Sandra Ehlers

Mountainbike Laguz - Dag 2

Laguz - Gronggenkopf - Sonntag - Zafernhorn - Au - Derrenjoch - Riezlern 

Lite nervös blir man ju vid tanken: Fler höjdmeter både upp och ner än vi någonsin gjort på en enda dag tidigare. Därtill flera stigar som vi egentligen inte vet något om. Just stigarna brukar ju vara mer krävande i både tid och energi än höjdmeterna, och nu vet vi inte ens om de är cykelbara, så vi får se hur detta kan gå.

Dagen börjar tidigt med en rejäl frukost. Mer lokalt blir det inte. Det är nog bara kaffet, teet och ingredienser till brödet som inte tillverkats här. Mmm, gammaldags mjölk med skinn, vad gott! Damen som huserar oss lägger fram mer allt eftersom vi glufsar i oss, och passar på att underhålla oss med intressanta teman. En cykel-incident nere på grusvägen, svårigheterna med att sätta upp en skylt lagligt, och om korna och säsongerna eftersom jag frågar. Jag gillar henne, och jag gillar detta boende. Lugnt, genuint, trevligt, det finns dusch och ges rejäl frukost. Vi kommer gärna tillbaka.

Men nu bär det vidare. Vi börjar över ett mindre pass kring en topp med det skönklingande namnet "Gronggenkopf". Det är bara ca trehundra meter riktning himlen; vi ska inte upp till toppen. 

Sen är det däremot en hel mängd höjdmeter ner. Först på lite asfalt och en del grusväg, men sedan är det stigar och ängar resten av vägen. Den första av ängarna är lite förvirrande, för enligt kartan följer vi en skogsväg när verkligheten vittnar om högt gräs. Oh well, den slutar i en stig likväl.

Vandringsstigen börjar som en blöt lerstig med hinder i en mycket smal djup fåra. Jag är inte riktigt på humör. Inleder med att promenera. Markus cyklar med nöje. Kul att någon får ha roligt. Men så blir stigen bredare, ungefär en halvmeter, och efter ett tag, även om den är riktigt stökig och det är brant åt sidan så har jag nu tröttnat på mig själv och bara sätter mig och åker. Det är en skakig och hård upplevelse, till och med på min mjukt inställda heldämpade. Jag biter samman ungefär som om det gällde att amputera ett ben, men ner kommer jag ju, och efter ett tag blir det faktiskt en smula lättare och jag får chansen att åka lite längre sträckor. Skogen öppnar upp mot en ny äng. Kostigar för oss guppigt och kurvigt neråt och vips så har vi kommit ner till byn Sonntag. 1100 av dagens höjdmeter nerför avklarade!

Skönt att vara nere, nu kommer det bara gå uppför i ett par timmar mot Zafernhorn. Helt fritt från spänning. Det gillar jag, just nu i alla fall. Men minnet är ju kort. Vi trampar på i serpentiner på asfalt till Fontanella, och därifrån fortsätter det uppåt på grus. 1040 höjdmeter till dagens andra bergspass.

Ska vi inte knata upp på Zafernhorn nu när vi ändå är här? Vi blickar upp från passet nedanför. Det är en mjuk gräsig topp, och bara 220 höjdmeter extra. Tänk så skönt att få vila rumpan från cykelsadeln en stund… Ja, det avgör saken. Vi är inte ensamma nu, men det är ett mysigt berg ändå. En lättvandrad lerstig kantad av ljung hela vägen upp, ja, hela bergssidan är faktiskt lilatonad. Fint. Vi tar oss tiden att fota både längs vägen och från toppen.

Ner igen, en drickpaus och en funderare. Härifrån kan vi komma ner till nästa dal antingen via en smal grusväg eller en vanderstig. Stigen går först uppför, då den traverserar en rygg mot Zafernhorn. Därefter vet vi inte - det syns ju inte bakom ryggen. Men härifrån ser den inte så farlig ut, så vi bestämmer oss för att testa.

Uppför går problemfritt. Det är lerstig och går bra att skjuta; vi måste bara bära de sista tio branta metrarna på klippa. Men varthän sedan? Stigen delar sig, och den som går neråt ser verkligen inte skoj ut alls. Det är ferrata-stålkablar och hal blöt klippa, klättring nerför med cykel på axlarna. Men, den fastnar ju i allt! I buskar och mot klippan, jäkla åbäke. I balansakt måste den därför lirkas ner för klippan först, innan man själv kan klättra ikapp. Detta upprepar sig gång på gång, och ibland grinar jag till och så får vi bilda en kedja och hjälpas åt att lyfta ner cyklarna. Detta fortsätter i kanske 50 meter, låter kort men känns som en evighet. Hade berget varit torrt, så att jag kunnat lita på mina fötter så hade det kanske varit annorlunda, men nu när det är så halt så känns det verkligen som ett misstag alltihop, och stressen ackumulerar inombords.

"Men klarar vi det här så klarar vi allt!" utbrister Markus optimistiskt och leende.

Det är bra att vi har varandra vid sådana här tillfällen. Ibland är det jag som är optimisten, ibland är det han. Nu är jag verkligen tacksam att ha ett sådant moraliskt stöd att lut mig mot.

När vi kommer ner för ferratan jämnar stigen ut sig. Den traverserar längs med berget, men det är för smalt för att cykla. Jag ägnar promenaden åt att processera mina upplevelser. Blir efter en stund hänvisad till en "genväg" för att slippa ta alltför många höjdmeter uppför igen, men den visar sig vara en senväg då korna har trampat så djupa gropar i leran att cykeln bara fastnar i djupa lergropar. Aaaargh. Pessimistisk, jag? Mja, eller bara lite trött, av energibrist och av ansträngningen.

