linda bengtsson

UTMB 2017 september 1. 167.5 mil ca 10000 höjdmeter fan det gick =)=)

Ja då det dags och skriva

denna racerapport som en finisher en som klarade det var ska jag börja. Tänker jag får skriva som jag själv tycker ==)=).

Förberedelser

Förberedelserna ja jag bor ju i Karlstad och har fått leta backar springa upp och ned i Frykstabacken och i Brynfjorden och runt  på stigarna i I" skogen och ett styrkepass i veckan. Ingen träning blev de med stavar vilket självklart skulle kanske ha blivit bättre vet inte. Cyklade innimellan och tog en Norgeresa med sambo och gick Trolltunga, Besseggen Romdalseggen och upp på Trollveggen och på Mannen. Fjällmarathon var  gjord i början av augusti och de va ganska kul och ett litet lokalt lopp på kilenegården jag var rejält sliten i kroppen och ganska nära överträning vilket på torsdagen en vecka innan start kulminerade i ont i vänster vad. Ingen mer löpning  lite cykling och gå så lite som möjligt.

Innan loppet

Jobbade massa nätter på helgen innan och sen var det bara vila. Åkte ned på onsdag upp grytidigt och hade bara med handbagage jätteskönt inga gels med =). Hade beställt hämtning med Mountaindropof och i den bussen var det fler löpare med de var från Irland de hade tränat massa backe och de hade varit där året tidigare. Tror nog att de tyckte att jag var lite galen deras ord var iaf You are a brave girl. Brave nej de e nog felord tänkte jag. De pratade väldigt varmt om vikten av och använda stavar... Jaha fasingen tänkte jag var  har jag sysslat med

Hamnar till slut i ett varmt Chamonix. Miljön kring denna vackra dal är helt otrolig häpnadsväckande och äntligen få vara på plats och äntligen få se Mount Blanc glänsa i sol, mäktigt, jag kände mig liten och lite rädd. Ställer mej i kö för o hämta racebib i ca 45min i gasande sol men det visade sej att det fanns i Courmeyour istället jaha oh nej på  grund av ett fel i översättningen så hade jag tolkat det fel. Vilken stämning de va med massa flipflops och löpare med racebibkassar och jag var som vanligt malplaserad med varma jeans och min något tunga ryggsäck. De va massa små bodar som ville locka med en till deras lopp och grejer i massa. Chamonix kan sin terränglöpning såna grejer som vi i Sverige bara kan drömma om och köpa i butiken fanns i varenda affär här nede. Jag fick tokstressa till bussen som skulle ta med till Courmeyer där jag hade mitt hotell då jag e sjukt dålig på och planera och ville inte bli rånad på hotellpriserna i Chamonix. Lyckades smita på bussen med två killar då busschaffisen trodde jag var med dem. Tack. I Courmeyer var det helt annat här var det knappt några löpare alls och ett lugn som jag gillade bättre. Nu var  jag ju i Italien blev lite glass och plockmat till middag. Fick gå ca 1,3 km till mitt hotell och jag hade hamnat i ett väldigt lungt område kändes som om jag var i Österrike med alla små vita hus med blommor och bruna tak.

Torsdag

Storfrukost med massa crossaints med smör=).Gick lite omkring i Courmeyer och kände att jag missade stämningen i Chamonix. Hämtade mitt racebib och känslan var konstig när jag fick påsen med dropbagen i handen och UTMB bandet runt handleden. Var detta rätt har de inte tagit fel på nån annan? Får jag lov och ha den på mej och en känsla av stolthet kommer över en som ett litet barn med godispåse. Redan hemma hade jag packat min raceväska från Salomon och vi fick varningar redan nu att det skulle bli -9 och snö och regn så det blev lite justeringar. De flesta svenskar bodde i Chamonix och jag kände att jag missade de där sköna nerviga preracesnacket.  Men på  hittade Martin och Markus från Norge mej på gatan och vi käkade middag på kvällen. Den öppna och gemytliga bandet som finns mellan dessa  långdistanslöpare e ganska nice. Prata lopp i evigheter och folk är öppna och delar med sig av allt. Det kändes åter igen att  jag inte var förberedd tillräckligt när jag pratade med dem. Önskade dem lycka till på deras CCC lopp och vankade med tunga steg hemåt i blåsten. Hade köpt tvåst softflasker till dryckan vilket var ett väldigt bra val. Hade min arterx jacka med mejoch lite saltgodis och 2 bars med som proviant, Ulltröja, ledlenser två st till pannlampa 

