Robert Thor

Höga Kusten Swimrun - Sist men inte sämst

Höga Kusten Swimrun var ett av huvudmålet detta år. Det är en tävling som har ryckte om sig att vara en riktig best. Inte så långa distanser, 30k löp och 7k sim men terrängen är tuff och simningen likaså. Tiderna från föregående race skvallrar också om att det kommer bli en lång dag.

Jonas och jag tog en roadtripp upp till Örnsköldsvik. Över 60mil enkel resa och rätt tråkig väg. Vi roade oss så gott det gick och det blev aldrig långtråkigt. Kom fram till högakusten-bron, men hallå! Här har man väntat i flera timmar också är det en vanlig bro över ett vattendrag, vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men en besvikelse var det allt.

Checkar in på hotellet och mannen vid disken var lite kryptisk. ”Det är fullbelagt, mycket folk i stan just nu, det är ju bara en dubbelsäng på rummet” sa han lite ursäktande. ”Vi är vana att kampera ihop så det spelar ingen roll” svarar vi glatt.Visade sig att det var en typ 160cm säng som var skitmjuk så man liksom rullade in i mitten, vi klamrade krampaktigt fast oss på varje kant och lyckades undvika hudkontakt hela natten ;)

Undvek att överäta på frukosten (man lär sig med tiden) och rullade ner till starten. Fint väder och bra stämning, höll mest till i skuggan av ett träd och snackade med lite medtävlande. Det är alltid öppen stämning på swimruntävlingar, många är där för upplevelsen och inte räkna sekunder och placeringar.

Glada pojkar före start

Banan går i en cirkel

Starten går och vi håller oss långt bak i fältet.

Det börjar med en simning där en boj ska rundas på ca200m och det blir klassisk triathlonstart med slagsmål, överfall osv. Det är riktigt kallt i vattnet 12-13grader och efteråt funderade vi på hur det ska bli att simma 7k i denna temperatur.

Löpning på en grusväg till nästa simning och vi plockar lite placeringar.Nu kommer en längre simning på 700m och temperaturen var flera grader varmare än vid starten, skönt. Jag kör först m. paddlar och Jonas på lina bakom. Får till bra siktmärke och simmar hyggligt rakt.Har pyttesmå paddlar men dom gör att jag får bättre driv i simningen och jag kommer definitivt köra med paddlar i framtiden. Blir jag sen lite starkare i överkroppen kanske dom kan bli lite större också.

Nu visar Höga kusten upp vad som gör detta race speciellt. Upp,upp,upp. Stigar, stenar, rötter, träd som ligger i vägen osv. Sen är det ner, ner, ner i samma terräng. Mitt i så är det ett lerigt parti och det blir bottenlöst. Trampar ner höger ben och det tar inte stopp förrns jag är helt nere i gyttjan men benet. Känner att skon håller på och lossna när jag drar upp benet och får ta det försiktigt. Hade skon lossnat så hade det varit the end. Det tog ett par simningar innan leran var borta från benet.

Energistationerna bestod mest av sportdryck, vatten och godis typ Lion. Ja, också redbull som är bland det sämsta man kan bjuda på enl. mig. Vi hade med egna gel för att kompensera för det knapra utbudet. En smart grej var att dom hade 50cl vattenflaskor som man tog med sig vid energistationerna och efter någon kilometer så fanns en trash-zone där man kunde slänga flaskan. Jag hade en liten flaska sittande i bältet som fylldes med sportdryck vid varje energistation, den blev lite som en snuttefilt. När det kändes jobbigt och tungt så tog jag en klunk och allt kändes lite bättre.

Dags för en utmanande simning, vinden hade tilltagit och det var skummande hav. 460m rakt vågorna för att passera en liten, liten ö och 520m till med vågorna snett från vänster. Sen ytterligare en liten ö och platt vatten in till en större ö. Med vågor i sidan så får man räkna med avdrift och siktmärket blir inte dit man ska utan en bra bit uppströms. Fick till bra simningar och vi kom dit vi skulle, Jonas berömde och tyckte det var jävligt bra gjort. Det kändes bra att få beröm då den verkligen är menad, landade varmt i hjärtat. Då Jonas är lite starkare än mig på löpningen så känns det bra att kunna bidra och inte vara en belastning. Jonas är stark på att simma också men sämre på att simma dit man ska, mer om det längre fram.

Nästa vätskestation så är det målgång för sprint-tävlingen, om nu kan kalla 2h för sprint.

Hade haft lite lag omkring oss men dom flesta gick i mål på sprinten och vi såg inte så många lag efter det, och det var inte för att vi ledde racet. Ständigt stökig terräng och det blir inte mycket till löpande utan mera swim-walk. Gå uppför för att sen gå nerför.

Dags för den längsta simningen på ca 1800m. Får reda på att vi är sista laget, inte direkt upplyftande. Brukar i alla fall ha 1/3 av startfältet bakom oss. Vågor rullar in från vänster, håller kursen. Skiter i att tänka på att simma rakt och då driver jag naturligt åt vänster men vågorna göra att det går rakt. Hela tiden vattenskotrar runt oss så vi känner oss trygga i vattnet. Skotrarna låg på ”rätt” sida också, när en båt ligger så att man får avgaserna på sig dvs uppströms så smakar det bensin och skit direkt. Det tog 45min att avverka denna simning och när vi kom upp så hade vi tävlat i 4h30.

