Jakob Bökman

Swedish Alpine Ultra 2017 – Dynga, Droger och Banrekord

Prolog: Ett stort ansvar

Låt oss säga att det fanns en 20 år ung kvinna som ensamvandrade. Hon såg ut som sundheten själv och plockad ur en reklambroschyr för det hälsosamma livet i fjällen. Om något är hon nästan för naturligt blond, för lång och har för vita tänder som syns när hon ler för att vara utan hinder att närma sig. Hon är en Gröna Bandet- vandrare, det vill säga tänker sig att avverka hela fjällkedjan mellan Treriksröset och Grövelsjön. En eftermiddag kommer hon till ett vattendrag som kräver roddbåt. Där finns tre båtar så att det alltid ska finnas minst en båt på varje strand. Om man når ena änden av överfarten där det endast finns en båt ror man över, hämtar en båt från andra sidan, ror tillbaka och lämnar en båt så att det även efter ens egen transport över vattnet finns en båt kvar därifrån man lämnade. När hon kommer fram är alla tre båtar på andra sidan. Så hon sätter sig att vänta i ensamhet.

Ett fjällvandrande par som inte var med på Swedish Alpine Ultra.

Låt oss vidare anta att det en bit därifrån fanns en 21-årig man som också han ensamvandrar. Han har uppklippt hår på sidorna och en lång lugg. Hade han varit i en urban miljö och med stadskläder hade han kunnat passera som moderiktig syntare med koll på de senaste trenderna. Men nu har han fått ont i knät och han tvingas lägga sig ett par dagar i en av stugorna på Drakryggen för att läka. När han så tar sig vidare når han någon dag senare ett vattendrag. Där sitter en ensam kvinna. Han närmar sig och sätter sig bredvid henne. Han säger:

”Att du satte dig jämte mig som luktar så illa.”

Hon försöker hjälpligt svara på tilltalet men tänker ”Det var ju du som satte dig bredvid mig!”.

Så blir de sittande och får vänta en god tid på att en båt kommer. Ingen annan vandrare dyker upp som ska åt deras håll. Väl på andra sidan börjar de slå följe och det infinner sig snart några tafatta och klumpiga tillfällen där de försöker reda ut om ska fortsätta tillsammans eller skiljas åt, vad den andre egentligen vill och menar bakom de lätt chiffrerade kommentarerna. Hon är på väg att besöka sin moster som bor längs leden. Men så säger hon:

”De har god frukost i Kvikkjokk. Vi kan gå dit.”

Eftersom det är fyra mil dit inser den unge mannen, om han inte redan gjort det, att det inte är en vanlig bekantskap han är på väg att stifta. Han gläds också. Han har fått ett kvitto. Han och de två drivs nu framåt av reskamratens initiativkraft.

Men så närmar sig vardagens ansvar och han tvingas planera sin retur till civilisationen. De har bytt telefonnummer och han ska ringa när han når fjällstationen. Efter att han lämnat henne känner han omedelbart att detta inte är rätt. Efter att hon sett honom ge sig av suger det till i magen av olust och hon inser att detta inte är riktigt. Hon tar fram kartan och planerar hur hon ska kunna genskjuta honom. Men så hejdar hon sig och vänta på att han ska ringa. Han gör det och de bestämmer att hon ska komma efter, han väntar. De provar att sova under bar himmel. Men så kommer det hot om regn så de behöver slå upp ett tält. Det har aldrig någonsin, vare sig tidigare eller senare, varit så ont om plats i fjällvärlden så de tvingas begränsa sig till ett tält och dessutom välja hennes enmanstält. Det är trångt. Och det är i sin ordning.

Småningom flyttar de ihop.