Raceday

Ingen bra sovnatt men rejält med frulle. Magen var i olag redan och jag var lite illamående hade bara ätit massa skräpmat och massa rumsvarm ost e lite dumsnål ibland. Checkade ut och linkade ned mot bussen med alla grejer utan en plan för vad jag skulle göra i Chamonix i 5 h innan starten och alla mina grejer som jag ville ha i mål.Hoppade på bussen Chamonix bjöd ännu på en strålande solig dag. Tog bussen till mitt vandrarhem som jag hade bokat från söndag till måndag. Hade ingen plan om jag skulle bryta var skulle jag då ta vägen.

Hittade en parkbänk i en park och la mej där en stund, efter domningar i ryggen och kl började bli 14:30 linkade jag vidare till lämnade av dropbagen och pratade då med en kvinna som gjort UTMB många gånger. Hon märkte min nervositet och sa en del valda ord till mej.Spring inte med dem snabba i starten, du är en av de som har haft turen och få komma med. Du kan ha ont i 48 timmar men sen har du hela året till och ha de bra sen. Klok kvinna.Jag satt däri dropbagen och visste inte om jag skulle ta mina Inov8 eller HOKA ATR det blev till slut Hoka vilket var ett bra beslut. Nu var det många löpare i stan alla såg så proffsiga ut och hade verkligen allt stash som finns. Kan säga de va inte många som följde mitt exempel med ulltröja och tshirt eller inte hade stavar. Hittade ett bråkigt cafe och hamnade i en jätteskön soffa och åt en av de godaste hamburgarna nånsin med pommes. Magen var fortfarande inte helt med på noterna. Några franska pensionärer började prata med mej franska de va imponerade tror jag vet inte de kunde inte engelska=). De närmade sig starten. Gick dit och de va redan mycket folk.Jag förstod inget här var jag mitt i allt kaos massa löpare de likande ju Göteborgsvarvet med alla hade väldigt mycket mer grejer på sig. Satte mig ned längs en husvägg och väntade nervös rädd spänd var e alla de andra svenskarna som ska springa. Pratade med en tysk och de va jätteskönt och tänka på nåt annat än vad man hade framför sig. Hans ord var inte rädd för berget och gav mej en kram och kindpuss. Det var dags nedräkningen jag såg nu startfållan framåt där skulle vi de spelar UTMB anthem musiken och mina tårar kommer och pang vi är iväg. 

Start

De va ganska trångt i början längs gatorna stod folk och hejade och hade stora koklockorna som de gjorde hemskt mycket oväsen från sej. Jag tog de ganska lugnt i början och gick tidigt i backarna medans de flesta andra rusade förbi mej.Vi var alla på väg mot samma mål men många hade bråttom dit tydligen. Första vattenkontrollen och jag tog fram min lilla bärbara salomon bägare de funkade ganska bra och ta den och den vägde inget och sen bar det vidare och nu var det så mycket uppför och de va ganska trångt med alla som hade sina stavar hit och dit de var nog en del som inte visste riktigt hur de skulle hantera dem. Jag var ibland rädd och få en stav i magen eller bli fälld. De va ca 99% som hade stavar och den lilla skara som inte hade vi bondade direkt och jag försökte muntra upp mest mej själv genom att säga we can do this. De började snabbt bli mörkt och fram med pannlampan och de blev disigt så man så inte så mycket i alla fall. Vi kom över första kullen och vi var på väg ned och det blev snabbt brant och de va halt, en känsla av ensamhet kom över mej och utsatthet de va ingen människa häruppe som skulle bry sig om jag bara stod kvar här. Folk flög förbi mig med sina stavar jag försiktigt stapplande kanske inte så bra början. Väl nede genom skogen och in i byn var det fortfarande mycket folk som hejade på franska och tom skrek mitt namn av och till vi kom in i värsta matorgien och jag fastnade för ostmackornna och salamin som skulle vara min stora matkälla genom loppet och tog med mej lite bars.

