Anders Lindgren

70 km och 4500 höjdmeter runt Traunsee. Jomantackar!

Traunsee Ultra Trail, 70 km 4500 hm. Helt jävla galet. Och underbart i all sin bisarra egendomlighet. Rund um den Traunsee i oändligt vackra Salzkammergut. Eller enklare: ”först runt sjön vinner”. 70 km är ju faktiskt inte så mycket i ultralöparsammanhang. Men 4500 höjdmeter både uppåt och neråt är svårt att beskriva. Fredrik sammanfattade det i mål: ”uh, det där va dretjöbbit det!”

När man står vid stranden av sjön och tittar på topparna runt om sjön fattar man dock inte riktigt hur det ska gå till. Men i och med att det i år är den 29e upplagan av detta kultlopp, lite av en föregångare inom extrema endags-bergsultror, så har det ju bevisligen gått att springa, klättra, hasa, kravla och sega sig runt sjön förr. 

Det hela går till som så att man tänder sin pannlampa tillsammans med knappa 400 andra tappra (galna) löpare kl 03:00 på torget i den synnerligen pittoreska byn Gmunden och siktar på den första toppen. Om man tycker att denna ”lilla topp” är jobbig har man anmält sig till fel lopp. Detta trots att det är synnerligen brant upp genom skogen. Men i gott sällskap och i pannlampors sken känns ben och ork bra. Man smyger i sig lite vatten på toppen av Grünberg och vänder neråt. 

Efter 12 km börjar det på riktigt. Upp på Traunstein. Nästan 1300 höjdmeter att ta på 3 km. Det är naturligtvis inget som liknar löpning ens det minsta. Det handlar om att överleva med hjälp av fastbultade vajrar, små gjutjärnssteg som sticker ut från lodräta klippväggar samt (inte minst) de skrevor i berget man hittar att greppa i. Det liknar på många ställen snarare klättring. Och det är oerhört brant och ofta rejält exponerat. 

Som dalslänning med Baljåsen som högsta hemmaberg blir man synnerligen ödmjuk (läs: livrädd) inför denna uppgift. Men det duger ju inte å fega ur. Ser man till att fokusera så går det bra. Men ner tittar man inte! Utsikten får man njuta av på de lite lättare partierna. I början hjälper det faktiskt att det är helt mörkt så man bara ser rakt in i pannlampans ljuskägla i bergväggen framför sig. 

Som lök på laxen börjar det regna. Det gör inte så mycket rent temperaturmässigt. På ett sånt här lopp har man så klart med sig grejer för detta i ryggsäcken. Men det blir plötsligt rejält halkigt. Vilket inte minst skulle märkas nerför senare. 

Nåväl; efter några samtal med sig själv, som i korthet går ut på att man är en idiot, och en och annan tanke om att man borde legat kvar i hotellsängen kommer man så upp på Traunstein. Och belönas inte bara med sportdryck och österrikiska wafers, Mannerschnitten, (eller öl i den öppna baren (!) om man är lagd åt det hållet) utan även en alldeles, alldeles enastående vy i morgonljuset. 

Hör man till dem som gillade att det var farligt uppför Traunstein blir man inte besviken nerför. Här gäller överlevnad i den oerhört branta och svåra terrängen. Plötsligt är det nära att gå illa på riktigt. 20 meter ovanför oss kommer en Gams (en skygg österrikisk bergsget) i full karriär tvärs över en brant sluttning och sätter fart på flera stora stenar som kommer rasande mot oss. Vi kan inte göra så mkt mer än att ropa ”Achtung. Steinschlag.” för att varna andra nedanför oss och hoppas på det bästa. Som tur är träffas ingen. 

På något sätt, jag minns inte riktigt hur, kommer man dock ner i ganska god ordning och fyller på med ännu mer sportdryck och wafers. Vidare tillbaka ner till sjön innan det är dags för nästa närmast lodräta äventyr. Upp på Sptizelstein. Sten, rötter, klippor, brant, brant och så lite brant på det. Och, värt att påpeka slår det mig nu, så klart hur kul som helst i all sin egendomlighet. 

Nu åker stavarna upp. De avlastar benen en hel del när man häver sig upp för branterna så här långa dagar. Och de går att använda som bromshjälp nerför för att avlasta framsida lår. De riktigt duktiga har kört med stavar nästan hela vägen. Vi stav-amatörer vågar inte ha dem när det är för brant eftersom vi behöver bägge händerna att klättra med och hålla i oss för glatta livet i de vajrar som sitter bultade upp till Traunstein. Men nu är det lite mindre luftigt och exponerat så när det är som brantast och man behöver händerna kan man göra det med stavar i händerna. Knogarna lite mindre vita och något mindre skräck i blicken således. 

Hur det sig nu bär så tar man sig faktiskt upp även på Spitzelstein och vänder neråt i ett nytt härligt brant inferno av stor rullsten och lera. Inte ramla, inte ramla. Sen, bara sådär, så kommer man ner och in i byn Ebensee och har plötsligt avverkat halva sträckan. Ca 35 km. På 6 timmar och 30 minuter. Jomantackar! Här blir det lite paus samt en tanke skänkt till livet självt. Vill man kan man bita i en ost- och skinkmacka och en massa annat gött. Eller så nöjer man sig med sportdryck och wafers. 

Andra halvan är, i sammanhanget, lite mindre bisarr. Den börjar dock i lika tokig anda som första halvan. Nästan 1300 höjdmeter rakt upp på Feuerkogel. Heja. Man tänker kort tanken ”varför?”. Men vet ju svaret. För att man tycker det är alldeles underbart att klara av den här typen av äventyr. Så man tittar upp mot toppen (som man ändå inte ser) och biter ihop. 

