Sandra Ehlers

Tankar om njutning

Njutning är en av de saker som har hjälpt mig tillbaka från depression till glädje. Det har gått många år sedan den gången då jag helt tappade förmågan att njuta. När jag inte längre kunde se meningen med att gå upp på morgonen, inte meningen med att duscha, eller äta, för att inte tala om att vara produktiv.

Och det har många gått timmar av mitt liv åt att fundera på njutning, frånvaro av den, och frågor som: Vilken roll spelar njutning i våra liv? Finns det bra njutning, och dålig? Kan vi få för mycket njutning, eller för lite?

Igår ramlade jag över en artikel om njutning i DN: " Bli en livsnjutare - av vardagens njutningar"*.  Svårt att motstå en sån rubrik! ;-)

Och det är väl någon form av njutning att läsa. Redan de första styckena får mig att le:

I den franska filmen Amelie från Montmartre från 2001 står huvudpersonen på trottoaren utanför en grönsakshandlare. Hon stoppar ner handen i en stor säck med frön. Hon njuter av den kittliga känslan nästan lika mycket som hon njuter av att knäcka skorpan på en crème brûlée med en kaffesked. Hon älskar att kasta macka på spegelblankt vatten och att leta efter de perfekt platta mackstenarna.

(Åhh vad härligt! Har inte sett filmen men nu vill jag det - det där låter underbart! Men, så fortsätter det…)

Amelie är inte typen som lägger tusentals kronor på de allra godaste ostronen eller som måste klättra upp på toppen av Mount Everest för att nå den ultimata njutningen. Hon är en subtil livsnjutare.

Så hamnar vi, pang på rödbetan, mitt i frågan om vad njutning är och bör vara . I beskivningen om Amelie förutsätts att det finns ett motsatsförhållande mellan, vad jag uppfattar ses som "sökandet efter grandiosa belöningar och snabba kickar" å ena sidan (det är i och för sig inte så jag ser exempelvis bergsbestigande, men just nu hör det inte hit), och det mellan raderna lite finare, eller åtminstone stabilare, subtila livsnjutandet i det vardagliga å den andra sidan.

Vi måste prata om det här.

Njutning är avgörande för livskvalité. Det påståendet verkar intuitivt sant, det har förespråkare bland forskare, och de av oss som "räddats" av njutning på ett eller annat sätt har känt av det med kraft.

Att inte kunna känna njutning är att känna sig livlös.

Vi känner väl alla till studien där råttor i labb som får leva ensamma i en dålig, icke-stimulerande miljö väljer berusningsmedel framför vatten, vilket snart leder till ett destruktivt beroende. Men råttor som får leva i en god och stimulerande miljö struntar i berusningsmedlet och väljer självmant en hälsosam livsstil. Berusningsmedlet blir en flykt från verkligheten, i en miljö berövad på all njutning.

För människor kan njutningen av berusningsmedel bli en flykt från malandet inombords. Vårt inre kan vara så svårt att leva med, att vi hellre väljer de negativa konsekvenserna av berusningsmedlet än att utsätta oss för mer av kaoset inom oss.

Men, är beroendet verkligen njutningens fel? 

Eller är njutningen bara plåstret på det sår som fortsätter blöda?

---

Vägarna är olika. Vi söker efter njutning och glädje på alla de sätt vi kan och förstår. Vi förstår ibland inte andra människors vägar till njutning. Jag kan till exempel inte riktigt relatera till njutning i att spela för pengar, något djupt inrotat från min uppfostran. Men jag förkastar inte upplevelsen som andra människor kan få när de spelar. Utan att lägga värdering i just spelande så är det uppenbarligen en av alla möjliga vägar som människor funnit för att uppnå ett tillstånd när tiden försvinner, och med den alla de malande tankar och problem och irritationer vi dras med i vardagen. Allt sånt malande bara löses upp, för en stund, kvar är bara den omedelbara uppgiften eller situationen. Sedan kan det förstås också vara någon viss känsla vi dras till i olika situationer; spänning eller materiell trygghet, kärlek, att uppleva något större än en själv… Men grunden till njutning verkar ligga i att få bara vara i den valda situationen, att få lämna en del av sig själv för en stund. En stund då vår tunga allvar blir oviktigt och glöms bort.