Problem  

Nu kom en smärta på framsida skenbenet på en punkt som jag aldrig tidigare har haft problem med vad var det här nu då. Smärtan stegrades och jag började känna mig förtvivlad denna smärta skulle jag inte kunna hantera min vrist/skenben kommer och svullna till en fotboll och målet att bli en finisher kändes helt plötsligt helt otänkbart. Jag provade och stramda skon men ackde gjorde ännu mer ont jag kunde knappt lyfte foten i en vinkel uppåt då kom jag på att jag hade gjort en sista impulsköp1 h innan starten i form av ett par kompressionsstrumpor. Jag tog på mig bara den ena strumpan och sen ullsockan ovanpå. De kändes något bättre och jag kunde tuffa på fortsatt uppför. Nästa stationen stack jag in huvudet på Medic tältet, där inne låg redan folk påbritsar lite överallt. Jag ville först linda benet men de ville inte dem de satte istället en bred sportstejp på framsidan och på vaden jag tänkte fasingen det där kommer och skava sen nede vid vristen men de fick va. Sen över med mina kompressionsbyxor, kompressionsstrumpor och mina ullisar och stack ut igen. De här med och vara snabb i matstationerna hade väl gått sådär tänkte jag och kände mig stressad. Som väl var smärtan var nästan helt borta och jag hade inte ens tagit Ipren oh vilken lättnad de va och ett liten strimma av ljust hopp kom över mig.

Natt

Fortfarande var det nu mycket upp men jag kände mig stark och gick om flera på den smala Spartathlon liknade getstigen folk flåsade en god del. Jag var ganska tom nu i huvudet och försökte dricka och käka trots den tuffa stigningen. Till slut hörde jag svenska och det visade sig att jag hade kommit ifatt Miranda Kvist, Acke och Anders det var jätteskönt och prata svenska igen och jag ville bara hänga med dem men hade lite granna för pigga ben för det. Det var blåsigt och lite kallt på toppen och slutligen kom vi till när vi skulle ned igen och jag blir omsprungen av en god del även om jag försöker ta mig ned någorlunda hyfsat jag vågar inte titta påklockan nästan nån gång under natten orolig för reptiderna. Jag märker att vätskestationernapasserar och att det slutligen börjar bli en aning ljusstrimma långt borta. En känsla av att loppet snart är över far över mig vilket absoulut inte ligger den minsta sanning i. Nu vågar jag titta på vilken station jag är på och har nu tillgodo 2 h. Det var inte alls bra tänkte jag kvinnan som hade pratat med mig i dropbagen hade sagt att man skulle ligga 30min- 1 h före reptiderna då skulle det gå bra. Jag kände mig fortfarande ganska pigg och kände att gryningen var helt magisk. Känslan av att klarat av den första natten och det skulleblir ljust var helt fantastisk och de var en blå himmel och solen började värma bergen med sista magiska morgonsken. Jag var tvungen till och stanna flera gånger för och hämta in allt det vackra. Vi kom nu längre och längre ned och närmare Courmeyer vilket kändes lite lättare men enlite röst inom mej påminde mej att jag hade läst nånstans att det var här loppet egentligen började. Efter en extremt knixig och tuff nedförlöpning var vi äntligen här och jag såg en del av det svenska supportteamet med Erik och Ellen blandannat. Ellen som är med i Pace on Earth som var/är en stor inspirationskälla. Erik kom och pratade lite grann och det betydde så mycket att det var någon somsåg en jag var nån mer än en i mängden det kändes lite lättare då. De va en del snälla fina svenskar runt om banan som hejade oj vad det betydde mycket och att en del franmän/italienare läste vad jag hette och hejade på mej =)=).

