Marie-Louise Karlander

Racerapport IM Santa Rosa 29 juli 2017

Nu har jag fått lite distans till Ironman Santa Rosa och kommit hem till datorn. Kändes jobbigt skriva racerapport med tfn. Jag tillbringade tre veckor i Californien och på slutet av perioden kom så loppet. Jag bodde i Bakersfield och där är det vaaarmt så här års. Från kl 08:00 på morgonen tills solen går ner är det kompakt värme mellan 35-40+ . Jag tränade kl 06:00 på morgonen. Det gick bra stiga upp, lättare än hemma, hade säkert något med tidsomställningen att göra. När jag löptränade sprang jag ofta varv, en kort runda i kvarteret och hade vattenflaskan stående vid garageinfarten. Jag sov, vilade ofta på eftermiddagarna, värmen och tidsomställningen tog på.

Efter att ha roat söner med besök på Santa Monica beach LA, Hollywood, och en dag på Six flags , värsta berg -och dalbaneparken. Snacka om att träna nerverna.

Loppet gick lördag den 29 juli, vi började köra norrut onsdagmorgon innan. Vi stannade och turistade i San Fransisco, vilken stad, kändes lite Norge, tidvatten, dimma, kallt på natten, skönt kyla ner sig efter all värme. Många som tränade där runt Golden Gate, löptränade och många cyklister trots att det var så extremt kuperat, som i Norge, fast nästan värre. Fina lummiga område. Väldigt vacker stad.

Torsdag drog vi så mot Santa Rosa, en mindre stad men hade allt ändå. Man inser vad vatten har stor betydelse för var städer och orter ligger. I Santa Rosa rinner en större bäck, Creek igenom staden och förmodligen den som försett staden med dess vatten.

När vi kom till Santa Rosa gick jag direkt till registreringen. Som svensk måste du ha en endagslicens i US för att få genomföra loppet. Det var välordnat i registreringen, alla är så artiga och trevliga. Jag hade en fördom i mig att amerikanarna spelade trevliga och lite överdrivet men så var det inte. De bjuder på sig och sociala och intresserade. Därefter var det briefing utomhus i parken/torget. Det var informationsrikt men inte alls i närheten av så festligt och trevligt som det är i Kalmar. Ingen välkomstmat bjöd man på utan rabatt på restauranger. Det gjorde att jag var ganska säker på att jag skulle stryka att gå på ”efterfesten”, prisutdelning, och kvalificeringen till Kuna. Det skulle vara en frukost utomhus på samma ställe. Nja... här fanns det förbättringspotensial. Det var den första IM tävlingen, näst en 70.3 tidigare i maj, ska väl sägas.

Det som var mindre vanligt är att denna tävling har T1 och T2 ca 10 mil från varandra. Det kräver logistik och planering. Det innebar också att jag stuvade om i mitt införprogram. Det var jag medveten om innan och vi kunde följa min plan rätt så väl. Jag brukar simma på torsdagen men denna gång körde jag ett löppass i stället, efter vi checkat in på ett Motell 6 som inte alls låg så långt i från. Trodde jag skulle ha flera mil till Expo för vi bokade boende så sent. Hela denna IM Santa Rosa är en bonustävling för mig. Min huvudtävling är Vichy i Frankrike om tre veckor. Så det är ett impulsköp.

Benen kändes helt ok detta lilla löppass. Brukar köra ungefär 45 min av varje gren, två dagar innan tävling. Sov en bra natt mellan torsdag och fredag och det är jag tacksam för. Åkte in till Expo vid middagstid, men vi åt själva inget ordnat av arrangören, rabatt hos restauranger. sedan gick vi och tittade lite.Promenerade längs bäcken, (Creek) där också löpningen skulle gå.

På fredagmorgon efter frukost, fick äta min normala frukost havregrynsgröt, oatmeal :) och äggröra på en frukostrestaurang, köpte med mig två kokta ägg för nattfrukosten innan tävlingen. Hade med mig så jag kunde fixa ihop en gröt med en vattenkokare, alternativt en mikro. Det fanns dock ingen sådan så vi köpte en liten vattenkokare för 17 dollar.

Efter frukost blev det att checka in runbag i Santa Rosa, gick smidigt, inga krokar utan de las i ordning på marken. Jag fick två plaststrips att få fast kännaren på framgaffeln till min lilla hastighetsmätare på cykeln, fick med mig lite kartor också. Det fanns ingen tävlingsbroschyr/PM i ryggsäckarna, däremot frikostigt med bars, sport drycker, återhämtningsdrycker, flagga och reklam förstås. En Redbull också, vilket jag inte dricker.

