötterna. Smörjde in fötterna ordentligt med vitt vaselin.

På överkroppen hade jag en kortärmad compress tröja jag fick på Istrienloppet och armvärmare på armarna. Ville spara underställströjan torr och ha och byta till i ryggan.

På huvet en buff från Sätilatrail.

I ryggan fanns allts ett regnställ, vattentäta handskar, varma handskar, varm mössa, underställströja och långa tights, allt packat i vattentäta påsar.

Jag hade även plastat in ett kort med profilen och alla avstånd samt stopptider, detta bar jag under ena vattenflaskan.

I händerna hade jag stavar jag lånat av Erik Billerby, lättaste varianten från Mountain King.

Timmarna innan start hängde vi på Cool cats som en kompis till en kompis driver (kanongott käk!).Ett sista toabesök hos Fredrik och Jocke som bodde närmast starten. Kom på att jag inte tejpat bröstvårtorna, haha, kunde gått illa.

Vi gick ner till starten när det var ca 45 minuter kvar och det var redan fullpackat och värsta uppsnacket. Efter en stund började eliten droppa in och ställde sig längst fram. Killian filmade och gick bakåt genom folkmassan och tog folk i hand. De spelade Vangelis stycke som de alltid gör och sen gick startskottet.

Loppet.

Ulkande med gråten i halsen sprang jag första kilometern, det var så fullpackat längs gatorna i Chamonix och alla ville göra high five, barn som vuxna. De hyllade modet hos de 2600 löpare som bestämt sig för att försöka runda Mont Blanc. Jag tittade upp mot alptopparna omkring mig och kände mig liten och oändligt tacksam för att jag fått chansen att göra detta.

Jag var glad och tacksam men också rädd. Detta har jag jobbat för i flera år och nu är jag här och skall prestera. Det var på något vis förlamande att tänka på det viset så jag försökte skjuta bort tankarna och ta loppet bit för bit.

Jag höll igen och sprang långsamt mot Les Houches (7,9 km). Ca 6.30 tempo tror jag. Pratade med en finlandssvensk tjej och några svenskar. Stannade och kissade efter några kilometer och när vi kom fram till Les Houches var det full fart igen. Massor av folk och fest. Nu började första stigningen upp mot Le Delevret (13,6 km, 2h 3min, plac 1579, 1744möh), det kändes bra, här är bra och fin bred grusväg hela vägen upp och jag kunde pusha lite med stavarna. Stavar förresten, de flesta har ju det men det är en minoritet som kan använda dem. Några lyfter bara stavarna hela loppet och trycker inte ifrån, de har alltså stavar helt i onödan. Andra springer utför med stavarna rakt ut åt sidorna så att man inte kan komma förbi utan att riskera livet.

Hur som helst kände jag att min stavteknik funkade och jag hade användning för stavarna uppför hela loppet, utför egentligen bara där det var väldigt lerigt annars hade jag nog helst velat stopp undan stavarna utför, men tyvärr hade jag ingen bra lösning för det.

Det mörknade innan vi nådde första toppen men jag klarade mig med hjälp av andras lampor. När jag väl tände såg jag väldigt dåligt pga dimman som låg tät. Var tvungen att sänka farten för att det var så svårt att se. Här sprang jag lite med en svensk som heter Primus, vi skulle följas åt under loppet en del. Det var iväg utför på bred grusväg och senare på smalare stigar. Här passerade vi också en extra aidstation men jag kutade förbi, troligtvis passerade jag Jocke och Fredrik här eftersom jag var före dem sen.

Herr Johnny Hällneby passerade ropandes "Ur vägen, det är kul att springa utför!" Jo han lät lycklig där han fullkomligt spurtade om alla men det visade sig bli ett dyrt nöje.

Det hördes från långt håll när vi närmade oss Saint Gervais (21 km, 3h 3 min, plac 1481, 810 möh), här var det fest med trummor, musik och folkfest. Vi hade bara kutat 21 km men togs emot som hjältar. Hade svårt att hålla tårarna borta igen, hade ju bara sprungit en halvmara, kunde inte ta in detta fantastiska bemötande. Försökte få i mig en hel del både mat och vätska och det gick bra. Snabbt vidare nu, till nästa station var det ca 10 km löpning med 200 m stigning så ganska enkelt mot det som skulle komma senare under natten.

Efter en stund passerade jag Martin som stod och pillade med utrustningen. Väntade in honom för att springa ihop en bit. Det tog ett tag för honom och plötsligt dök Jocke och Fredrik upp. Vi sprang alla tre en bit men efter ett tag tror jag Martin släppte.

