Rolf Öhlén

Ledbruten

Ben, rygg och armar värker efter gårdagens workout i potatislandet och slyröjning. Men i dag är det träningsdag. Men med vad som inte är för ansträngande? Jag sitter på mitt kontor och fyller tidsrapporten för kvällens arbete. Grannfrun går förbi med familjens hund. Det var ingen dum ide. Nu har jag ingen hund. Det får bli stövlar och gångstavar istället.
- - -
Solen har gått och lagt sig. Dimman stiger från sänkan väster om prästgården. Strax innan kyrkan möter jag grannfrun. Vi stannar och pratar. En bit framför oss rullar diset in över vägen. Vi hör bilen som kommer men ser den inte för dimbanken som ligger likt en vägg framför oss.

Jag slår in på körvägen strax efter kyrkan som går ner väster om Harpsjön. Jag går förbi sandtaget och upp på åsen ovanför Gröntjärn. En vik av tjärnen tycks blinka åt mig som ett outgrundligt öga inbäddat i grönska med mörka hemligheter jag inte ens kan gissa. På min högra sida har jag ett hygge. Jag ser granngården uppe i backen långt borta med lampor som lyser inbjudande. Kyrkan draperar sig i de vita slöjor som stiger från marken. En ormvråk, vars nattliga vila jag stört, korsar min väg på nära håll och slår sig ner i en grantopp längre ner i backen.

Jag kommer in i skogen. Granarnas toppar sträcker sig uppåt, likt spretiga fingrar som famlar efter oändligheten. Björkarna står som svartvita marmorpelare draperade i grönt. Ovanför mig är himlen ljusblå, i väster får den en gulare ton. Stenar börjar sticka upp ur den barrbeklädda stigen. De är ännu våtblanka efter förmiddagens regn. Stigen går neråt. De lavbeklädda stammarna kommer närmare stigen. Här och där hänger det skägglav. Trädens grenar är nedtyngda av vatten. De som kommer åt stryker av sin extra börda på mina händer, armar, byxor.

Här och där ligger fallna stammar som en påminnelse om att inte ens den stoltaste, största och starkaste mitt i sin krafts dagar undgår förgängelsens verklighet. Smärtfylld glädje. Är det en talande bild av livet? Träden blir en bild av krav som tränger på – eller ett skydd mot dem? En trängsel som fångar, förkväver, som gör att man drabbas av panisk skräck och vill bryta sig loss, fly – eller en frihet, en oas, en tillflykt där vardagens alla måsten inte kan hitta en, där man kan leka kurragömma och glömma alla målinriktade prestationskrav? Det senare får det bli - för mig i alla fall.

Jag kommer ut i en ungskog. Det går upp på en ås igen. Jag ser landsvägen på andra sidan dalen med ett pärlband av gatljus som sticker hål i dimman. Jag hittar en glänta där jag ser kyrkan och prästgårdens knutlampa. Huset ser jag inte för dimman. Jag fortsätter längs åsen. Plötsligt öppnar sig skogen. Jag står vid grustaget nedanför pumpstationen. Här har människan gjort betydliga ingrepp i naturen. Dock har naturen börjat ta igen en del av den förlorade terrängen. Träd och grästuvor växer nere i sluttningen.

På väg ner längs kanten av grustaget känner jag att denna promenad inte direkt var herkaluren för mitt vänstra knä. Resten av kroppen mår dock gått av denna fysiska aktivitet som inte hade blivit av om det inte hade varit för ”Fubeat”. Vissa skulle inte kalla detta för träning och absolut ingenting som skulle registreras. Men mitt mål är att röra på mig , gå ner i vikt, få upp flåset. Också hjärnan har luftats. Ögonen har fått vila från dataskärmens konstgjorda ljuspunkter. Tillkortakommanden i arbets- och privatliv har blåsts bort av den friska luften. Naturen, vårt ursprungliga hem, min naturliga vistelseort i unga år, har tagit ner mig på marken, hjälpt mig inse vad som är väsentligt här i livet och landa i verkligheten.
2008-08-13 23:01.


Kommentarer till blogginlägget


Var ju tvungen att kika in hos dig efter din kommentar!

"Vissa skulle inte kalla detta för träning och absolut ingenting som skulle registreras." Vem bryr sig!? Nedvärdera inte din insats, klart det är värt att registrera som träning! :-) Känner igen mig så i ditt sätt att fundera.

Pepp och positiva spiraler är det som gäller! :-)

2008-08-16