Johan Liedholm

Vägen tillbaka.

I soffan, ja där har det blivit många timmar den här sommaren. Inte frivilligt, utan för att ge kroppen en chans att förhoppningsvis komma tillbaka till där den var för ett drygt år sedan. Det har surfats så att jag gett mig själv surfförbud för att spara mina nu lätt ömmande tumleder. Massor med mer och mindre intressanta klipp om allt från musik till löpning och cykling. Och så tour de France förstås. Att få följa cyklisterna ihop med Roberto Vacchi, Emma Johansson och Anders Adamsson genom landskap och över bergskedjor har förgyllt många, annars tråkiga timmar. Det har säkert inte varit så kul för min sambo heller då min bristande förmåga att gå några längre sträckor satt stopp för diverse semesterplaner och små utflykter. 

Vad vill jag ha sagt med det här då? Ingenting egentligen. Jag tänkte bara skriva av mig lite, om varför jag blivit soffpotatis trots att jag gillar träning.

Det ligger nog i mig på något sätt, den där  för dom flesta lite konstiga njutningen av att ta ut mig. Att pressa mig och att inte ge efter för den delen av hjärnan som tycker att det är dårskap att köra på tills det nästan svartnar. Jag skyller på att mina finska gener från min mors sida skulle gett mig någon sorts sisu men då ingen annan i familjen haft några liknande böjelser så vet jag inte om jag kan härleda det dit heller.  

Så vitt jag vet började den självplågande delen visa sig under tiden som tävlingsförare i rally. För att orka hålla koncentrationen uppe på sträckorna så är det bra med kondition. Det många inte vet är hur fysiskt påfrestande det är att köra och att man oftast är tämligen genomsvettig i slutet på sträckorna. Om man tappar fokus kan det lätt bli besök i ett dike eller närkontakt med ett träd, och det är något som man bör undvika. Jag köpte mig en mountain bike och började cykla runt lite i skogarna. Det visade sig vara riktigt kul och skönt att ta ut sig. När man, eller det är bäst att skriva jag, kör i skogen och ska fram över rötter och stenar så  får jag försöka anpassa farten för att slippa djupdykningar i blåbärsriset. Efter ett tag märkte jag att det var biten med att få belasta mig konditionsmässigt som jag gillade mest, så det blev mer och mer att jag höll mig på grusvägar där jag kunde ligga på så mycket jag ville utan att behöva oroa mig för tekniska partier där man behövde sakta in. Att hålla på med bilsport är inte direkt gratis så efter sju säsonger som aktiv fick det vara nog. Andra saker (läs förhållanden) kom in i livet och tog plats vilket ledde till att cykeln blev stående. 

Några år senare blev det längre och raskare promenader. Jag till och med sprang lite i smyg upp för någon backe i vintermörkret när ingen kunde se, bara för att få upp lite flås. Det behövdes verkligen. Att man kan vara i så dålig form att man bara klarar att springa några hundra meter är ju egentligen ganska skrämmande om man tänker efter, och det vid drygt 30 års ålder. Srtäckorna som man orkade springa blev längre och längre och när våren kom så klarade jag av några kilometer utan att stanna. Någon klocka hade jag inte så jag sprang alltid så att jag hade blodsmak i munnen när jag kom hem.  Håfreströms IF har en liten tävling som heter akveduktsjoggen och dit anmälde jag mig. Jag tror att vi blev kanske fem startande i herrklassen. Det var ju många frågetecken när man aldrig sprungit ett lopp tidigare och jag tänkte att det är bäst att inte vara för kaxig så jag hängde på den enda personen jag kände. Ledaren drog ifrån men det var inget som vi brydde oss om. Jag hade ju som sagt inte ens en klocka då så jag bara sprang på känsla. Efter ca halva varvet runt sjön Höljen så var min "löparkompanjon" tvungen att bryta. Jaha, vad göra? Jag kunde ana ledaren flera hundra meter framför mig på en av få raksträckor. Nu hände det något i mig. När man kör rally så kör man ju en och en mot klockan och har ingen att jaga visuellt men det här var ju något nytt. Jag såg ju vem jag var "tvungen" att passera. Det bodde tydligen en liten tävlingsjävul i mig! Hur det riktigt gick till vet jag inte men i sista backen passerade jag ledare och kunde springa in i mål som segrare, förvisso i ett minimalt startfält men kul ändå i första tävlingen. Jag hade gärna sett kilometertiderna på dom sista tre km. Jag tog ut mig rejält och mådde inte särskilt bra resten av dagen. Syremättnaden i blodet var nog tillbaka på normalnivå någon gång på kvällen. Resultatet gav ju naturligtvis blodad tand och jag började öka min träning. Dom flesta som håller på med löpning kan nog gissa hur det slutade. Skador så klart. 

