Rolf Öhlén

​Vilse

Om jag skulle försöka ta tag i mitt liv igen 

om jag skulle försöka bli den jag vill vara

om jag skulle försöka hitta vägen igen bland hopplöshetens snårskog i modlöshetens träsk. 

Jag trodde jag såg vägen - 

den smala stigen som jag söker

den som leder till mitt paradis 

bortom allfartsvägarna 

bortom strid och kiv 

där jag kan finna frid 

där jag kan vila ut 

hämta kraft för vardagens bestyr. 

Det var en illusion, en hägring bara. 

En vilsen själ i världens vimmel.

En narr som lever på en lögn? 

En Judas Iskariot som förrått sin mästare 

för att det inte blev som han trodde

när han började följa honom? 

Den breda vägen hägrar.

Den snabba, raka men outsägligt trista 

som går från stad till stad. 

Asfalt, glas och betong som kväver livet.

När jag snavar på stubbar och stenar 

när grenar och kvistar griper tag i mina kläder 

slår mig i ansiktet när jag försöker tränga mig fram 

när fötterna sjunker ner i gurglande lera 

i sugande myrhål och kärr 

när skorna fylls med lera och iskallt dyvatten 

hägrar den breda vägen. 

Den raka vägen 

även om den inte leder till mina drömmars mål. 

Nöja sig med den bittra verkligheten

söka den snabba lösningen 

eller härda på 

virra vilsen runt utan karta och kompass. 

Eller visar den åt ett håll jag inte vill gå

men som jag måste 

för att till slut nå fram dit jag vill

eller spelar det ingen roll

är det för sent?

2017-08-17 21:06.


Kommentarer till blogginlägget


Vackert skrivet om livets dilemma ❤ Må du hitta din väg i livet, käre vän
2017-08-17



Nej, det är aldrig försent. Så länge det finns liv finns det hopp. Som ett litet ljus i ett mörkt rum, det lyser med en glöd som skimrar.
7 dagar sedan