Halvägs eller

Lite toalettbesök och sen bytte av hosor och sen iväg rädd att jag hade glömt något viktigt, det visade sig att jag skulle tagit med min keps. Solen var uppe och mitt ansikte var fett oskyddat och den där solfaktor 50 dagen innan hade nog gjort sitt. Jag fortsatte i mina Hoka skor och hade i början följe med en kille från England och en kvinna från Ohio.Hon hade också Hoka men en asfaltsmodell hon hoppades på att det inte skulle bli så lerigt, såfel hon kunde ha. De va en rejält kraftig stigning uppför men kände mig stark och gick om flera starka unga karlar. De va inte alls populärt kände jag. Det var inga peprop direkt när jag passerade utan de ville ibland inte underlätta passeringen utan tog jättemycket plats med sina stavar. Äntligen uppe, solen gasade på nu och jag var orolig att jag skulle bränna ansiktet.Solfaktor 50 som jag hade smörjt på dagen innan var knappast och förlita sig på. Nu var det åter igen mer löpbar stig och vyerna bjöd påsig själv. Vi var långt över trädtopparna och de hade börjat regna lite smått så en fantastisk regnbåge sken över dalen under oss.  Fick stanna flera gånger för och ta in det vackra jag hade ju lite tid kände jag. Nästa station såg jag Anders och Robert de skulle precis ge sig iväg och sa att vi var tvungna till och ta på oss våra vattentätta byxor de va snöstorm på den topp vi nu skulle ta oss uppför, jag började känna mig rädd igen från att i stort sett inte haft så många andra tankar i huvudet mer än fokus på mina fötter. Mer ost bröd och korv tog tom med lite choklad i ryggan.

Vinden mötte oss som en vägg utanför tältet jag hade som tur var ingen aning om vad som väntade.  Tog ryggen på två amerikaner jag var trött nu och sa inget och tänkte att det kanske inte var så schysst och låta dem ta vinden men nu orkade jag inte. Snön kom mitt i ansiktet i ganska kraftig blåst på den trollstigsliknande slingrande lerstigen uppför. Det var långt upp vi skulle såg en lite prick långt uppe på berget, det gick så sakta jag hade bara i huvudet hållhand rygg han hade sina stavar jag bara såg hans fötter. Nu kände jag att jag började hyperventilera och blev orolig och försökte få ned andningsfrekvensen men det gick inte och jag började hosta ibland. Jag förstod inte alls vad det här var kopplade inte ihop att det kanske var höjden. Jag var rädd jag skulle svimma om jag höll på så här.De var otroligt jobbigt och dricka och äta kippade efter andan direkt. Efter ett antal timmar tror jag äntligen uppe och där stod det funktionärer,og herrehud de måste vara klädda som en michelin gubbe då de var svinkallt och blåste ännu värre hur klarade dem sig men de hade ett tält där uppe på toppen med. Miljön här var inte gästvänlig alls. Äntligen på väg ned igen och de va inte alls så brant och de va en fröjd och de va inte så många nu som bara rullade förbi mej. Började prata med Rachel från USA men märkt att hon hade en del negativa grejer och komma med och pratade en massa=)=). Jag kände detta orkade jag inte .

