Anna Karin D

Varningstriangel! Läs inte det här, det är dåligt!

Jag vill inte ha den omplaceringsplats som erbjuds mig. På onkologen. I receptionen. Att sätta mig där får mig att känna mig misslyckad, degraderad, värdelös och så har jag cancerfobi. 

Jag vill inte ens testa fram till årsskiftet. Det skrämmer mig.

Jag vill inte gå tillbaka till mitt nuvarande jobb. För det är ett misslyckande, ett misslyckande med den här perioden av sjukskrivning som skulle leda till förändring. Ett misslyckande! Det är tryggt, för jag känner alla. Men det får mig också att känna mig.....uppgiven, dock inte degraderad, jag har kvar ett uns yrkesmässig värdighet.

Jag vill inte ta det veteranpoolsjobb jag fått hur lätt som helst. För jag vill inte gå hem och städa/tvätta/klippa gräs/passa barn hos andra. Det har jag gjort i ett halvt liv, och gör fortfarande, här hemma, oavlönat som hushållsslav. 

Fast jag trodde jag ville det. Från början, men nu vill jag inte och dessutom är jag rädd för nya kontakter. Livrädd!

Gym. Trodde jag ville jobba där, som instruktör. Nu vill de i och för sig inte ha mig, och likabra det. Jag är rädd för det jobbet också. Livrädd. Osäker!  Nya människor. Som inte gillar mig, som jag ska försöka blidka. Visa att jag inte är den urgamla fula fjant jag faktiskt är. 

(Jag vet att detta naturligtvis är helt fel och inbillning, men det hjälper inte. Att folk i allmänhet från början inte tycker om mig är min grundinställning, den är oruckbar och går inte att teoretiskt förnuftsmässigt att snacka sig ur. Jag är värdelösare än andra, en fejk! En otrevlig bluff, som kommer att genomskådas. Punkt slut. Fel eller ej. Skulle någon mot förmodan ändå verka gilla mig blir jag chockad.)

Och skriva....det vill jag. Kanske. Men att försörja sig på det känns som ett oöverstigligt alplandskap,  jag kan inte sälja mig själv. Alla andra är bättre! Såklart. Komma här och tro att man har nåt att säja.....(Men man syns inte när man skriver och kanske slipper man prata med folk? Är det bra? Äh. Shit the same, jag kommer ingen vart med det heller.)

Jag vill inte träna, det är för jobbigt. Jag är så himla trött! Att springa ger mig pre-run-ångest. Men om jag inte springer får jag också ångest och blir mörk och trög och sorgsen och hopplös. 

Tävla. Vill jag? Jag läser om hur andra tävlar, får massor av grattis och gilla och bra jobbat och gemenskap och underbara vänner och blir så avundsjuk. Men jag är rädd för att tävla, jag har prestationsångest. 

Löparklubben. Borde jag gå ur, vill jag gå ur. Bäst så. För alla. Men vill jag verkligen? Vill inte även jag vara med i gemenskapen, få grattisar och gilla och bra jobbat och du är grym? Känna att jag duger? 

Men att tävla skrämmer mig. Gemenskap med förbehåll skrämmer mig. Också. 

Vart och vad har den här sjukskrivningen/pausen lett? Ingenstans och ingenting. 

2017-08-21 12:49.


Kommentarer till blogginlägget


För många punkter för att jag skall kunna komma med ett vettigt svar på dem allihopa nu direkt när jag läst, så jag fokuserar (tillfälligt) på slutet. Om du skall vara med i klubben kan bara du bestämma. Jag har dock några funderingar. Vad får dig att tycka att det skulle vara bäst för alla om du gick ur? Att vara med betyder inte att man måste tävla. Vilken sorts förbehåll är det du tänker på? En möjlighet är ju att bli stödmedlem, om du känner att det skulle passa dig bättre.

Återkommer om resten.
2017-08-21



Och jag tänker att tillbaka till ditt ordinarie arbete som gjort dig så sjuk är det inte möjligt att gå. Då måste till och med receptionsjobbet vara en bättre lösning, tillfälligt i väntan på något permanent och passande förstås.
2017-08-21



Nej, inte gå tillbaka till ditt ordinarie arbete. Känns spontant inte som receptionist på onkologen är klockrent heller.