Jag släppte Jocke och Fredrik när jag tyckte att det tog emot lite. Hade som mantra "spara kraft" i huvudet hela tiden. Inget skulle få kännas riktigt tungt första dygnet, ja kanske i värsta uppförsbackarna men inte annars.

I Les Contamines (31,2 km, 4h 46 min, plac 1415, 1180möh) så var jag en minut efter Jocke och Fredrik, stannade inte länge utan gav mig iväg.  

Det var nu det började, första 2500m toppen skulle besegras från Saint Gervais hade det stigit försiktigt från 800 m men nu blev det riktigt brant.

La Balme (39,3 km, 6h 27 min, plac 1199, 1706 möh) kontrollen var bara några tält med mat och dryck på vänstersidan och jag tror inte jag stannade länge utan drog snabbt vidare mot toppen.

Martin bröt här tyvärr.

 När jag nästan var uppe på  

Refuge de la Croix du Bonhomme (42,9 km, 8h 09min, plac 1191,  2433möh) hade loppet pågått i över 8 timmar och klockan var 02.30 på natten. Bakom syntes pannlamporna som ett pärlband. Vindjackan åkte på men jag överraskades av att det snöade, blåste och var svinkallt när vi kom över en kam. Jag fick av mig ryggsäcken och tog fram de vind- och vattentäta vantarna men hann bli rejält nedkyld innan jag var iväg igen. Efter bara några hundra meter kom vi i lä för vinden, typiskt hade jag bara sprungit på kanske jag inte ens behövt vantarna. Nu tog det nästan hela vägen ner i dalen innan jag blev varm om händerna igen.

På väg ner till Les Chapieux (50,1km, 8h 59 min, plac 1171, 1549 möh) så föll jag i leran två gånger och slog i ena knät på en sten, det rann lite blod längs benet så jag tänkte att jag får låta någon medicinare ta en titt och kanske rengöra det. (Men det gjorde jag aldrig 😄)

På väg in på stationen så var det kontroll av obligatorisk utrustning, mobilen skulle visas upp tror jag det var.

Stötte på Christian på stationen, han satt och snackade med någon och verkade glad men kanske lite uppgiven. Jag tog lite mat och satt mig ner en stund. Det var nog första gången jag satt ner under loppet men kände att jag måste försöka få i mig energi, nu var det dags för högsta toppen sen skulle det börja gå ner mot Courmayeur. Det började ta emot med energi men dricka gick fortfarande bra. Jag stannade i 27 minuter på stationen, vilket känns helt OK under omständigheterna. Här hade jag förresten min bästa placering i loppet med plats 1171. Det berodde inte på att jag gått ut hårt utan på de stora energi och vätskeproblem som skulle komma senare.

Till toppen Col de la Seigne (60,8km, 11h 59 min, plac 1282, 2516 möh) var det ca 10 km och 1000 hm, här blev jag ordentligt trött uppför. Stannade och tog lite kort och släppte förbi många löpare. På toppen så kom gryningen och det vackra vädret, plötsligt fick vi vyer, det var så otroligt vackert. Det fanns temporära små värmehytter på toppen som måste ha flugits upp. Jag grät igen och krafterna återvände.

Ner mot La Combal (65,6 km, 12h 40 min, plac 1266, 1979 möh) gick det fint, stannade där en liten stund och försäkte käka en medhavd snickers, gick sådär. Det var fortfarande kallt och skuggigt på stationen men man anande solen bortom bergstopparna.

Efter stationen sprang vi platt på grusväg ett tag, minns en drönare som flög precis över mitt huvud, försökte smajla upp mig, till ingen nytta då jag inte sett några bilder från den 😃.

Sen gick det uppåt igen, uppför illgröna kullar, en helikopter åkte nära och filmade. Dock blev jag även här ganska trött uppför och stannade några gånger och vilade och drack lite.

Minns inte hur det såg ut på toppen Arréte du mont-favre (69,6 km, 14h 05min, plac 1290, 2434 möh) men jag var antagligen glad att springa utför igen.