Ninette

Jag började bli trött nu och började nu titta mer på profilkartorna om hur långt de va kvar jag kände att det kanske skulle kunna vara möjligt och klara det ändå. Vid en depå träffade jag Mats och Martin de var tvungna till och gå på grund av knäproblem. I kontrollen som följde kände jag det tog såå lång tid med och få i sig mat och toalettbesök och på med regnkläderna igen men jag märkte jag var inte den enda.  Generellt var det många som satt i matstationerna när jag kom in och de hade inte speciellt bråttom. Såg nu också som hastigast Ninette från Norge som jag träffat några gånger tidigare men hon stack iväg före mej. Stigen nu började bli lerig i skogen men först var det underbar asfaltsväg ned och ned kunde springa benen blev varma och inte så styltiga. Det gick upp åter igen. Vid nästa station såg jag Ninette igen och vi beslutade oss för och hålla ihop. Ninette är en super rådame från Norge som är väldigt snabb och har gjort massa lopp. Så här långt in i loppet var vi ganska lika. Hon hade fått problem med sin ficklampa redan första natten och hade nu bara en liten klen lampa. Jag började nu bli rejält trött men tog täten för oss, började se suddigt och trodde jag var i Sverige flera gånger och att stenarna hörde hemma på Västkusten. Till slut hade vi kommit till de tre sista topparna och vi var båda rejält slitna men jag var oerhört glad och ha en kompanjon jag kunde ta mig ur tröttheten och vi hade en säkerhet hos varandra. Stigarna uppför dessa toppar och ner var fruktansvärda. Lerigt och den leran var av en annan värld den va så hal ett steg upp och ett halvt ned igen, upp över trädgränsen och ned igen och de va farligt o springa ned vi såg de va ju ett jäkla stup på den andra sidan stigen och där flaxade jag runt för och hålla tempo ned vilket knappt gick och jag var så lei sååå lei men bet ihop tills de inte gick mer. Jag ske ti de och försökte springa men halkade åt alla håll och flö i skiten och ut kom ett vrål FAAANNN. Nu var vi närma vätskestationen och folket som var ute och hejade på oss kunde jag inte bemöda ens med en blick eller ett leende vilket jag alltid hade gjort innan och vinkat till de tappra som stått och hejat på oss. Mörka tankar var nu närvarandra och inne i tältet käka massa mat och såg att nån support hade pizza och gud vad gott de luktade. In och sen ut snabbt igen ur depån vi skulle bara vidare.

Sista

Jag blev så fort kall efter depån men hade som var två buffar och en varm mössa med och kunde reglera värmen ganska bra med dem. Nu började det gå saktare för oss, komifatt ännu en amerikanska men orkade inte höra mer skravel. Vi var tysta och efter oss hängde en kille från Polen som vi tog hand om en stund han ville inte springa själv. Leran var jäkligt och de var svårt och hitta fotfäste tog jättelång tid. Innan hade vi skojat att det skulle ta oss 12 h och ta oss den sista maran det visade sig stämma. På nåt sätt här gav jag upp jag låt mina ben sprattla omkring och stigen var ibland fast men jag fick spänna varenda muskelfiber i kroppen för och inte ramla. Ninette började nu må lite sämre men vi fortsatte ned och äntligen hade vi bara en topp kvar. Denna stigning ville aldrig ta slut på grund av snö hade de lett om banan till en stig som fungerade som en hinderbana men stora kliv över stubbar rötter och stenar, inte kul alls men jag var inne i något apatiskt tillstånd min kropp skulle bara fram även om de va stelt och gjorde en delont i benen. Sakta sakta framåt och vi blev omsprunga av ganska många här vilket inte underlättade och vi fick problem med min ena ficklampa som tur var fick vi batterier av en spansk gesäll =). Vi var trötta nu Ninette var svimfärdig, illamående och mycket trött, vi var tysta det fanns inte så mycket och säga. Vi förde våra krig inom oss var och en för sig själv. Äntligen såg vi en ljusglimt uppe på berget vi var nästan där, och vi kom äntligen fram, det kändes som den längsta sträckan på hela banan. Jag struntade i och titta på klockan och vi fortsatte nästan direkt för Ninette var mina colanappar en räddande energikälla. Vi försökte lite grann och springa ned men ännu en gång var det för brant och min kära löparkompisorkade inte. Jag började bli trött och ville så gärna i mål men jag kunde inte och ville inte lämna och bara dra varför skulle jag. Vi blev omsprungna av en del folk också de var väldigt tysta. Så genom en synvilla såg vi bilvägen somvi hade hört talas om nu var det inte långt kvar. Energin kom tillbaka jag ljuset och hoppet slukade hopplösheten vi var på väg på riktigt nu. Jag kände igen mig och plötsligt dök Erik upp som en klippa när jag behövde. Chamonix låg i morgonmörker men för oss var det fullständig dag. Vi sprang tillsammans med Erik bredvid och så som en dröm kom vi upp till svängen där vi ca 35 tidigare hade startat, såg den stora målgången med UTMB som jag så många gånger har sett påyoutube nu var det min tur. Över mållinjen JAAA, jaaaa och sen tårarna och mina fina svenska löparkollegor var där och kramades tack Conthya =)=) och tack Erik, Robert och Anders. Känslan av uppgivenhet, känsla av en förundran hur hade detta gått till, hur hade min kropp klarat detta jag bodde ju i Karlstad. Jag hade upplevt något stort som jag delade men väldigt många andra. Mina tvivel som hade varierat i kraft de fanns inte, stavarna var hemma i Karlstad det var bara mina ben jag, HUR.