Därefter körde vi till Lake Sonoma, en biltur på ca 45-50 min. (Inte riktigt samma som vi cyklade, vi tog lite omvägar på mindre vägar.) Där började jag med att cykla en superkort sväng för det var världens nerförsbacke och ville inte panga bort benen dagen innan genom att cykla hela vägen upp tillbaka till T1. Jag checkade in cykeln och bikebag, inga cykelskor fick sitta fast på cyklarna i T1 :/ hmf. Triathleter springer inte i cykelskor. Ja, ja lika för alla, hyfsat i alla fall. Tog god tid på mig för att veta var cykeln var parkerad. Räknade bajamajor, och vita streck på marken (bilparkering) hade bra koll på swim in , bike out. Lämnade gel på cykeln i övrigt blev det att fylla på luft och bars, dryck under småtimmarna. Syntes att det inte var så vana triathleter, de hade hängt cykeln fel väg, men ok det är inte sprint eller olympisk.

Efter incheckning av cykeln gick vi ner till den stora och djupa Lake Sonoma. Otroligt härligt vatten, simmade i top och cykelbyxor, så skönt svalka sig och simma. Oh vad jag gillar simma utan våtdräkt. Jag ställde in mig på att simma utan våtdräkt och såg fram emot det.

När jag simmat in blev inte så länge, så körde vi en liten bit till och hittade som en grusparkeringsyta. Start för en del trailleder i området. Vi satte oss i slänten och njöt av utsikten och vattenmelon. Skulle absolut kunna tänka mig vandra i bergen, paddla i sjön. En annan resa kanske.

Tillbaka till hotellet, passerade en Whole Food affär, kan man köpa buffe på lösvikt. Jättebra mat, så fina grönsaker och frukter, bra produkter i affären, så lite processade som möjligt. Gjorde mig en pastasallad kompletterad med röbetor, bönor, gott bröd, god frukt. Vi passade på köpa lite frukostmat. Sedan var vi lite trötta, så vi vilade. Min ”serviceman” bar på en förkylning så han behövde vila, inte mig emot. Men som det är dagen före så är man lite nervös så man hoppar lite upp och ner ur sängen som Alfons Åberg, jag ska bara.. fixa lite sportdryck, förbereda frukosten, packa påsen en gång till med våtdräkt etc. Sov några timmar, klockan ringde 03:00, vill att vi skulle börja köra kl 03:45, fixade frukost åt min gröt, ett kokt ägg, och en macka, drack lite kaffe. Smörjde in kroppen, på med tridräkten, valde min skinfit eftersom det var läge för att simma utan våtdräkt. Vi tog oss i väg. Det gick bussar också, och man kunde skicka cykeln för incheckning dagen innan med transport också, valde att göra som jag beskrivit. Det var en och annan triathlet vaken. 

Det var mörkt ca 12 grader i luften. När vi kom upp fick vi parkera på en bergskulle och gå igenom skogen ett par hundra meter nerför kullen till T1.

Det blev lite Santa Lucia i stället för Santa Rosa, där vi lyste med våra mobiler i ledet. Vilken känsla, den gick att ta på, att blicka ut över T1 morgonmörkret. Gick in i växlingsområdet, pumpade däcken 6,5 bar, dåliga vägar. (hade inte mer i däcken i Bakersfield heller pga värmen), la i bars och flaskor på cykeln. Därefter var det kroppsmärkning, vilket fungerade dåligt, med så mycket smorsel på kroppen löstes färgen upp.

Tog det lugnt en stud i en vrå, när det återstod ungefär 40 min, körde jag lite markuppvärmning, tog på våtdräkte. Ja, det hade meddelats att det var våtdräkt, tyvärr sa jag medan alla andra jublade.

Vi gick ner till starten , rullande start. Kom lite för långt bak kände jag först men det var ändå rätt.

Amerikanska nationalsången, förvånades över att de sjöng lika lite som vi svenskar, de sjöng med isista strofen precis som vi gör.

Simningen gick i två varv, vi simmade under en vacker bro som gick över sjön och till en liten hamn. Det var varmt, huga tänkte jag, förbered för en ångbastu. Amerikanerna är duktiga simmare och det vet jag sedan tidigare, USA är absolut en simmarnation, så jag låg helt rätt i ledet. Kändes trängre än i Kalmar konstigt nog, lite stressigare, hittade fritt vatten men simmade förstås lång väg. I början på andra varvet fick jag krampkänningar i vaderna, går då inte skylla på kyla, tror att mina ben inte gillar våtdräkt. Jag skulle tagit med min gamla våtdräkt och klippt av ärmar och kortat benen. Det hade varit bra. Andra varvet var jag lite rädd att någon skulle ta tag i benen på mig och attjag skulle krampa hela baksidan. Kan simma utan ben i några hundra meter men kändes tufft i 1500m. Koncentrerade mig på att slappna av. Persade i antal simmade meter, hm. 

