Tomas Ängshammar

Island Games, salig i åminnelse

Så har jag gjort min internationella mästerskapsdebut, vid 46 års ålder. Och Island Games gav helt klart mersmak så nu är jag sugen på att åka till Gibraltar om två år. Med nuvarande utvecklingskurva kommer jag ju vara skitsnabb då! 

Island Games-veckan (veckan efter midsommar - jag har gjort lite annat än att skriva racerapporter...) inleddes med ett jävligt bra lopp och avslutades med mitt livs lopp fem dagar senare. Och inget av dem var det lopp jag egentligen skulle ha sprungit. Sedan april har jag försökt att förbereda mig för den, för mig, ovana distansen 1500 m men även om det nu inte blev något försök på 1500 har nog fartträningen varit nyttig även för de längre distanserna.

När Fred kastade in handduken fick jag till sist, med några dagars varsel, ställa in mig på att springa 10 000 m på första tävlingsdagen. Målsättningen var enkel i detta lopp: försök persa och hoppas att det räcker för att inte komma sist. Och heja på Bagarn varje gång han varvar mig.

Gutavallen var tämligen fullsmockad med folk, både på huvudläktaren och utmed staketet hela vägen runt, så inspirationen var på topp. 25 varv brukar vara en aning mer ödsligt på vallen.

Vi var 16 man som kastade oss ut och jag var fast besluten att inte dras med på några självmordsförsök i början. Det viktigaste var att hitta en bra position och inte hamna i ingenmansland. I täten avvaktade de bästa och höll ihop en ganska stor samlad klunga under några varv. Några löpare släpade lite efter klungan och efter en liten lucka fann jag mig i täten för en bakre klunga. 

Efter några varv sprack vår klunga upp när några ramlade av och ett par löpare drog ifrån. Kvar blev jag och en till löpare som höll min rygg. När jag började fundera på om man skulle kunna få hjälp hörde jag Tommy vråla om att låta den andra jobba. Jag klev ut och vinkade, och Duncan McKellar från Western Isles tog över. Vi bytte vart tredje varv och det blev nästan en repris på mitt och Henriks kompislopp. Skillnaden var att nu hade jag ingen koll på hur vi låg till mot budget för sub 35, eller sub 34:51 om jag ville trycka till Henriks tid. Jag tänkte faktiskt knappt på det utan jag sprang på placering. Tillsammans lyckades jag och Duncan komma ikapp ett par gubbar och till sist blev det dags att göra upp inbördes. Jag tänkte köra en långrökare över de sista fem varven men när han var beredd att klyva vind i blåsten lät jag honom ta nåt varv till. Med två varv kvar började jag grilla lite och på sista sprang jag helt enkelt ifrån honom. Roma-vännerna vrålade som besatta, Ida och Axel vinkade från läktaren och publiken i övrigt var hur mäktig som helst. Jag ville nästan inte att det skulle ta slut. Nästan...

I sista kurvan plockade jag ytterligare en rygg men det visade sig vara en varvning. Duncan var dock vänlig nog att hålla sig bakom mig när jag korsade linjen på 34:55. Hela 64 hundradelar sämre än mitt pers - hade jag tappat formen? 

I täten lyckades Bagarn med en kombination av tur och skicklighet att säkra bronset sedan Kevin Loundes varit vänlig nog att lägga sig framstupa och bryta. Det innebar att jag blev 11:a av 16 startande, så sist blev jag inte. Det blev å andra sidan loppets oefterhärmlige hjälte, 63-årige Rex Eagle (japp, han hette så) från Falklands. Han kom i mål fem och en halv minut efter näst siste löparen på, den för åldersklassen fullt respektabla, tiden 42:11. Han fick nog störst jubel av alla förutom vinnaren och vi gotlänningar, och många av oss medtävlande stod och hejade in honom i mål. 

På tisdagen, dagen före 1500-metersloppet, kom det inte helt oväntade beskedet att Fred inte vågade riskera liv och hälsa på halvmaran och därmed fick jag fortsätta konceptet att skjuta mot rörligt mål. Tommy gjorde en heroisk insats på 1500 och fixade nästan det tuffa 4:30-målet. Jag tror att jag skulle haft svårt att matcha honom på den distansen.

Å andra sidan var jag också ganska övertygad om att nytt pers var ouppnåeligt på den tuffa halvmaratonbanan. Snäckbacken två gånger och hela lasarettsbacken efter 19 km kan ju knäcka den bäste.