När du njuter, vad är det egentligen du upplever? Om du är helt sann och ärlig om upplevelsen? Vad händer med intensiteten i njutningen om du börjar tänka på annat? Om du börjar döma? Om du omfamnar njutningen precis som den är?

Närvaro är att ta sig ur vanemässigt dömande. Det är att gå ur självanklagelser, klagan, rädsla, agg... och uppleva det som är. Intensiteten i det vi gör kan öka om närvaron ökar - på gott och ont. Och frånvaron av dömande och anklagelser tillåter intensivare njutning.

Mat och träning. Vår egen kropp. Kan vara svårt, kan ge undertoner av dåligt samvete. Eller så kan det vara fritt från skuld och skam - då kan vi njuta.

Sex. En härlig väg till njutning. Men om vi fortfarande tänker på dagens måsten och på framtida scenarior så är det svårt att börja njuta. Och sex med skuld och skam, där har vi nog motsatsen till njutning.

Finns det bra och dålig njutning? Om njutning fungerar som plåster på våra sår, låter oss vara närvarande, är då inte alla former av njutning bra?

Det som gör att vi så lätt klankar ner på vissa former av njutning är väl egentligen vad de kan leda till. Det handlar inte om själva tillståndet att njuta, utan om negativa konsekvenser av de handlingar vi tagit till för att uppnå det. När jag säger det så låter det självklart, men jag tror att vi har väldigt lätt att blanda ihop de båda, och det är värt att påminna sig själv om.

Vissa handlingar som ger oss njutning kan ge mer negativa konsekvenser än andra, det är klart. Och det är klart att vi bör undvika handlingar med negativa konsekvenser om vi kan. Det är något som behöver utvärderas av varje person för varje situation. Men vi behöver inte ha dåligt samvete för själva njutningen. Den är absolut livsnödvändig.

Ok, så allt kanske inte är njutningens fel, och för lite njutning är inte bra, det står klart. Men kan vi få för mycket av det?

Om någon skulle fråga mig så blir svaret nej. Det finns ofta samband mellan extremer och negativa konsekvenser, men om vi redan har utvärderat konsekvenserna och handlat därefter så är det ju inget problem. Då är vi tillbaka vid slutsatsen att det är konsekvenserna som räknas, inte mängden njutning. Om vi till exempel kan njuta ännu mer av samma sak utan konsekvenser… Super! Bingo! Det är närvaro.

Det är förstås inte alltid lika lätt att veta vilka konsekvenser det kan bli av en given handling. De flesta val kan ge både bra och dåliga konsekvenser, och vi kan ju inte förutspå framtiden. Men jag tror att vi kan ta ganska bra beslut ändå, om vi verkligen lyckas skala av alla dogman och förutfattade meningar och annat inlärt men aldrig ifrågasatt, och vågar lyssna på vad vi själva innerst inne tror är främjande. Om vi lyckas med det, så är nog njutning en underskattad vägledare för våra val.

---

Framåt slutet av artikeln tas klättring upp igen… ;-)

David Brax konstaterar att det lätt blir fokus på enskilda aktiviteter när njutning kommer på tal. Bergsklättring, till exempel. Han menar att det finns vardagliga saker man kan göra som är mer njutningsdrivna.

– Det bästa är att hitta meningsfulla aktiviteter som utgör en stabil källa till njutning och som inte är beroende av tur eller där njutningen bara inträffar som en sällsynt belöning, säger David Brax.

Det kan vara ett konst- eller naturintresse, välgörenhet, frimärkssamlande eller relationer. Han tycker att det är av yttersta vikt att få in stabila njutningsalstrande processer i sin vardag. På jobbet och i sina morgonvanor, till exempel. Då ökar chanserna för att vi kommer att njuta av en stilig molnformation, doften av skog eller vad som helst som kommer i vår väg.