Känns också spontant som om både du och arbetsgivaren behöver mer tid på er. Du har levt i en pressad situation på ditt gamla jag rätt länge (vet iofs inte hur länge, men har förstått att motviljan inte kom över en natt), och att sluta jobbet och bli sjukskriven med funderingar, omvärderingar, känslor etc är en ganska stor grej. Man kanske inte bara reser sig upp, borstar av sig och marscherar in på receptionen och liksom jaha, hur fungerar den här telefonväxeln då.

Nåt mer passande jobb för dig måste de väl kunna föreslå?
2017-08-21



ditt gamla jobb, alltså :-)
2017-08-21



Kram Anna Karin! Jag känner inte dig, men känner ändå med dig!

Har du, via din arbetsgivare,fått möjlighet till enskilda samtal med en psykoterapeut? Psykolog?

I mitt landsting så är det det första man erbjuder medarbetare i din situation och de allra flesta kommer tillbaka starkare än någonsin. De ser helt plötsligt anledningen till att deras arbetsuppgifter (och liv) har känts övermäktiga, jobbiga och oöverstigliga och med tiden har de kunnat hantera dessa efter att ha fått verktyg till hantera sig själva och sin egen självbild. Har inte ditt landsting sådan hjälp?

Nu menar jag inte alls att du ska gå tillbaka till din gamla arbetsplats, men du bör få hjälp inför framtida arbetsgivare och ditt framtida "jag" av din nuvarande arbetsgivare. Att vara sjukskriven och gå hemma hjälper föga.Tänker jag. Kräv hjälp från din företagshälsovård!

Kram igen Anna Karin! <3
2017-08-21



Hej alla. Jag har vetat i trettio år att jobbet är fel. Minst. Jag har känt mig själv i femtiosju. Jag känner mig själv rätt bra och genomskådar mig alldeles utmärkt när jag försöker mig på trixa.
Jag vet att bollen ligger hos mig. Ingen annan kan göra jobbet åt mig. Jag har ett eget ansvar. Jag har fått och får hjälp, men det är ändå jag som kan mig bäst. Onkologen känns tokfel. Jag gör det INTE. Skönt att vara bombsäker....

Tack igen alla goa!
2017-08-21



Helena. Återkommer om det. Kass dag idag, blir nog bättre i morgon. Kram!
2017-08-21



Lena och jag tycker det är dags att du, P och vi går ut och tar en öl, äter och så. Allt för länge sedan nu!
2017-08-21



Ola! Gärna! Om ni törs, jag kanske deppar loss förfärligt och skapar begravningskänsla? Eller nä.....
2017-08-21



I allt elände kan jag ändå tolka lite glimtar av självironi och jädra anamma! Fortsätt skriv om du mår bra av det dessutom är det om man får lov att säga det, skoj att läsa! Tror många av oss känna igen sig i din beskrivning av tvivel som kommer över till och från. Jag tänker inte så mycket och mår bra av det-;) kanske vi ses till helgen!?
2017-08-21



Hoppas det Majvi! Och man är som man är.....men just nu har jag en del beslut att ta, så lite måste jag nog tänka ändå.... :-)
2017-08-22



Har en massa tankar och förståelse för vad du skriver men allt flyger runt och tycks inte vilja landa..så jag skickar dig en välmenande kram trots att det inte hjälper ett dugg:)
2017-08-22



Vad händer om du inte tar receptionsjobbet? Kommer din arbetsgivare att fortsätta leta efter ett annat jobb eller räknas det som att de gjort vad som kan krävas av dem? Hur klarar du dig ekonomiskt?
Kram
2017-08-22



Jag vet faktiskt inte. Läkarbesök torsdag. Vill gärna rådgöra med henne innan jag fattar beslut. Min chef vill att jag börjar på onkologen. Det da hon nyss då hon ringde. Att jag inte kan döma ut nåt innan jag provat. Det har hon naturligtvis rätt i. Jag vill ändå inte.
Jag tjänar bättre på mitt nuvarande jobb än som receptionist.
2017-08-22



Läget är som pest eller kolera, eller snarare cancer eller cancer plus ålderdom. Steg 1 är att invänta torsdag. Steg 2 är att säga ja till O och L förslag.
2017-08-22