Jonas frös så att knäna skakade och han såg ut som en dyblöt frysande hund. Funktionären berättade att 2 lag hade brutit efter denna simning pga nedkylning, kramper och kräkningar.”bryta? Sånt håller vi inte på med” svarade vi och körde vidare in i Rocky garden.

Ett lag som blev upplockade av följebåt.

Rocky garden var som det låter stora klippblock som låg hur som helst. Helt omöjligt att springa i. Stel och kall efter simningen så hade man hellre sett ett parti som gått att springa på för att få upp tempen.

45min för att avverka 2,5km säger väl allt!

Dags för en 800m simning med vågor från sidan. Känner mig lite sliten och ber Jonas att ta täten. Ligger bakom Jonas med linan emellan oss, behöver inte sikta utan bara gunga med. Vi är så pass jämna på simningen så att ligga efter med lina är rena återhämtningen. Behöver knappt ta i någonting utan bara avslappnat låta tiden gå. Jonas stannar upp och det visar sig att vi har driftat ca 100m höger om uppgången, nu är det 100m med vågor direkt emot oss för att komma i land. Då jag känner mig utvilad så tar jag täten och matar på, vid andning så kollar jag mot bergsväggen och vi står helt still. Maxar och då börjar vi sakta röra oss framåt. Dessa hundra meter tog mer än 5min att forcera, normalt tar 100m under 2min.

Stökig uppgång.

Väl framme så möttes vi av 150m repklättring. Kalla och trötta i armarna så jobbade vi oss framåt, nu har vi hållit på i 6h och börjar bli slitna.Får ta i både med ben och armar och tänker att tappar jag taget så är det det sista jag gör.

Nu har vi plötsligt ett lag efter oss, dom hade missat uppgången och driftat iväg väldigt långt, funktionären berättade att det var bara topplagen som inte hade missat uppgången. Byter några ord med det andra laget när dom passerar oss på löpningen.

Fantastisk utsikt på toppen av klättringen

Uppe på Balesberget är det 400m simning i en tjärn. Vattnet är klart, inga vågor och det känns ljuvligt. Simmar om laget som precis sprungit om oss. 

Nu är det mest löpning kvar, fortfarande kuperat och svår terräng. Ser fram emot en vätskestation med enbart vatten men den kommer inte, får enda mentala dippen på hela tävlingen. Är man inställd på en sak som sen inte finns så kan det rubba balansen. Kom till slut fram till den sista energidepån och dom var glada att se oss, dvs nu får dom packa ihop och gå hem.

Swimrun är ju ingen publiksport direkt så vi passar även på att hämta mental energi vid depåerna, snacka och skämta lite. ”det är så lite folk omkring oss, leder vi?” är en favorit som vi brukar köra med.

Kommer till en grusväg, himmelriket att få springa. Springa utan att se upp vart man sätter fötterna. Sen så blev det terräng igen...

Sista simningen i samma vik som vi startade i. Vattnet var iskallt igen. Kommer upp på stranden och 100m löpning till mål. Möts av heroes hour med hejande publik och en speaker som sätter en mikrofon framför mig. Har öronproppar istoppade så jag hör ingenting, plockar ur propparna och får frågan igen. ”Va??” svarar jag. Är trött och hjärnan går på lågvarv så speakern går över till att intervjua Jonas istället. Första gången som jag inte har svar på tal, ska inte hända igen. Kunde ju ha sagt några ord om Heja Stina, lätt att vara efterklok.

Glada killar efter målgång

Vi kom sist men var inte sämst, 4 lag bröt tävlingen och vi var bara 3min efter näst sista laget, så inte på något sätt helt avhängda. Det var en mycket svår tävling med mycket tekniska partier, nästan 9h tog det för oss. En platt bana med enkel löpning på samma distans skulle ta ca 5h.

Dusch vid campingen och sen en mycket bra buffé vid stranden. Tog bilen in till stan för att göra Ö-vik by night.

Tog några öl på Bishops och spanade in dom lokala ungdomarna som redan kl22 började få svårt att gå rakt. Reflekterar över hur långt från våran livsstil detta är. Dyker upp en skrytsam stockholmare som börjar prata om tävlingen, han har sett min ”Human Ambition” hoodie och kommit fram till att vi var med och tävlade. Han hade inte märkt att det var kallt vid starten för han låg ju först då… Han ville så gärna att vi skulle fråga om vilken placering han kommit på, så vi lät bli. Som tur var dök det upp en mytoman som stockholmaren kunde skryta för istället.

Vi svepte ölen och gick hem och klamrade fast oss i varsin sängkant.

Sammanfattningsvis så var det en riktig tuff tävling som var mycket teknisk, för teknisk för mitt tycke. Ingen nybörjartävling. Inga större mentala eller fysiska dippar.

Känslan vid målgång var som vanligt att det hade inte kunnat gått snabbare men vi kunde ha kört ett par timmar till.

Firar målgång med att skänka en slant till Barncancerfonden och insamlingen Heja Stina.

https://www.barncancerfonden.se/heja-stina/

2017-07-30 19:33.


Kommentarer till blogginlägget