Jag tror att min största brist sportfånemässigt är att jag har så svårt för att springa/cykla långsamt, och om man kör hårt jämt så håller man inte. Jag gick till olika sjukgymnaster och någon idrottsläkare men det blev inte bättre. Surt att behöva sluta då jag just hade fått smak på löpningen. Vad göra? Cykling. Jag bet i det sura äpplet och köpte mig en riktig racercykel. Den började jag rulla runt på ibland, inte jättemycket men alltid något. Åren gick och jag åkte några rundor varje säsong för mitt eget höga nöjes skull. Några på min sambos arbetsplats hade bildat ett cykellag som skulle delta i den lokala cykeltävlingen. En av killarna fick förhinder och nu fattades en gubbe. Jag blev tillfrågad som en sista utväg och tackade med nervositet ja till mitt första motionslopp på cykel. Även här överraskade jag mig själv när jag rullade in på en femteplats i klassen. Jaha, nu fick jag blodad tand på cykling. Vad kunde göras bättre, hur tränade man smartare? Jag cyklade på över sommaren och ställde upp i ett motionslopp i Kungsbacka på höstkanten där jag lyckades bärga en andraplats i klassen. Det här var ju inte bra för nu blev jag lite insnöad på cykling. Här skulle tränas! Under vårvintern så tränade jag för första gången strukturerat med ett träningsprogram och det gav nog resultat. Dom följande säsongerna körde jag lite motionslopp runt västsverige men kunde snart se att om man är ute efter lite mer framskjutna placeringar så kan man inte börja träna vid 40. Jag lever på min relativt låga vikt men har inte tillräckligt med kraft i benen för att kunna hävda mig när det är platt. 

Vad gör man på senhösten när cykeln inte vill ut? Det var nu kanske tre år sedan jag försökt springa senast. Jag började läsa på lite om löpning igen. Att börja springa på ett annat sätt kunde kanske få mina kycklingben att hålla? Värt ett försök i alla fall. Det är svårt att tänka på hur man rör sig och det kändes lite fånigt men jag började "trippa" fram, det vill säga sätta ner foten under mig och att landa på framfoten snarare än att landa på hälen med foten framför mig. Det visade sig fungera och jag kunde trappa upp min löpträning igen. Det var fantastiskt att kunna få varva löpning och cykling.  Efter en vinter med blandad träning cykel/löpning så anmälde jag mig till några motionslopp i löpning och det gick faktiskt ganska bra. Jag var i alla fall nöjd med placeringar och tider med tanke på min höga ålder. Under försommaren hade jag märkt av diffusa problem i ljumskar, magmuskler skinkor osv men inte tänkt så mycket mer på det. Löpning gör ju ont, så är det (för mig). Vi roade oss med att gå stavgång uppför den lokala slalombacken för att sedan springa ner, upp och ner om och om. Bra mjölksyreträning tänkte jag men löpningen utför tog nog ut sin rätt och jag fick till slut söka läkarhjälp då jag inte kunde springa alls längre. Cykling gick relativt bra fortfarande. Det kanske kan ses som ett I-landsproblem men att hålla igång hade ändå blivit en del som jag kände behövs i mitt liv för att må bra. För att göra en lång historia kort så fick jag till slut komma till IFK-kliniken i Göteborg och där upptäcktes att jag fått sk påbyggnad på lårbenshalsarna och även bäckenet CAM/Pincer FAI. Uppbyggnaden av ben gör att lårbenshalsen tar i bäckenet mekaniskt när man rör benen i vissa vinklar vilket i sin tur bryter i bäckenet. Teorin i mitt fall är att när detta händer så påverkas nerver osv och det ger smärtor på olika ställen vid fysisk aktivitet. Efter några vändor i det svenska vårdsystemet bestämdes att jag skulle opereras på IFK-kliniken. Jag fick veta att det tar minst tre månader innan man ens kan tänka på löpning så det blev inte så mycket träning tiden fram till operationen. Säsongen var ju ändå förstörd.  Den 18/5 blev operationen av och det gick nog ganska bra. Dom första veckorna var dom som gick bäst rehab-mässigt. Ca fem veckor in i rehab börjar det trilskas och jag får tillbaka mina gamla problem med diffusa smärtor från och till vilket gjort att det vara svårt med rehab. Till saken hör att man ska ta det väldigt försiktigt om man får ont för en inflammerad höftled tex kan ta många månader innan den blir bra igen, så här gäller det att skynda långsamt. Det var lite kämpigt med ett stag fram, två steg tillbaka. Nu har det gått nästan tre månader och jag har tappat ca fyra kilo muskler pga stillasittande men jag tror att det vänt nu. Jag tycker att jag börjar känna mig starkare igen även om jag är väldigt svag och jag återhämtar mig bättre efter jag tränat. Kondisen är inte mycket att skryta med heller men det borde vända också nu när jag börjat köra en del cykel på trainer. Det är en blandad känsla av illamående och tillfredställelse efter ett trainer-pass. Hoppas bli av med mina gamla symptom. Svullnad kan tydligen sitta i ca tre månader och det kan vara svullnad som trycker på någon nerv som spökar. Jag håller tummar och tår för detta, annars är det "mer fel" på mig. Den som lever får se...

2017-08-08 21:20.


Kommentarer till blogginlägget


tuffa tider! håller tummarna för att du nu är på rätt spår.
8 dagar sedan