Återigen var inte mitt fokus på tid, och det var kanske därför det gick så fort. Efter en avvaktande 3:35 på första km klippte vi nerför Rackarbacken (på trippande steg mot de regnhala gatstenarna) och vidare mot Botaniska. 3:18 är rätt friskt kört som andra km på en halvmara men det var ju nedförsbacke. Ner mot sjömuren kom jag ikapp min grönländske bekanting Niels Berthelsen, som jag slagit med nästan en minut på 10 000. Halvmaran visade sig dock vara hans distans. När vi rundat Almedalsdammen kom vi ut på strandpromenaden med en ganska frisk motvind men nu var vi en tremannaklunga med både Niels och polarn Duncan. Vi turades om i vinden och det kändes väldigt lätt. En ålänning lyckades vi plocka och på väg in mot St Göransporten för det andra varvet passerade vi milen på 36:18 (+/- nån sekund) vilket hade räknats som ett riktigt bra millopp för mig för bara ett par år sedan.

Andra gången i motvinden tog Niels initiativet. Han drog skoningslöst och jag och Duncan hade fullt sjå att bara hänga med. Vi plockade in en placering till i form av en Menorcalöpare vi länge haft långt framför oss och nu började (den mobila hejaklacken) Fred och Tommy vråla om att vi tog in på Stålis, som nog aldrig varit mer än nån minut före. När jag fick syn på hans rygg försvann alla eventuella tvivel på det visa i att hålla Niels rygg trots att han fortsatte att mala sub 3:40-fart i motvinden. 

När vi vänt vid Snäck och fick vinden i ryggen tappade jag Niels men vetskapen att Stålis var inom räckhåll var en effektiv vaccination mot tröttheten. Vid lasarettet var jag nästan uppe i rygg och i början av mördarbacken (så hemsk är den kanske inte, men när den kommer på 20:e kilometern är den ganska hardcore) klev jag ganska distinkt om. Trött var jag nog, men kontrollerat och det fanns krafter att fortsätta borra den sista biten tillbaka till vallen. Niels hade visserligen lämnat mig bakom sig, men Åland, Menorca, Duncan och Stålis befann sig bakom mig och där tänkte jag behålla dem.

Efter Östercentrum och in mot busstationen hörde jag steg bakom mig men jag hade krut kvar för att gasa lite till. Sista km in mot mål gick på 3:36 och det räckte för att ohotad kunna "fylla år" för den relativt välfyllda huvudläktaren in mot mål. Klockan hade jag ingen koll på alls förrän jag stannat. 1:18:02 - fan, jag kunde lätt ha spurtat in två sekunder. Men det visade sig sedan att den officiella tiden blev 1:17:56, så vad jag höll på med kan man ju undra. Sist kom jag inte heller, som möjligen framgått. 17:e plats av 27 var faktiskt helt ok. Inte minst med tanke på att självaste Stålmannen från Dalhem, den hittills oslagbare, var en av de tio bakom mig.

Jag hade faktiskt sagt innan att om jag skulle slå Stålis vore det detsamma som att lagtävlingen skitit sig. Och så blev det ju, i betydelsen medaljer. Nu var ju det inte bara Stålis fel utan även Bagarn var en bit från sin kapacitet. Om båda gjort som jag och persat skulle det ha blivit silver eller möjligen brons. Guldet var helt ouppnåeligt eftersom Isle of Man-löparna blev 2:a och 3:a individuellt.

Efter dusch och en pizza på Trossen med grabbarna väntade en synnerligen blöt, i dubbel bemärkelse, afton på Kallis. Man kan lugnt säga att Island Games-atleterna kunde konsten att skifta fokus från idrott till, eh, annat. Traditionen att byta lagkläder med varandra gick inte heller att stå emot trots att jag egentligen helst skulle vilja ha kvar mitt Gotlands-ställ. Men jag fick en Guernsey-jacka som ren bonus, utan bytesinsats, efter att den helt enkelt landat i huvudet på mig inne på dansgolvet. Ett gäng väldigt glada killar i bar överkropp skulle möjligen komma att upptäcka att det blev lite svalt att gå hem i blåst, hällregn och max 10 grader.

Varvtider, 10k:

?-85,05-81,08-83,27-83,67

83,3-83,93-81,94-83,11-84,6

84,1-84,47-84,3-84,79-85,07

85-84,71-85,1-84,61-85,22

84,77-84,17-85,52-2:44,06/2

Km-tider, halvmaran:

3:35-3:18-3:34-3:33-3:42

3:45-3:49-3:38-3:40-3:41

3:32-3:36-3:38-3:41-3:40

3:50-3:42-3:47-3:52-4:00

3:36

2017-07-20 20:22.


Kommentarer till blogginlägget


Som jag väntat på den här racerapporten :) Du är en inspirationskälla Tomas! Halvmaran är helt galen!
2017-07-20



Grattis till bra race
/Martin från ICA
2017-07-21



Tack, Rasmus o Martin! :-)
2017-07-25