En och en halv timme senare står man så på Feuerkogel och språkar med vänliga funktionärer som är glada att det är svenskt deltagande i loppet. Nerför Feuerkogel är riktigt lurigt. Absolut inte ramla här. Inte minst eftersom enda sättet att skadad komma härifrån är med helikopter. Stavarna hjälper att hålla nere farten utan att spränga låren. Fast det gör man ju ändå. Vid det här laget har man ju varit ute i 8-9 timmar också lite beroende på vilken fart man har och det börjar märkas i låren. Inte minst när man springer utför. 

Väl nere i nivå med sjön igen är det dags för tre små toppar till på vägen hem. De är i sammanhanget tämligen modesta. Men de avverkas ju efter upp mot ett halvt dygn i löparskorna i bergen så det gäller att hålla fokus och respekt uppe. 

Efter sista vätskekontrollen medveten om att det bara är nerför kvar kan känslan knappast beskrivas. Att klara den här typen av utmaning är speciellt. Det är så oerhört mycket mer än ett vanligt maraton eller vanligt trail-lopp. 

Och med bara några kilometer kvar efter sista kontrollen vet man att man kommer att fixa det även om varje steg nerför sitter som en sån där oväntat vass liten ostkniv i framsida lår. 

In på gatorna i Gmunden kommer man. Sjön är rundad. Och inte via den enklaste rutten minsann. Hela bygden på fötterna. Alla jublar bara just för dig. Nja... Kanske inte. Men det känns så. Med bara 400 deltagare som nu har spridit ut sig över bergen är det ju inte direkt någon trängsel på målrakan. Så nog jublar de för mig alltid. 

För den som är något så när svindelfri (eller bra på att fokusera) och har något ultralopp eller två bakom sig är detta verkligen ett lopp att rekommendera. Det är ett äventyr mer än en tävling. Naturen låter sig inte beskrivas, den måste upplevas. Men kom ihåg att det ofta är nerförs som är det riktigt svåra i så här brant och exponerad terräng. Så träna även löpning brant utförs. 

Området Salzkammergut är dessutom ett av de allra vackraste i Alperna och erbjuder mer än bara berg eftersom det även finns många sjöar som når fin badtemperatur på sommaren. Vandringen, cyklingen och löpningen kombineras således med fördel med bad och båtturer.

2017-07-24 00:00.


Kommentarer till blogginlägget


Fantastisk läsning 👌
2017-07-12



Tack Helene! :)
2017-07-12



Härligt att läsa om ditt äventyr! Och riktigt strongt gjort!
2017-07-12



Inspirerande. Det här måste jag bara testa en vacker dag. (Trots att jag har hyfsat hum om hur mycket 4500 hm faktiskt är; det är ju bara en stor siffra tills man faktiskt är där själv; när huvudet är dumt får kroppen lida...).
2017-07-13



Tack Christian!
2017-07-13



Ja det måste du, Sandra :) Otroligt kul lopp. Och grymt härlig atmosfär. Och området i sig är ett av de allra bästa för bergslöpming, cykling (både landsväg ovh mtb) i hela Alperna och e sjukt vackert. Och så kan det ju va värt att påpeka att anmälningsavgiften e låga €55 å då får man hur mkt mat å dryck som helst på de mest oländiga ställen å nästan mitt i natten. Samt ett Dynafit-pannband (som väl bara det e värt 300 spänn) å en t-shirt som faktiskt går att använda. Kan va värt att tänka på i samband med alla upphaussade över-prisade svenska lopp där man för 1500 spänn ska se tacksam ut för en ljummen gainomax i påsen ;)
2017-07-13



Tack för pepp :-) Det som lockar mig med ett sånt här lopp är att inte behöva tänka på alla contingency plans utan bara få köra på, så långt det går. Det finns ett liknande lopp hemom också, som borde provas en vacker dag, Walser Ultra Trail, i berg som jag älskar. Jag skulle kunna göra sträckan närsom egentligen (med mycket lidande - nu har det inte blivit mycket trail i år heller...), men har inte vågat utan att ha supporten från ett lopp (och det har inte funkat hittills). Ger man sig ut själv, och kollapsar ensam någonstans på "baksidan" av ett berg utan mobiltäckning så kan det ju faktiskt gå illa på riktigt. Har försökt lirka med min bättre hälft, men han får envisa fotproblem varje gång jag kommer med sådana här idéer... :-(
2017-07-14



Ja det är ju rätt skönt att ha support på den här typen av grejer. Om inte annat gör det ryggsäcken rätt mkt lättare... Och som du säger: det känns bra mentalt att veta att det finns en organisation runt det hela. Men vill man kan man ju göra delar av den.
Jag är f ö väldigt avundsjuk på dig som bor nere i den här naturen. Bodde i Österrike för ett par år sen men har flyttat tillbaka till Sverige nu. Fint här oxå men oj vad man saknar bergen både vinter och sommar...
2017-07-16



Jag blir otroligt sugen på detta lopp efter att ha läst ditt inlägg!
Vad kör du med för sko på ett sådant här stenigt underlag?
2017-07-17



Jag körde i Saucony Peregrine 7. En helt makalös allround-sko. Jag fattar ärligt talat inte hur dom lyckats få till en sko som har så oerhört brett användningsområde. Och det utan att bli en kompromiss-sko. Den är verkligen sjukt bra på allt. Från kort och snabbt i teknisk terräng till länge å långsamt på grus och t.o.m. asfalt. Och allt däremellan. Ok att det finns snabbare skor på korta distanser men den är förvånsansvärt löp-glad för att vara så väldämpad som den e.
6 dagar sedan



Vackra bilder, kul läsning!
1 dagar sedan



Vackra bilder, kul läsning!
1 dagar sedan