Sandra Ehlers

Mountainbike Laguz - Dag 1

Riezlern - Söllereck - Schrofenpass - Lech - Formarinsee - Laguzalpe

Det går mot höst och kallare nätter. Vi startar med armlingarna på för att hålla värmen i nerförsbackarna till Söllereck. Därifrån blandat upp och ner på grusvägar in mot Rappenalptal, så vi är redan varma när dalens långa ensliga backe tar vid. Tur att det blivit molnigt. Var och en trampar på i sin egen cykelbubbla, en bra stund, tills dalen slutar tvärt. Här börjar dagens första bergspass, Schrofenpass.

En liten del av Schrofenpass

Schrofenpass har vi ju besökt några gånger redan, så nervositeten kring att släpa cykeln på via ferratan har börjat släppa. Än är det att bära över nacken, än att bära på sidan, och ibland rulla den på ett hjul framför sig över korta trappor över avgrunden. Rätt odramatiskt faktiskt, och väl uppe är vi fortfarande pigga. Vilken skillnad från senast! Då var vi lite väl ur gängorna och Markus som just varit sjuk låg som en död sill vid stigen efteråt.

Uppe på passet kommer den första långa biten teknisk stig. Jag har låga krav på mig själv idag, det visar sig smart, bäddar för en trevligare upplevelse. Vi pratar lite om hur förväntningarna påverkar nöjet. Väldigt kraftigt, kort sagt. Förra gången vi var här hade vi båda med oss minnen om att det var lätt - men då kändes allting görsvårt. Den här gången, med minnen av att det var svårt, fast lite lättare en annan gång… så var det åtminstone en smula mer balanserat! :-) Jag måste gå en del. Markus åker nästan allt, som vanligt. Vid vissa hinder vågar jag inte titta på, som vanligt. Jag vänder mig om efteråt, konstaterar att han lever än, och så fortsätter vi. Det är fortfarande molnigt, så det blir inga bilder här idag.

Ner och upp mot Warth och vidare på asfalt till Lech. Det går för lätt. Ska det vara så här lätt? Något kommer att gå fel. Vi satsar på molnen, som verkar växa på sig.

Lechquellengebirge, som bergen här omkring oss heter, är ett väldigt fin vandringsområde och Lech är en mysig bergsby att stanna i. Fast det är mycket folk såhär i högsäsong, och vi är lite folkskygga. Vi stannar bara för att fylla på vatten, fortsätter snart med himlen grånande ovanför.

Dropp. Kände du något? Nej. Dropp. Meh, jo. Dropp.

Det skulle vara blå himmel nu och i en vecka framåt, några enstaka droppar framåt kvällen bara. Nu är klockan nära 12 och vi har lång väg kvar. Det regnar. Passet från Formarinsee till Laguzalpe kan bli allt annat än behagligt. Borde vi hellre ha skjutit upp alltihop? Men det går inte att vända nu; Schrofenpass gör man inte utan vidare åt andra hållet.

Vi sätter oss under några stora tallar och funderar. Hur gick det här till egentligen? Markus inser att vi aldrig tog någon väderraport i morse… Vi kikade igår kväll, men den senaste tiden har ju vädret visat sig aldeles särskilt oberäkneligt. Vi beslutar att stanna under tallarna för lunch, lätt deppiga. Markus blir ännu lite grinigare när han upptäcker att vi tagit med för lite mat.

Jag har som experiment bara min nya vätskeryggsäck för allt mitt pick och pack. Då gäller det att packa effektivt. Det går in armlingar på ena sidan ovanför höften och en buff på den andra. I bröstfickorna fram, som är gjorda för små vattenflaskor, går det in en kamera i ena fickan och mobil och näsdukar i den andra. Ovanför den, en ficka för läppbalsam faktor 50+ och en liten chokladbit. Där bak en halvfull vätskeblåsa och, delvis tack vare remmarna, några förstärkningsplagg, hyttsovsäck, tandborstar, minimalistiskt ombyte och första hjälpen. Och en pannlampa förstås, en rulle bandage och en cykelpump. Några få energy bars. Det var allt.

Eller nej, en liten sadelväska också, med egenblandad jägarmix och plånbok. Men misstaget att ta sadelväska på en mountainbiketur ska jag verkligen inte göra om fler gånger. Även om jag nu minns att jag sagt det förr. För den går inte att ha på när sadeln är tryckt i botten nerförs så då måste den ändå stuvas ner i en väska. Kom ihåg det nu, aldrig igen….!!

Hursom, det hade nog varit möjligt att klämma ner några energy bars till i min väska. Knappt. Markus däremot hade sin större transalpväska (och alla cykelverktyg, denna gång…) så han hade lätt kunnat få plats med mycket mer mat. Då är det förstås lätt att ångra sig nu. Han har ju inte mycket fettreserver, stackarn.

När vi grämt oss färdigt över snålt tilltagen lunch och börjar röra oss igen, så har regnet faktiskt slutat. Och se där! En liten blå fläck i fjärran, som sakta sprider sig medan vi tar den långa men lättcyklade backen upp mot Formarinsee. Det är en vackert belägen alpsjö som vann utmärkelsen "Österrikes vackraste plats" häromåret. Väl värt ett besök. Men vi stannar knappt idag, nu hägrar sista passet på dagens etapp.

Formarinsee - bilden är snodd från en vandring förra året.