Nästa stopp Col Checruit (74 km,14 h 51min, plac 1305, 1907möh) där stannade jag ett tag, Det fanns en toalett, iofs utan lås och utan sits men va faan.😂 Behövde verkligen gå. Satt också ner och försökte äta lite pasta med tomatsås och parmesan. Vi var väl i Italien nu kanske😃 Det gick sådär, slängde ut det mesta. Det var varmt och soligt och jag snackade lite med medtävlande. Dags att bege sig ner mot nästa milstolpe...

co

...vägen ner mot Courmayeur (78,4 km, 15h 53min, plac 1369, 1192 möh) gick mestadels i en väldigt brant serpentin, jag tog det väldigt lugnt medvetet eftersom jag inte ville ta slut i låren halvvägs. Väl nere gjorde jag ett vääldigt långt uppehåll, hela 1 tim och 24 minuter spenderades här. Här fick jag min dropbag och först satt jag lite apatisk vid ett bord och pysslade med mina saker, bytte batteri i lampan, försökte peta i mig lite energi. Jocke och Fredrik kom in minuterna efter mig och Aramis gav sig iväg nästan samtidigt som jag kom in. Jag la mig och sov i 15 minuter. Sen smörjde jag om fötterna med vitt vaselin. Valde att inte byta skor, fötterna såg bra ut och jag var nöjd hur skorna hanterat både lera och fastare underlag. Gick på toa också, stod säkert 10 minuter i kö. Tror jag såg Johnny här också.

Tills slut lämnade jag iaf depån och nu visste jag att det var en grym uppförsbacke. Det hade varit soligt och varmt in mot kontrollen så jag gav mig ut i t-shirt vilket jag upplevde som kallt, snart började det regna också och jag drog på vindjackan. Det gick uppför genom samhället men väl ute i terrängen började den riktiga serpentinstigningen, rakt upp i himlen. Var otroligt trött i benen och stannade ganska ofta, satte mig på en sten och drack lite. Rätt som det är hittar jag Johnny i en sväng , han kan inte gå säger han. Frågar om han vill ha någon hjälp men det vill han inte. Han tar sig upp till Refuge Bertone (83,2, 18h 56 min, plac 1561, 1976 möh) så småningom men får åka helikopter därifrån med misstänkta njurproblem. Som väl är är han ändå OK skall det visa sig, även om loppet slutar här för hans del. 

Bortsett från första toppen så har jag min sämsta placering under loppet just här, vilket nog är en komobination av att jag stannade länge i Courmayeur samt att det var en av loppets tuffaste backar för mig.

Fredrik och Jocke har passerat mig genom att göra ett kortare stopp i Courmayeur så jag har som mål att komma ikapp dem. Väl uppe på Refuge Bertone känner jag mig ganska pigg och motiverad för lite plattare löpning mot Refuge Bonatti (90,6 km, 20h 21min, plac 1461, 2025 möh). Tar exakt 100 placering här, riktigt fin löpning dock väldigt många som går och har svårt att komma förbi, får lägga kraft på att springa ute i spenaten för att komma förbi. Väl framm i Bonatti kommer jag ikapp Jocke och Fredrik, nu är det fina vädret borta och regnet piskar i regnet. Det finns en restaturang här och väljer att stanna och beställa en läsk, en espresso och en ostmacka bara för att få i mig ngt annat än det som erbjuds på kontrollerna. Det har börjat ta emot ordentligt nu, jag får kväljningar av nästan allt jag stoppar i munnen och orkar bara halva mackan. Plötsligt reser dig dock en tjej upp som sovit på en bänk och frågar om hon får andra halvan på mackan. Visst fick hon det 😃. Regnstället åker på här för första gången under loppet, regnbyxor och den vattentäta jackan.

På pappret är det fortsatt ganska enkel löpning nu, en liten knix uppför men sedan ner till Arnouvaz (96,6 km, 21h 51min, plac 1504, 1795 möh), men det är helt sjukt leriga stigar så jag halkar runt men lyckas hålla mig på benen. Många har ingen styrsel alls så det blir återigen väldig köbildning.

Att jag tappar lite placeringar här är nog pga mitt långa stopp på förra stationen för jag håller god fart och kommer återigen ikapp Jocke och Fredrik. I Arnouvaz blir det toabesök och fast jag mår illa som sjutton och mest vill kräkas funkar det bra bakvägen, alltid något att glädjas över. Försöker sen sätta mig och käka lite grann och stöter återigen på Primus. Han har svåra energiproblem precis som jag men har totalt tappat orken, sjukvårdsteamet har gett honom tabletter och han sitter och väntar på att få tillbaka aptiten annars skall han kliva av här. Tyvärr blir det inte bättre och när vi sen sågs på flygplatsen på hemvägen berättar han att loppet slutade här för hans del.

Ut på banan igen och nu bär det uppför mot loppets högsta punkt Grand col ferret (100,1, 23h 48 min plac 1424, 2529 möh). Här snöar det och blåser friska vindar men mina nödplagg funkar kanon och jag fryser inte mycket och har ganska mkt energi, stannar heller inte i denna uppförsbacke.