Om något vore alls som ovan beskrivna skulle det naturligtvis vara en väldigt lämplig gemensam aktivitet för de två att vandra mellan Nikkaluokta och Abisko under Swedish Alpine Ultra den 15 juli 2017. Vad de två fortfarande i sådana fall skulle vara för unga att förstå är att det ålagts en börda att bära åt oss andra. De utgör trots sin ringa ålder en förebild för oss och de inger oss också med hopp. Vi pratar om dem. Vi vill se dem i mål. Vi vill se dem tillsammans. Vi är i behov av myter och historier. Dessa två är för en stund närmre och starkare än grekernas Paris och Helena, Hollywoods Brangelina eller kungligheterna Viktoria och Daniel. Det är ett stort ansvar som anbefallts de två vandrarna och ett åtagande de inte ens bett om.

Märkliga händelser

Det sägs dagen innan tävling att Sten ska springa på inget annat intag än vatten. Alltså bara vatten. För mig som regelmässigt mår dåligt i samband med hård ansträngning är det ofattbart och jag tror inte på det jag hör fullt ut. Jag misstänker att han kommer ha med sig mat eller pengar eller sportdryck eller åtminstone salter och ta det när han inser att det inte kommer att fungera att springa elva mil fjällterräng utan energitillskott. Jag har fel.

På väg uppför Tjäktja-passet kommer jag ifatt honom. Han är klubbad. Han gör fortfarande en bra tid, men här är han grinig och undrar surt varför ingen kommit ikapp honom tidigare. Vad ska jag svara på det? Jag är bara turist i sammanhanget som råkat hamna på en oväntat långt framskjuten position.

Händelserikt kring Tjätktja-passet.

Bara några kilometer tidigare har jag mött Andreas som är på väg tillbaka från Tjätktjapasset till Sälkastugorna. Han har armen i en avig vinkel. Två gånger har han fallit och dragit axeln ur led, och som det visar sig ådragit sig en spricka. I vänta på ambulanshelikopter blir han väl omhändertagen i Sälka med varm mat och tillsyn, men jag tror ändå att omsorgen och vården han får under färd till Gällivare var värdefull. Han är tillbaka i Abisko efter sjukhusbesöket. Vi delade stuga redan i Nikkaluokta och gör det även i Abisko tillsammans med Erik. Klockan tre på natten vaknar jag av ett mycket ljudligt jämrande. Andreas har dragit axeln ur led, igen, under sömnen. Erik, som är barnmorska och alltså i branschen för smärta, tycker att Andreas redan här saknar lite kontaktkontroll. Jag inser att värken måste varit ytterst intensiv. Han ber mig samlat att ringa en ambulans. Den kommer från Kiruna och de ger honom en ny dos av helikopterdrogen. Efter det börjar det ringla ormar i taket.

Tufft eller lätt

Jag vill minnas sträckan som relativt lättsprungen, men jag tror att jag hade fel. Höjdskillnaderna är minsann inte dramatiska. Den största stigningen är Tjäktjapasset och i Sälka säger man till mig att man hoppas att jag har förstärkningskläder för jag ska upp tre hundra meter och det blir fem grader kallare. (Det är egentligen vinden som riskerar bli besvärande, inte kylan. Ett tips är dock att inte underskatta säkerhetskläderna då det slår om snabbt. Jag har tagit för lätt på det och hade inte känt mig väl till mods om vädret ändrat sig till det sämre och vinden blåst emot istället för med på kalfjället.) Jag förvånas ändå över att tre hundra höjdmeter nämns som en utmaning. Det är ju verkligen inte mycket. 

Däremot är det nästan ingenstans som det är lättsprunget, med undantag för en del sträckor av spänger som naturligtvis är tacksamma och de ymniga vattenflödena till trots inte hala. Men det är också flera långa vad och fötterna blir faktiskt så kalla att de börjar domna. Och framförallt är det stenigt överallt. Det går att försöka springa precis i kanten av leden men det är så halt och sumpigt att det inte är lönt. Bättre då att lite på att vattenpölarna inte är för djupa och sedan sicksacka fram mellan stenarna.

Ett av de mer lättpasserade partierna.