Sedan går det i alla fall nerför på riktigt. Först på en äng och längs en vagt synlig kostig, Bumpig, med djupa gropar och höga tuvor som det brukar bli där korna går. Gräset är mjukt i alla fall, så jag bara åker, orkar inte tänka mer. Vi når grusvägen till slut, och ringlar oss vidare längs den i fina serpentiner. 

Fler kor att hälsa på. 

Drygt 1100 höjdmeter längre ner når vi återigen civilisationen. Bromsarna är riktigt heta, då har vi ändå stannat ett par gånger och gett dem chansen att svalna lite. Vi har energibrist båda två, så nu är prio ett att hitta någonstans att äta. Vi trodde innan att det skulle vara enkelt. Men klockan är visst redan 15:30, och det visar sig att alla restauranger har stängt efter 14:00. Vi snirklar runt de små gatorna, ratar en lyxkrog, och fortsätter till nästa by där detsamma upprepas. Till slut hittar vi en öppen italiensk restaurang, och det är nästan som himmelriket.

Jag får en mastigt gräddig svampsoppa. Tänker tillbaka på andra gånger av hård cykling, då soppa varit lättare för min kropp att arbeta med. Markus däremot beställer lasagne, och får en portion som han eventuellt får sitta resten av eftermiddagen med. Det är underbart gott. Vi blir alldeles för mätta. Timmen har visst blivit sen när vi äntligen är redo att rulla därifrån.

Nu visste vi ju egentligen att det är en liten, liten åskrisk denna kväll, så vad som följer har egentligen inga ursäkter. Vi ser ju att molnen börjar växa på horisonten. Men vi vill hem, och det är bara ett bergspass kvar till vår egen dal. Derrajoch, med en nedfart på brant svängande lerstigar som rekommenderats varmt av vår granne. Fast han sa uttryckligen, och upprepade gånger dessutom, att jag nog bara skulle ha roligt om det vore helt torrt.

Vi hinner halvvägs på de 1050 vertikala meterna innan de första dropparna kommer. Jacka på, fortsätt trampa. Temperaturen dyker från 28 grader i skogsskuggan till 10 grader under öppen  mörknande himmel. Markus ängslas, jag förnekar. Det ser ju ut som om mörkret vill stanna nere i dalen som vi kommit från? Och jag orkar inte fundera mer - har vi något annat val ändå? (Svar: Ja, det har man ju alltid, förstås.) Det börjar regna, men brakar aldrig riktigt loss och det upphör till och med ibland.

Det där ser ju inte så lovande ut förstås.

När vi passerar lilla stängda Pisialpe fortsätter det på en stenig brant lerstig där vi måste leda cyklarna. En fyrhjuling åker framför oss, uppförs. Imponerande. Både att någon vågar åka fyrhjuling här, och råstyrkan hos det fordon som klarar branterna. Och också att någon annan är lika tokig som vi; att bege sig ut i sånt här väder…

Det visar sig vara koskötare, hela familjen är ute. Till och med barnen får alltså åka med på fyrhjuling i regnet över prekära lerbranter. Men kossorna är nöjda, omhändertagna in i det sista. Det kommer några blixtar ibland nu, men blir inget rabalder för det.

Vi fortsätter sammanbitet. Nu börjar det riktiga regnet komma, hårt. Nej förresten, hagel. Jag mosar i mig en riegel för att ta mig igenom det här. Det är nu bara hundra höjdmeter kvar till passet, men stigen är rutchig och humöret darrigt. Sista biten vid passet måste vi gå direkt i vinden - man ser den väldigt tydligt med all fukt som följer med. Den viner så klart rakt över jochen vi ska över, vart skulle den annars ta vägen. Vi kommer överens om att inte stanna på passet utan i stället försöka hitta lä på andra sidan för att få på cykelhjälmar och kanske något lager till. Jag får i mig en riegel till. Sockret värmer, håller viktiga funktioner igång. Typ som att tänka.

Strax under passet ligger hytten Derrenalpe, stängd, och här delar sig stigen i två. Vår granne hade rekommenderat den till höger, men det var ju under absolut torra förhållanden. Vi sneglar åt vänster. Det ser, efter en inledande travers längs bergssidan, möjligtvis åkbart ut. Vi väljer den.

Det regnar fortfarande och nu börjar vi bli kalla, så det är bäst att hålla igång. Vi traverserar snabbt, så snabbt att jag råkar drämma in en fot i pedalen. Det känns som om någon hinna därinne har brustit. Aj, aj, aj. Och en blixt.

Men så kommer vi förbi traversen också och snart visar det sig att till och med jag kan cykla. Kanske är det återigen så att jag inte längre orkar bry mig. Undan går det, i alla fall, utom i hårnålskurvorna där jag måste fuska. När stigen rätar ut sig går det ju bra, trots att det är halt och regnet bara fortsätter med blixtar runtomkring. Jag börjar undra om vi, illa dolt, är drama queens ändå..?!

Men mer drama blir det i alla fall inte, för snart är vi nere. Sista bergspasset avklarat och nu är det mest bara rull på asfalt resterande bit hem. Lortiga och rätt frusna, men i alla fall inte hungriga, för den där lasagnen, den satt verkligen som ett smäck.

Nästa gång är vi ännu mer noga med väderrapporten, jag lovar.

2017-08-29 20:18.


Kommentarer till blogginlägget


Underhållande skrivet :)
När vi väl kommit undan vinden och det stod klart att nedkylning inte skulle bli ett problem så var det faktiskt riktigt kul att cykla ned på stigar i regnet. Men bättre handskar för regn vore nog sunt att skaffa.
2017-08-30



Härlig och spännande läsning! Och så fint att ni turas om med att vara optimisten!
2017-09-03