Lange Furka

Stigen vi ska följa är en vanlig bergvanderstig. Vi har vandrat den en enda gång förut, förra sommaren åt andra hållet, men har ärligt talat ingen aning om hur det kommer vara att cykla. Markus har minnen av cykelbara lerstigar. Mina minnen inkluderar mest sten och knaggliga hällar, och det senare visar sig stämma rätt bra. Det blir mycket bärande med cykel på nacken. Vädret är lite bättre nu tack och lov, men det är förstås ändå påfrestande att behöva bära på fordonet som egentligen borde bära en själv. Kanske har vi lite energibrist också. Måste spara på maten till i morgon, som blir en ännu längre dag.

Mycket av stenig karstterräng på Lange Furka-passet

Efter några klassiska "Det här måste vara högsta punkten!" … "Nä det var det inte, men nästa då!", passerar vi faktiskt högsta punkten. Terrängen består av kuperad och oöverskådlig karst; det vilda stenlandskapet ger en härlig alpin känsla och det är inramat av branta bergssidor runtomkring. Det finns lite tanigt gräs åt sidorna också, där går klätterkorna och försöker mätta sina magar. Men där vi går är det mest sten, sten, och åter sten. Och lerstigar i retsamma tiometersintervaller som inte är värda att sätta ner cykeln för. I motsatt riktining hade det nog gått lite bättre. Kanske en annan gång.

Nu när det ändå mest börjar gå nerför börjar Markus cykla så smått. Det hade nog gått att cykla vissa bitar uppför också, en vanlig dag. Men benen är för trötta och vi måste verkligen vara noga med sparandet av energi. Så det gäller att passar på när det går att rulla, i små korta sträckor, och sedan bära över större hinder eller när det går uppför igen.

Plötsligt går det däremot rysligt brant nerför, på vassa lösa stenar. De ser inte helt sköna ut att ramla på och skrapa i från en cykel i hög fart. Jag promenerar neråt med bägge bromsar i, medan Markus cyklar, såklart. Jag vågar inte titta. Han är nere snabbt - går ju ändå inte att bromsa helt, menar han. Han får vänta en bra stund. Men när grustaget är avklarat så är det bara en kort enkel sträcka kvar, innan vi når dagens slutdestination.

Alpe Laguz

Laguz är en närapå hemlig liten samling av byggnader mitt i ingenstans. Med start i början av juni varje år får kor komma upp hit och beta, hela sommaren, dagarna i ända. Mycket av gårdsdriften är som den var förr. Utan att bli alltför nostalgisk; det är såklart hårt och slitigt arbete, så är Laguz ändå en oas av lugn dit internetkablar och nutidsstress inte nått eller önskas. Här står korna i centrum, dagarna och människorna kretsar kring dem.

Laguzalpe

Vi har sovit i Laguz en gång förr, i samma tomma flerbäddsrum med korna omedelbart nedanför. Deras klockor hörs om natten även om bägge fönster är stängda. Öronproppar rekommenderas. Det doftar ladugård, jag älskar det.I alla fall såhär över en enstaka natt.

Men än är det inte sovdags - för en gångs skull har vi faktiskt gott om tid över! Det händer oss av någon anledning alltför sällan. Så efter en mättande Kässpätzle och dubbla kakor passar vi på att sträcka på benen i terrängen utan en cykel på släp.

Vi hittar upp på en liten kulle öster om almen, stannar på högsta punkten med fin utsikt över dalsänkan. En ko betar alldeles intill. De är utspridda över en enorm yta, och nu när kvällen kommer ska de fösas in allihop, utom några få ungtjurar. Vi tittar på från vår utkiksplats medan detta pågår. Koherdar kommer från olika håll, med hundar och käppar och tjo och tjim eller med fyrhjulingar. Under någon halvtimme eller mer konvergerar boskapen mot ladugårdarna och verkar hitta in själva till sina bås. Inte deras första gång, ju.

Kvälssol över Rote Wand och Rothorn. (Tyvärr har uppladdningen gjort bilden suddig)..

Sedan blir det lugnt och tyst. Solen börjar sjunka. Jag har tröttnat på att fota, börjar frysa lite och går hemåt. Markus stannar lite till, vill gärna se solnedgången. Men han kommer snart efter ändå - tydligen skulle någon prompt blåsa en lövblås uppe på kullen där han satt?! Haha, ja man behöver inte förstå allt här i världen. Men efter en varm dusch (vilken lyx!) och lite plock med packningen sänker sig stillheten på riktigt över ladugårdarna, vips så är det dags för horisontalläge.

Fortsättning följer...

2017-08-28 08:15.


Kommentarer till blogginlägget


Sista sträckan från Formarinsee till Laguzalpe var klart turens höjdpunkt. För en som gillar teknisk cykling dvs. Väl värt att återvända. Blåbärspaj med grädde mmm...
2017-08-28



Så fint att få ta del av era utflykter, i dina texter och bilder, och få insupa litet av alla intrycken, naturscenerierna och den friska alpluften! Allt det där kånkandet med en cykel över huvudet verkar inte enbart skönt, men vilka fina äventyr som ni planerar och förverkligar! Härligt!
2017-08-28



Markus, tur att du nämnde blåbärspajen så att den inte faller i glömska - nu är den förevigad på Funbeat, i alla fall.
Precious, ja det går ju förstås att skippa kånkandet, dvs vandra och ta ett par extra nätter här och där (Freiburgerhütte precis vid Formarinsee t ex).. Rekommenderas å det varmaste, om någon är sugen! Laguz är nog min favorithytt i hela Alperna just nu (fast det inte är någon hytt alls, egentligen).
2017-08-29