Anna Karin D

Halvmatt

För precis en vecka sedan befann jag mig i upplösningstillstånd. Rädd. Livrädd!

Varför? 

Ja, det frågar jag mig nu. Varför är jag så fruktansvärt rädd för de här mötena, med chefen, med HR, med företagsläkaren? Med försäkringskassan, inte minst. Det är som jag är på väg till min egen avrättning, drastiskt uttryckt. Nåja, kanske lite väl drastiskt, men till en rättegång! Jag ska dömas! Jag måste hålla mitt eget försvarstal,  jag har ingen advokat, bara åklagare. Jag är misstrodd, ifrågasatt, domen ska falla och JAG MÅSTE LYDA. 

Tror jag.

Och jag övar och övar, hela natten övar jag på talet, hittar ord, förkastar ord, förklaringar, tills det går runt i huvudet. Hur ska det gå? Hur ska det bli? Tror de mig? 

Visst är det dumt. Jättedumt, men jag har kommit på att det absolut värsta jag kan tänka mig är att inte få vara med och bestämma. Om det som rör mig, påverkar mig. Att inte få bestämma över mitt liv och min tillvaro är det värsta värsta. Jag klarar helt enkelt inte att bli styrd, även om styrningen är "för mitt eget bästa". Jag får en fängsladkänsla, en strypsnara, ett läskigt ångestpådrag av det där. Jag hamnar lätt i tron att jag inte får bestämma, att jag måste lyda, för annars.....ja, vad annars?

Annars blir jag inte omtyckt. Och det är också förfärligt jobbigt.

Jag var naturligtvis tvungen att ge mig ut på ett löppass på morgonen. Det lugnar och lindrar och samlar ihop. Att jag lyckades köra bil först till jobbet för att hämta upp chefen och sedan till företagshälsan är en bedrift jag är stolt över. Kallsvettig och skakande och med nedsatt perifersyn. FK ringde förresten en timma före mötestid och ville att vi skulle skjuta på mötet, för hon hade fått förhinder. 

What? Snacka om bristande respekt för folks tid och liv. Vi ställde självklart inte in. 

Jag vill inte till onkologen! Jag vill inte sitta i en reception! Inte cancerkliniken, inte sitta i receptionen, nej nej nej, tro mig, tyck inte jag är dum och otacksam (och för stolt) snälla, snälla.....fastän ni är så bra som har hittat den här fina omplaceringen till mig så förmår jag inte uppskatta det...för jag har inte valt det själv....förstå mig, jag har nåt slags skumt frihetsbehov...

Äh. Jag behövde inte säja allt det där. Det gick bra. Eller? Ingen, inte ens jag själv, tycker att fortsatt sjukskrivning är ett alternativ. Jag börjar jobba. Eftersom jag inte vill till onkologen, till en reception med en usel lön och nya människor och människor med cancer, får jag inga fler omplaceringsförslag. Därför går jag tillbaka till mitt gamla jobb.

Ett misslyckande? Ja, kanske. En lång sjukskrivning, ett beslut att aldrig mer.....aldrig mer utsätta mig för det hemska igen, så säker på det - till ingen nytta. Eller? Jag hittade inget nytt jobb på egen hand. Såklart. 

Skäms lite. 

Men. Jag har fått tid att fundera och jag har en ny plan och om den funkar vet jag inte. Jag ger den en chans. Halvtid tror jag att jag fixar. Men inte mer, det är säkert. Jag startar med sjukskrivning på halvtid, men min avsikt är att begära halvt tjänstledigt när den tar slut. 

Något trevligt jobb till mig, någon? Att utföra gärna hemifrån.....? Jag ska göra allt jag kan......så det så!

Jag träffar de gamla vanliga och åtminstone några av mina arbetskamrater kanske har saknat mig lite, det är fint att veta, jag har saknat dem. Och en annan sak: Det känns faktiskt väldigt upplyftande att inte vara "sjuk" längre. Jag har svårt för den där sjukrollen, det har jag. 

Nu är jag bara halvmatt!

2017-08-31 07:15.


Kommentarer till blogginlägget


Bara att komma fram till hur/vad man ska göra just nu och känna sig okej med det är väl att ta ett steg framåt..
Håller tummarna för dig!!
2017-08-31



Tack Maria! Det pendlar väldigt det där med om det är okej eller ej. Ena stunden ok......andra stunden sorg och frustration, över misslyckandet. Och hur ska detta gå? Till mitt försvar kan jag i allafall säja att jag hade i princip bara ett val. Jag får inga mer chanser. Jag valde det näst sämsta.
2017-08-31



Nej, det är inte ett misslyckande. Bara för att du inte har lyckats helt med allt du ville på denna korta tid så är det inte ett misslyckande. Det är första steget till något bättre. Två steg framåt och ett tillbaka kanske? Men i rätt riktning. Och Rom byggdes inte på en dag. Nya jobb och ny försörjning snyter man inte ur näsan bara så där. Du valde det näst sämsta. Bra jobbat!
2017-08-31



En plan är ett stort steg. Och en plan kan förändras med tiden, när man hunnit hitta lite fotfäste. Det är något att utgå ifrån så att man kan ta nästa steg när man är redo.
En bit i taget.
Stå på dig!
2017-08-31



Hoppas att det blir okej ändå!
2017-08-31



Jag hoppas att det fungerar med halvtid, så du får tid och utrymme att se om dig om efter annat utan att känna att du till varje pris måste hitta något omedelbums.
2017-08-31



Hoppas att det kommer att fungera bra för dig med 50%. Nu kan du söka annat utan att känna alltför stor press även om sjukskrivningen inte varar för evigt....Lycka till!
2017-09-02