Det kanske inte har verkat så hittills, men jag håller med David här. Vi måste börja med stabilitet. Och stabilitet byggs i de små sakerna, de vi upplever hela tiden, varje morgon, middag och kväll. Det viktigaste av allt är att finna små glädjemoment i sådant som återkommer ofta, oavsett vad dagen annars må överraska en med.

Det kan vara jätte-jätte-svårt i stunder när allt ter sig nattsvart. Då behöver sådana små glädjevanor byggas upp igen från noll. Kanske med att skriva ner några få källor till tacksamhet över den dag som gått, varje kväll, ett tips som många återkommer till. Eller kanske en mini-promenad efter lunch, några minuter till att lyssna på sin kropp och själ och titta på himlen och molnen. Kanske fråga sig själv någon gång varje dag; vad skulle jag kunna göra för att må lite bättre? Är jag min egen bästa vän just nu, hur kan jag vara lite snällare mot mig själv? Tillåter jag mig själv att njuta?

Själv började jag med fotsulorna. Det kunde bli en hel lång text i sig, om hur yoga lärde mig att känna, när jag kommit till en punkt där jag inte kände alls. Med start i fotsulorna började kroppen vakna igen, sakta, långsamt, det tog massor av tid. Först handlade det bara om att känna sensationerna från fotsulorna. Det blanka kakelgolvet i badrummet, eller mattans ullighet. Med tiden gick det över i glädje. Jag började ju förknippa livsenergin som jag faktiskt fick av yoga - av att känna mig själv på mattan, acceptera mig själv, vara i mig själv... med känslan av att stå och gå barfota. Nu blir jag faktiskt lycklig av att gå barfota. Det tar mig omedelbart tillbaka till här och nu. Jag går barfota jättemycket. 

Så enkelt, men inte helt självklart alla gånger. Sådana saker som vi kan göra hela tiden är grunden, och ju fler vägar vi lyckas hitta till njutning desto bättre. Allt är tillåtet, så länge ingen drabbas - inklusive en själv.

---

Nu blev det här en väldigt lång monolog, och det känns ändå som om jag skrapar på ytan av ett så fascinerande ämne. Men det får räcka för idag. Fyll gärna på med sätt att njuta - ju fler desto bättre! ;-)

*(Ja, det är en artikel bakom betalvägg tyvärr, men det finns ju plugin för sånt…)

2017-07-17 21:05.


Kommentarer till blogginlägget


Vackert! Livsviktigt! Dina fina och kloka ord kommer jag helt klart att återkomma till, och läsa på nytt imorgon, igen. :) Också jag har fler än en gång sett på det här alldeles fantastiska, som njutning är, mot bakgrund av just... avsaknad av den...

Det hade varit litet intressant att läsa vad som står i artikeln i DN, också... Men jag kan bidra med att berätta om vad jag läste i en artikel i morgontidningen här hemma, alldeles häromdagen. Och som kanske ger dina smilband en liten stretch, precis som den gjorde med mina. Det är nämligen så att på senare tid så har Fjällräddningen fått alltfler nödsamtal från folk som bestiger Kebnekaise, och som vill att någon kommer och räddar dem. Inte för att de har råkat ut för någon allvarlig skada, utan för att de... har fått ont i knäna. Och för att de har blivit trötta och frusna, och börjat deppa ihop... "Blåbär", som det stod i artikeln. Så de njuter ju tydligen inte... :)
2017-07-18



Tack Precious. Ja, det känns som ett ständigt aktuellt tema då det är en av grunderna vi försöker stå på. Ju mindre skuldbeläggande i vår grund desto bättre.

(Jag tänkte bara placera random ord här... Inte nödvändigtvis relaterade... hum hum... Chrome... plugin... DN fixer...)

Jag är lite medkännande till bergsbestigare i början av sin karriär som inte vet bättre... Men här så hade en enkel konsekvensanalys innan definitivt varit på sin plats! Hoppas de kommer ner helskinnade allihop, de gör nog inte om samma misstag igen i alla fall!
2017-07-18



Wow, vilken vacker text! Ja, livet ska ju levas hela tiden, inte bara på helger och semestrar när man hinner upp på höga berg.
22h sedan