Jakob Bökman

High Coast Ultra 2017 – manus av David Lynch

Jonas Buud kom, kanske lite oväntat, tvåa i UTMB 2012. Då var loppet avkortat på grund av vädret och sluttiderna för eliten blev dryga elva timmar. Året efter när originalsträckningen gällde bröt Buud i Champex efter femton timmar då han låg på tionde plats. Ytterligare ett år senare träffade jag honom i Davos och frågade om han tänkte sig fler UTMB. Han svarade då att han tyckte att man skulle kunna springa och att det ju inte riktigt gick med tanke på lutningen på leden runt Mont Blanc. Jag tolkade hans svar som att han dragit slutsatsen att han inte skulle klara av att vara med i täten och därför valt att fokusera på andra utmaningar.

Slåttdalsskrevan passeras efter drygt fyra mil. Ledens mest spektakulära plats, men också mycket fin utsikt och ytterst tekniskt krävande både innan och efter.*

När jag under tilltagande frustration tar mig igenom de mest mödosamma delarna av Höga Kusten-leden tycker jag plötsligt att Buuds svar framstår som både trovärdigt och logiskt. Kanske vill han faktiskt vara med i löptävlingar, inte långa gångutmaningar. Jag är just nu mitt inne den förnedrande omständigheten där jag tror att jag ska springa men allt jag lyckas med är att gå i ett allt mer avstannande tempo. Dagen utvecklas för mig till en serie upplevelser av att leden leker kurragömma med mig.

På motsvarande sätt är det om inte fel, så i varje fall missledande, att beskriv leden som 13 mil omfamnandes drygt 3700 höjdmeter. Det vore som att säga att frysdiskarnas fiskpinnar och Riches gädd-queneller bägge är fiskrätter. Det är förvisso sant, men om du inte har Pegasos vingar eller har som enda ambition att fylla buken kan det lätt leda till överraskningar och besvikelser.

Redan Balesudden efter 20 kilometer är en ordentligt knixig stigning och utförslöpa. Men den är åtminstone ärlig och man tas konsekvent uppför till toppen och sedan nerför och det är till stor del möjligt att transportera sig på ett rimligt komfortabelt sätt. Värre är det några kilometer efter Ullånger respektive precis innan Fjärdbotten. Det är stigningar som innehåller flera falska toppar där man tror att man är på väg att vända ned innan leden plötsligt kröker till, guppar fram en bit för att sedan svänga runt ytterligare ett träd och fortsätta uppåt. Till och med efter att man faktiskt vänt nedåt väljer den att göra mindre tillfälliga stigningar som inte går att förutse eller överblicka. Och överallt dessa rötter. Jag betraktar vid flera tillfällen leden som ett väsen som driver gäck med mig. Men inte i ett karaktärsdanande syfte, bara för sitt eget nöjes skull. Ett osynligt troll hämtat ur någon av David Lynchs mest skruvade fantasier.

Men idag är rötterna i varje fall torra och inte lika svåra att tas med som tidigare år. Det verkligt märkliga inträffar när jag inte förmår springa på den normalt löpvänliga sträckan efter Fjärdbotten eftersom det kanske ser ut som att grässtigen jag är på kanske lutar uppåt. Och det är ett resultat av det myckna slitet och de löjligt besvärliga kilometrarna på kattskallar, kullersten och kuststig längs Grönviksfjärden. En liten tröst i stunden är att jag ser en person i gräset bredvid stigen en bit längre fram. Det är faktiskt en löpare. Han ligger ned på rygg.

- Ska du till målet?

- Ja, men benen bär mig inte.

- Behöver du hjälp?

- Nej.

- Ok, vi ses.

- Ja, det gör vi.

Lite senare kliver han, nyss i mål, in i omklädningsrummet och möter mig på väg ut ur detsamma efter att jag hunnit äta, socialisera och byta om. När man väl börjar sacka går det ganska snabbt utför och det har vi alla varit med om.

Stenstranden är oerhört vacker men utmanande.**

Annars är just snacket med ett par andra löpare efter målgång en höjdpunkt. Jonas kom trea och hade inte heller haft en angenäm resa. I förbifarten får jag veta att han har snabbaste kända tiden Nikkaluokta - Abisko (även om jag inte tror att det finns någon officiell statistik för detta). Nu är han medarrangör av Swedish Alpine Ultra just den sträckan. Kompisen Mikael satsade så sent som för två månader sedan på 200 Miles i TEC. Av pappan till Fanny, damsegraren i 75 km, får vi lite inblick i hur det är att ingå i Salomons sponsrade team. Fanny visade sig för övrigt vara rapp inte bara i benen utan också i sinnet. Hennes pappa väntade på henne i Fjärdbotten när jag kom dit. Han var mycket uppmuntrande och sa att han funderade på att springa med "sin tjej", men att han kanske inte skulle klara av att hänga med i tempot. Så jag mötte honom totalt tre gånger igen innan målgång då han åkt dit med bil för att heja. Jag kände mig lite jagad. Jag visste ju nu att jag hade någon strax bakom mig. När hon gått i mål ett par minuter efter mig tackade jag henne för draghjälpen och att hennes kille hjälpt mig. "Min pappa. Men han är fräsch" replikerade hon blixtsnabbt. Det var snällt av henne. Och roligt.

Annars vill jag ju helst inte tävla med andra löpare. Jag har hellre upplevelsen för mig själv. Det är bara några grabbar i början av loppet som låter en del. Jag bestämmer mig för att de inte ska komma före mig. Och det gör de inte.

”Du har sagt ’Aldrig igen’ varje år”

Grabben som gjorde de mästerliga hamburgarna tidigare år är i Peru. Istället är det en ny kock, woken är utbytt mot en muurikka och burgarna mot vegetarisk wrap. Även dessa är riktigt lyckade. Flera gånger under loppet har jag konstaterat att detta är meningslöst och förnedrande. Aldrig igen. Efter målgång säger tävlingsledaren Örjan att jag sagt det varje år. Och han har rätt. Så här dagen efter saknar jag redan den ensamma stigen och inneslutenheten den ger. Min fru säger att det är tradition nu. Vi har varit där tre gånger. Kanske tvingar hon mig till ytterligare ett återbesök. Inte mig emot, men jag skulle i så fall gärna vilja vet hur man springer där det inte går att springa.

Piggare än vanligt, inte illamående, men därmed inte sagt att det var lätt.

Jakob B

2017-06-18

---

*En fantastisk bild. Jag har snott den från HCU’s Facebooksida och tror att fotografen är Erik Billerby.

** Inte stranden vid Grönviksfjäden, men helt likt.

2017-06-18 17:19.


Kommentarer till blogginlägget