Tiden blev usel, långt från mitt pers men jag tänkte att jag får försöka reparera på cyklingen. Gick och sprang uppför den branta backen till T1. När vi var nästan uppe fick vi hjälp med ta av dräkten?! Lägg dej ner tar vi av dräkten. Sedan hämtade jag min påse, bytte om snabbt och ner med grejerna och sprang ut till cykeln i cykelskor. 

Starten av cyklingen började lite uppför, i normala fall inga problem men nu var jag inte fastklickad. Klickade fast höger fot trampade men fick inte i vänster, halkade fick en smäll av pedalen. Samtidigt blev det mer och mer uppför, löste sig till slut och jag kom iväg. Efter den lilla backen upp bar det utför i en rejäl utförsbacke, 65km/timmen direkt. Håll tungan rätt i munnen, många bromsade , det gjorde jag också då jag såg kurvorna komma.

Cyklingen – kände mig så stark på cyklingen. Cyklade om massor men tänkte att det är ju nerför i början så de kommer väl igen men inte så många, sedan blev det lite blandat uppför och nerför, försökte ta med mig farten från nerförsbacke till uppför. Hade en hastighetsmätare på cyklen, den var ”gladare” än vanligt. Jag låg enligt den ofta över 40km/tim, förstod det var inte riktigt sant. Det var så kuperat att det var svårt att äta och dricka i början. Försökte tugga bars men var inte så sugen på dem i värmen. Vi cyklade med vacker utsikt och härlig miljö, genom vindalar och avstängda vägar. Bara ett fel, så otroligt dåliga vägar. Det är min reflektion från bilåkandet också i USA. Bilens förlovade land har sannerligen inte bra vägar. Det tar mycket energi att cykla tvättbräda, hålla fast vattenflaskor. Jag drack totalt 6 flaskor, 3 vatten, 3 sportdryck, åt 6gel, en snickers. En halvbanan fick jag någonstans också.

När det återstod 6 mil vilken gick runt Santa Rosa i två varv, insåg jag att det skulle bli svårt nå under 6 timmar. Ännu en dålig tid, trots snabb bana och jag cyklade om flera hundra människor, tyckte jag låg konstant i omkörningsfil. (En del tog det verkligen lugnt)Det var nog inte många som hamnade i straffbox, trots att många låg för nära varandra och några blocking fanns det absolut. Utbytesflaskorna var petflaskor med vatten och sportdryck, de satt inte så bra på cykeln vilket var nödvändigt. Så jag var tvungen stanna och fylla på mina flaskor, det tog lite tid. Sedan blev jag helkladdig av min Snickers tre mil från växling så jag var tvungen stanna och tvätta av kladdet, men den gjorde gott. Vet inte vad jag ska skylla på, tror att uppförsbackarna stal mer tid än jag trodde för jag kände som jag gjorde en grym cykling. Kanske den dåliga vägkvalitén drog ner farten mer än jag trodde, tyckte dock att jag aldrig cyklat så fort över gropar och sprickor, 40km/tim över dubbla järnvägsräls, upp med rumpan. De sista 6 milen runt Santa Rosa påminde lite om olympisk bana och det var kul att jag har den erfarenheten av teknisk cykling också, det gick bra och på raksträckorna kunde jag bara dunka på. Jag är egentligen nöjd med cyklingen men inte med tiden. 

Inför växling mot T2 gjorde jag som jag brukar, upp men fötterna på skorna, vädra tårna, strecket kom fort så jag fick stanna och då AJ kramp i höger ”bakben”, även här tog funktionärer cykeln, och jag fortsatte på brännhet asfalt barfota, mot tältet, fick påsen. I den hade jag en hotshot mot kramp, aldrig testat förr, fanns i doggybagen, tog den och shit vad stark, typ red hot chili eller som en sup Underberger. Det brann i strupen, -Vatten, water!! Det fungerade eller så var det chocken. Blötte ner en T-shirt i vatten och drog på den. 

Ut på löpningen, tidsmålen var för längesedan borta, ut och gör det bästa för att bli en finisher. Även om man inte når sina uppsatta mål så lär man sig något nytt varje lopp.