Efter loppet

Efter ytterligare ostmackor med salami och ett hej då till mina löpkompisar komfrågan var skulle jag nu ta vägen. Men det ordnade sig jag fick skjuts av arrangören i en egen privat bil=)=)till mitt vandrarhem, hämtade min väska och vidare till och hämta dropbagen och in på sportcenter igen där vi hade hämtat våra racebib. Där en helt fantastisk dusch, hade fått två stora blåsor på långtåarna och skav av tejpen på vänsterbenet som fick genomlida en ofrivillig vaxning. Sedan fick jag låna en filt och jag kunde lägga mig ned på en av alla de fältsängar som stoduppradade med utmattade löpare och jag var en av dem. Känslan av att ligga ned nu var det slut var helt fantastisk och jag kom ganska snabbt till ro men vaknade bara 2-3 h senare. Nu tog nästan manin över känslan av att vara nöjd kom inpå. Samlade ihop mina grejer och gick iväg genom stan jag ville ha lyx nu och hotell, hotellfrukost och väl där lämnade jag mina grejer i deras storage rum och gick vidare ut inte så farligt haltande som det skulle kunna varit(har varit vid tidigare lopp). Martin och Markus var i Chamonix och jag hittade dem vid målområdet. Känslan var ännu en gång mäktig och se målet igen en ganska stark känsla. Det var riktigt kul och postraceprata med dessa underbara snubbar och lite påfyllning av sallad blev det enda. De hade gått bra för dem och de kunde nog inte heller riktigt förstå att jag var i mål. Hela Chamonix kokade vilken stämning i den nu ännu en gång solskensbelysta dalen löpare kom in glada med massa hejaropande publik. Träffade Kristian Ekfors underbara familij och fick med hans målgång urstark är han som nu har varit här 2 år… Massor av löpare och familjer överallt och träffade nästan de flesta i den svenska gruppen. Vilken löpfest träffade Ellen ännu en gång och Johnny han hade haft det tufft och blivit dålig på natten men mådde nu bra. Dessa två e mina stora idoler=)=). Vidare och ta glass med Robert och Anders och ännu mer grävande i vår upplevelser så jäkla härligt och riktigt vältra i sig varandras erfarenheter jag hade ju sprungit så mycket själv jag längtade efter socialisera. Sedan var det dags för priscermonin och det var stort och få se en stor del eliten på plats Kilian Jornet, fransmannen som vann på otroliga 19h…… och Forsberg och Mimmi. De flesta var korta och muskulösa bergsgetter det var helt otroligt och få vara med om det vi hade ju alla varit med och kämpa. Sedan kom den sista löparen i mål och fick då också kliva upp på prispodiet det var tårar igen första mannen i mål och den sista både hjältar som krigat. Sedan vidare iväg och hitta en buff som det visade sig var slutsålda i hela stan, efter det blev det en fika med Maria Nordfjell och hennes familj på lite crepes jättemysigt. Iväg vidare och mingla lite med Kristians familj och där blev de ett glas vin, han och hans fantastiska support såg helt färdiga ut, jättemysigt var det. Jag hade ju inte sjekkat ännu och nu kände jag hur trött jag var och minnet började svikta jag hittade inte mitt hotell och hade glömt namnet och två amerikaner försökte hjälpa men utan resultat de va nu lite jobbigt. Kom på att jag hade en karta och där fanns hotellet inringat. Jag ville inte alls sova på hotellet så jag tog alla mina saker och vidare till restaurangen med Maria och hennes familj jag var lite förvirrad och helt oförmögen till och fatta beslut därav hade jag missat och träffa de andra svenskarna på middagen igen. (förlåt). Beställningen på pizzerian tog bara såååå lång tid men som tur var hade vi en fin snäll kypare som hade tålamod.Jag nästan hängde över bordet nu men klarade ändå hålla en ganska bra social konversation tror jag vart fall=). Sedan kom Ninette och hennes man och det var otroligt kul och se hennes igen, hon mådde bättre och i den kramen som vi gav varandra låg en slags vikänsla vi hade klarat det tillsammans vi hade varat varandras räddande änglar, fick även en kram från hennes mat och han sa tack att jag hade tagit hand om hans fru. Sedan kom även Mona, Einar och Monika även de fina vänner. Mona och Monika är två råstarka damer som nästan var i mål på PTL en inspiration är dem helt galet tuffa. Kändes som och träffa gamla vänner igen. Slutligen traskade jag mot vandrarhemmet i ett nu mörkt och stilla Chamonix, fullmånen var uppe och jag såg hela bergsmassivet Mount Blanc mörka skugga högt uppe i skyn ett vackert slut på dagen. Till sist äntligen en riktig säng och jag bara försvann in i dimman ….