Väl på toppen så ser man inte långt framför sig, men det är en väldigt fin nedförslöpa och till en början är det gott om plats och jag rundar många löpare och håller väldigt god fart. Lite längre ner blir det mer av singletrack och svårare att komma förbi. Detta i kombination med att jag börjar må väldigt illa och stannar för att kräkas för att det går långsammare när jag närmar mig La Fouly (109,6 km, 25h 29min, plac 1389, 1601 möh).

Här blir stoppet ca 30 min och inkluderar en liten sovpaus vid ett bord och montering av pannlampan för nu är det mörkt ute igen. På väg ned från förra toppen springer jag på Kristian Ekfors och föreslår honom att vi skall dela på en pizza och dricka lättöl. Jag kan inte äta det som erbjuds vid stationerna vilket gör mig väldigt rädd att jag skall behöva bryta. Kristian verkar vara mer på denna idé i teorin än i praktiken och han har nog en dipp här och kämpar med motivationen överlag.

Nu är det nedför och faktiskt en ganska lång sträcka på asfalt, jag lämnar stationen tillsammans med Kristian och vi sätter god fart, så god fart att Kristian säger ifrån att han måste gå. Jag väntar in honom men jag tror att vi tappar varandra en stund här. Sätter mig och kräks på några ställen och då passerar även Tommy från Hindås som jag kutat med på Sätila. Han kämpar och är inte säker på att klara reptiderna, tydligen blev han avplockad förra året och nu har han svårt att springa så han går mkt. Jag lämnar honom bakom mig och han går i mål i år ett par timmar efter mig.

Efter nedförsbacken ser man Champex Lac (123,1 km, 28h 52 min/, plac 1312, 1473 möh) högt uppe i skogen. Det känns som en ändlös vandring i serpentiner innan jag är framme. Här har jag mina första hallucinationer, tycker hela tiden jag är framme, ser beachflaggor och hör speaker men tvingas inse att det bara är en löpares pannlampa som jag sett en bit upp.

Väl framme i Champex går jag direkt och lägger mig i sovtältet. Ligger i 20 minuter tror jag och när jag telefonen larmar så är det första jag ser Jocke och Fredrik som skall gå och lägga sig. Jag går ut och försöker äta ngt slags grönsaksris men börjar omedelbart kräkas tills magen är tömd vilken går ganska fort eftersom jag inte har ngt i den. Får iaf i mig en påse salt, tar lite cola och prövar äppelmos vilket till min stora förtjusning funkar bra för magen. Öser på en massa och ger mig ut igen. Härligt att hitta ngt som funkar tänker jag, men lyckan är kortvarig då det där var det sista äppelmoset jag får se under loppet. 😂Stoppet här blir ca 50 minuter inkl 20 min sovpaus vilket är klart godkänt.

Nu följer en ganska lättsprungen del av loppet, går på grus ganska länge. Har inga direkta minnen om när hur stigningen börjar men jag har det väldigt tufft med denna toppen. Jag hallucinerar i massor, ser bland annat en kvinna som springer med löparvagn framför mig och undrar hur man kan göra det, det är ju oansvarigt att ha ett barn med dig och hur tungt är det inte. Håller på att somna och tvingas sätta mig vid bergskanten i 5 minuter och sova med huvudet i knät, det stupar brant vid sidan av stigen och ett litet felsteg kan vara det sista man gör. Passerar en man som sitter och sover vid en eld, fyller på vatten i en bäck. Till slut passerar jag La Giéte (134,7, 33h 25 min, plac 1322, 1886 möh).

Minns att jag kämpar även nedför med tröttheten, tror det är en kombination av att jag inte sovit men också energibrist. En extrainsatt kontroll ligger i ngn slags fäbod med lågt i tak, passerar denna utan att ta ngt så jag ändå inte kan äta och dricka ngt. Plötsligt börjar jag också få problem med smärtor i knät. Får haltspringa nedför vilket inte går så fort och jag blir lite orolig för om det skall funka hela vägen till mål. Till slut når jag iallafall Trient (139,5 km, 34h 55 min, plac 1332, 1305 möh).

Sover en kortis på en bänk, går på toa, stöter på Jocke som också skall på toa. Letar förgäves efter äppelmos, ger mig ut för att besegra näst sista stigningen, och har sällskap av Kristian igen och får pepp av hans fantastiska support herr Lodestad. Ljuset kommer åter och jag skrattar och säger till Kristian att jag vet att jag kommer gå i mål nu. Vi har gott om tid till maxtiden och det ser ut att bli en vacker dag. Jag är ganska pigg i denna backe men får vänta en del på Kristian. Eller han säger hela tiden till mig att fortsätta men jag vill gärna ha sällskap. Dels har jag ingen chans att komma under 40h som var ett mål jag hade så nu handlar det bara om att fullfölja, dels vill jag inte vara själv eftersom jag kräkts upp allts jag försökt stoppa i mig de senaste 12 timmarna. Det är skönt att ha kraft uppför när jag nu plötsligt känner mig starkt begränsad i nedförslöpningen p g a knäsmärtor.