Löpningen gick nere vid en bäck, Creek på amerikanska, lummig strandpromenad, bra ställe, tre varv,som vanligt tätt mellan energidepåer. Vid en depå kom jag bakom en kille som tog en klase vindruvor. Funktionären såg lite förvånad då hela klasen försvann, så jag sa ”probably hungry”, då vände sig löparen om och kastade vindruvorna och jag fångade dem. Tur man har spelat handboll. De var för många för mig med så jag fick dela med mig av kalaset med vindruvorna. Det som är kul med löpningen är att det är där man träffas och är lite mer social. Alla har trötta ben men ett uppdämt behov av att prata. Amerikanerna är social och glada. Det var också på löpningen jag träffade de andra två svenskarna i loppet, två herrar och en dansk. Mitt stående mål är att lyckas håla mig springande (joggande) hela maran. Denna gång sprang jag i 21 km sedan kom ”grinmilen”, gick och sprang om vartannat. Försökte hitta en sång i huvudet men det var för grötigt i mina sångtexter i huvudet. Nu börjar det göra ont, kände att jag hade en blåsa på tån, stannade på en bänk och plåstrade om den för uthärda smärtan lite bättre. Fungerade faktiskt. Jag såg inga typ röda korset eller health care efter banan men jag hade av någon oförklarlig anledning stoppat på mig plåster i gelväskan. En besvikelse, kan ju tyckas fånig när du läser det, men då gav den nästan tårar - inga varvband!! När man springer varv på IM i Europa, t.o.m 70.3 får man färgglada hårsnoddar för varje varv, en motivationshöjare. När jag insåg att de hade man inte satsat på så försökte jag peppa mig själv. Insåg också att jag föredragit fyra varv i stället för tre, det var två i grundplanen på detta lopp. Det blir långa varv när man är trött. När jag gick gjorde höfterna ont, försökte gå snabbt, när jag sprang ömmade låren. Egentligen gjorde det mindre ont att springa men jag jobbade med pannbenet. Kanske hade jag varit mentalt starkare om jag fått bättre tid på cyklingen. Kunde inte riktigt klappa om mig själv denna gång. När det var ca 4-5 km kvar fick jag syn på Felix, så glad jag blev, vilken energiinjektion. Tack och lov sprang jag just när vi möttes, så jag inte behövde skämmas. Han hade svenska flaggan som han överräckte till mig, han sprang någon km med mig. 

Flaggan gav mig mycket energi också, sprang hela vägen och när jag kom mot varvningen, som jag också trodde var finishline, vecklade jag ut den och vilka hejarop jag fick. Publiken bar mig och det var tur för det var säkert 1,5 km kvar. Vilken känsla att springa mot mål, kommer aldrig glömma det

.

Väl i mål efter fotografering, kommer tröttheten ganska fort. Så tacksam att Felix hade varit och checkat ut mina påsar och cykel. Det fanns inget ombytestält för att dra på torra kläder. Det var något att tänka på för nästa år. Fick gå in på en handikapptoa och byta om. Sedan, frukt, pizza och lite chips. Bra efterracemat. Hade frågat lite de som var från trakten om de visste om siste man i loppet skulle firas, golden hour och om det var några fyrverkerier på gång. Det var ingen som visste och jag had einte läst det. Så vi åkte tillbaka till hotellet, tog privat massage denna gång. Hemma på hotellet blandade jag en recovery dryck, det stod natt på den. Aldrig gjort det förut och den var sisådär god, kände nästan allergi, men den var nog dynamit. Tog två alvedon också. Har aldrig återhämtat mig fortare efter en IM. Det kändes ungefär som jag sprungit Lidingöloppet dagen efter, massiv träningsvärk i låren, lite ryggsmärta. Sov väl inte helt bra, vaknade till då jag rörde mig i sängen. På måndag morgon tog jag en 45 min cykeltur på lätta växlar och upprätt sittställning. Gick hur bra som helst. Jag brukar känna mig ”svampig” i musklerna men inte denna gång.

Tisdag var menad som resdag, men bilen gick sönder på väg mot LA och gaten var stängd när vi nådde LAX. En dyr tisdag på många sätt.

Många bilder blev det här mycket tack vare Felix. Det blir det inte i Vichy då åker jag själv, får förlita mig på finisherpix då.

Kom igång med träning lördag igen en vecka efter loppet, hemma i min kära stuga i Bredviksfjäden. På igen mot IM Vichy. Då ni.. då ska jag..!!!

2017-08-16 14:27.


Kommentarer till blogginlägget


Bra jobbat och härlig läsning!
2017-08-16



Tack för bra rapport. Lite sugen på att göra Kaliforniensemester med IM precis som du gjorde. Tävlingen i sig verkar ju lämna en del att önska, men men, får väl lägga ambitionsnivån därefter. :-)
2017-08-17



Simningen härlig, cyklingen rolig banprofil och bana, vacker, skruva ihop cykeln ordentligt, inte 8 bar i däcken. Löpning vänlig.
2017-08-17



Kul läsning!
2017-09-03



Tackar, jobbar på nästa. Vichy avklarad.
2017-09-05