Reflektion

UTMB är inget lopp, det är ett äventyr, stämningen, vyerna runt omkring är inget som kan forceras fram det måste få ta tid. Detta var mitt livs tuffaste lopp och jag är otroligt nöjd att jag tog mig i mål, känns som att jag fått en större insikt i vad faktiskt dessa bergslopp handlar om.  Tror de var runt 2533 startande och kring 1700 som gick i mål och av jag kom på en 353 plats fattar inte hur det gick till. Innan tänkte jag att det ligger så mycket prestige i det hela men jag tror att de flesta känner nog en vördnad inför bergen och terrängen de möter. Det är ju(kan var) helt fantastisk och man påminns om hur vackert livet är när allt annat aptjat i hjärnan reduceras till det primitiva för att orka ta sig igenom natten. Då är det enkla väldigt vackert som exempelvis gryningen över berget man just kämpat sig över.

Vem visste att jag kunde ta mig igenom detta monsterlopp, inte jag undrar nu finns det något större än detta vackra bergsmassiv. Upplevelser blir bättre genom att den delas men ibland behöver man även den där ensamheten. Sammanfattningsvis har jag träffat många fantastiska människor kring detta lopp och vet nu inte alls om jag vill springa asfalt då dessa berg har nu gripit tag i en . Vad sker nu ???

2017-09-06 17:27.


Kommentarer till blogginlägget


Vad som händer sedan vet man aldrig och tur är ju det.
Men du kommer nog alltid hitta på nya tokiga saker.
Tja Trans PyreneA går igen 2018 ;) Kram
http://www.transpyrenea.fr/
2017-09-06



Grymt bra jobbat, Linda! Ofattbart tufft!💪💪👏👏
2017-09-06



Härligt Linda!!!
Bor ju oxå i Karlstad (vi har hejat nån gång) och mitt stora mål är ju oxå UTMB.. Hoppas samla ihop dom sista poängen för lotteriet i November.. Jag hoppas jag får chansen att snacka med dig och förhöra dig om loppet än mer ingående än ovan och få lite tips tills det är min tur. VÄL KÄMPAT!!!!
2017-09-07



Så grymt joggat! Vi hade ju kunnat jobba lite mer ihop med tanke att du kom 2 minuter efter oss i målet. Tack för hänget efter loppet och på söndag! PTL någon gång! /Robert
2017-09-07



Riktigt rolig läsning, grymt jobbat!! Fattar inte hur man orkar hålla igång i 2 dygn sådär, jag har kört ultraintervaller några gånger och då är det ju ett dygn man håller på men med vilopauser emellan, det tycker jag är jobbigt ändå :-) Grymt jobbat, kanske ses vi på nåt sånt lopp i framtiden!
2017-09-08



Så makalöst! Du är grym!
2017-10-16