Med Jonas (som var den som ledde in mig på iden att springa detta när vi pratade på Höga Kusten) har jag en diskussion om denna eller High Coast är tuffast. Han tyckte tveklöst denna, men jag är inte så säker. Han säger dock att ”här går det ju inte att bryta”. Det ligger något i det. Nu tror jag inte att det är ett alternativ att bryta för någon av oss om det verkligen inte är ett icke-förhandlingsbart måste. Men visst bidrar den relativa isoleringen, bristen på mat eller drop bags och den större utsattheten med en komplexitet till Swedish Alpine.

Jonas kommer för övrigt etta med sin bror Tobias och slår banrekordet samt sitt egna ”Fastest Known Time” mellan Nikkaluokta och Abisko sedan två år tillbaka. Jag frågar Tobias hur mycket han tränar och han säger att han tagit sig upp från en mil per vecka efter skada till nu sju mil per vecka. Jag är nära att slå honom på käften. Men mest kanske jag är imponerad och undrande. Det borde inte vara möjligt.

Etapperna

Någon sa att om man skulle springa Lidingöloppet baklänges skulle man tycka att sista milen var lika jobbig som man upplever sista tio kilometrarna med nuvarande sträckning. Jag tror att motsvarande gäller för Nikkaluokta - Abiskos första respektive sista sträckor. Från Nikkaloukta till Kebnekaise, samt mellan Abiskojaure och Abisko är det inte speciellt roligt, spännande eller vackert. Första etappen måste tas med tålamod och kallt huvud. Sista etappen kräver ännu större tålamod och envetenhet.

Kebnekaise - Singi är mycket vackert. Det fanns en guidad tur i dalen här som gick under namnet "Blomsterturen".

Singi - Sälka vet jag knappt om jag minns så mycket från. Jag vet i varje fall att jag gjorde misstaget att söka vatten i en kran i Singi istället för från en bäck och öppnade locket till en avfallslatrin. Markeringen på lådan var tydligen "hälla ut latrin", inte "vatten".

Fel ställe att fylla vatten.

Sälka - Tjäktja har jag beskrivit. Det var mycket snö. Med undantag för slushet och kylan på fötterna och att man trampade igenom ibland tror jag att det underlättade. Snön är jämnare än vad det steniga underlaget hade varit. Utanför Tjäktja-stugorna har snön smällt och jag faller i leran när jag tittar åt sidan för att få en bra blick över fjällstationen.

Tjäktja - Alesjaure är den vackraste biten. Jag är i stort helt ensam i hela dalen. Jag möter en massiv renhjord som jag springer igenom. Jag undrar om jag stressar dem, men tror nog att de kommer hitta tillbaka till varandra. Alesjaure fjällstation ligger oerhört vackert och om jag någon gång stannar här längre än för en kopp kaffe ska jag se till att bada bastu. Men det är också här som den vänliga stugvärden säger att det är 22 kilometer till Abiskojaure. Det är längre än jag trott och jag schaktar betänkligt. Jag inser att ansträngning helt upplevs utifrån förväntningar, inte faktisk situation. De extra sju kilometrarna som lagts på mig tynger.

Alesjaure - Abiskojaure hör jag flera löpare nämna som favoritdel. Själv tycker jag inte så mycket om den. Man springer förbi ett rengärde. Det är när jag passerar helt fullt av renar. Av senare löpare får jag höra att de passerat när man haft utsläpp. Sista delen av etappen innehåller dock en mycket vacker, lång och behaglig utförslöpa innan man kommer fram till bron över forsen.

SJ, SJ gamle vän

Swedish Alpine är ett äventyr i fjällen och Roland som arrangerat måste omnämnas med ett tack. Men det är också en social expedition. Jag träffade flera gamla och nya ansikten och jag uppskattade det. Om man som jag är sent ute med bokningen får man dessutom chansen - och det tvivelaktiga nöjet - att se Norrlands inland via diverse bussturer som SJ’s bokningssystem föreslagit samt åka liggvagn med främmande människor i två hela nätter. Allt till priset av motsvarande flygbiljetter. Jag förstår att flyget var fullbokat och att SJ klagar.

Igen? Mycket gärna om möjligheten ges.

 ---

Jakob B

2017-07-18

2017-07-20 21:10.


Kommentarer till blogginlägget