Vi når toppen Les Tseppes (142,6 km, 37h 02 min, plac 1336, 1893 möh) och det börjar gå nedåt igen. Trots att knät gör att jag hoppspringer på ngt konstigt sätt så får Kristian lite svårt att följa. Rätt som det är är dock Fredrik och Jocke ikapp och vi gör sällskap ned till Vallorcine (149,7 km, 38h 40 min, plac 1310, 1292 möh) i god fart. Det är 20 km kvar och vi har 7 timmar på oss. Jocke är ändå stressad över repet och vill ligga på.

Det gör vi också och Kristian hänger på så vi är fyra svenskar som gör sällskap upp till Col des Montes (153,4 km, 39h 47min, plac 1269, 1467möh). Tror kanske iofs att det är jag som håller uppe farten på denna sträcka, tänker lite att det är hyfsat springbart här iaf.

Sista stigningen är en prövning som vi borde haft mer koll på. När man nästan är i höjd med La Flegere (160,6km, 42h 12 min, plac 1273, 1859 möh) så går stigen ner igen och blir väldigt teknisk. Sen vänder den uppåt igen och klättrar brant upp till sista stationen. Vi tar av lite kläder för att se anständiga ut vid målgång, fotar Mont Blanc i strålande sol och framförallt väntar på Jocke som gör ett långt stopp för toabesök och klädbyte, han måste nämligen gå i mål i IFK-tröja :-)

Till slut ger vi oss ner för backen men ganska omgående får Kristian strul med sin klocka och vill stanna och ber oss fortsätta. Jag ligger först och springer så snabbt jag kan med mitt haltande steg, vilket inte är särklit snabbt skall sägas. Men solen skiner och vi är otroligt lyckliga. Vi springer ut på asfalten och där står Francois D'haene som vann loppet och applåderar alla löpare. Några tjejer skriker att vi är sexiga och att vi kan få deras nummer. (trodde detta var en hallucination men fick händelsen bekäftad av Jocke efter loppet. Dock var det givetvis någon form av skämt för någon fräsching är man inte efter 43 timmar i löparskor).

Så kommer vi in i centrala Chamonix och Martin möter upp oss, filmar och springer med oss. Publiken är fantastisk. Vi gär över mållinjen tillsammans Fredrik, Jocke och jag. Kristian kommer några minuter senare. Erik och Andreas där och Johnny och Ellen. Alla kramas.

(MÅL 167,5 km, Tid :43:48:34, placering 1284) 

Andreas sprang på fantastiska 34 timmar, Aramis kom in strax före oss på drygt 43 timmar och Martin och Christian tvingades som sagt att bryta.

Direkt efter målgång är jag ok i kroppen förutom onda knät. Jag känner jag att jag måste äta och går mot förfriskningarna men de erbjuder bara samma sak som under loppet så jag vill bara kräkas när jag ser det. Går istället för att hämta ut min finisherväst. När jag gjort det ringer telefonen och det är Beata. När jag hör hennes röst kan jag inte prata, tårar rinner nedför mina kinder och jag säger bara att jag är ganska tagen. Hon förstår. Hon har följt loppet hela vägen och är själv ganska tagen. Vi lägger på och jag går tillbaka till de andra. Hittar Aramis och Erik och vi går och tar en öl. Vill bara hem och sova nu. Yrar och pratar i sömnen flera gånger.  Vi hämtar dropbagen, bestämmer med de andra att vi skall ses på en restaurang senare. Väl på rummet så byter jag bara kläder och somnar och sover förbi middagen och vaknar när det är mörkt ute. Går upp och duschar. Kroppen är ok, inga skavsår eller blåsor på fötterna ens. Knät gör ont, oroar mig för att det skall vara en förslitningsskada men det försvinner några dagar efter loppet och var alltså fallen då jag slog knät i början av loppet.

Som tur är har Aramis några bananer och jag har en snicker i dropbagen som blev över. Äter det, packar lite och lägger mig igen med ett leende på läpparna. Jag gjorde det.

Det var tufft, men jag gav inte upp, jag är en UTMB-finisher.

Kommer jag tillbaka...mycket troligt :-)

2017-09-26 15:53.


Kommentarer till blogginlägget


Intressant läsning som jag tackar för!
2017-09-28



Fantastiskt!
2017-09-28



Otroligt imponerande och inspirerande!
2017-10-06