Anna Karin D

Framtid.......eller vad?

Det har nu snart gått två dygn sedan mötet i måndags, och jag är fortfarande uppstressad, uppvarvad, uppskruvad, upp och ner. 

Jag vet inte om det är bra eller dåligt? Om det är en chans till nytändning och nyordning eller ett kapitalt livsmisslyckande, det jag går igenom nu. 

Ena stunden är jag full av inspiration och jävlaranamma, har idéer,  andra nere i gruset och kravlar och krälar, svag och livsoduglig. 

Så många intryck, tankar: måste-göra, måste-ta-tag-i,  vågar jag, vad kommer att hända, var när hur. Och vad vill jag? Lönen? Pensionen? Boende, äta, alla söner, klarar det sig, klarar vi oss, klarar JAG mig?

Klockan halvfyra på morgonen är ingen bra tid att vara vaken. Ingen bra tid alls att pga vakenheten börja reflektera över livet, nej nej nej, någon distans, konstruktivitet och positivism finns icke att uppbåda vid denna tidpunkt. Problemlösning är ett okänt begrepp i vargtimmen. 

Likförbaskat har min hjärna valt att väcka kroppen och tugga om, idissla rentav vid halvfyra -fyrasnåret, natten till måndag, natten till tisdag. Igårkväll fick jag nog och tog en halv propavan, jag gillar det inte, det är en dålig flyktväg, men ok - det funkade någorlunda.

Men vad har nu hänt då? Kanske någon undrar. 

Jo, kortfattat detta: ett planerat möte med företagshälsovårdens läkare, min chef samt en ung HR-specialist i måndags. Försäkringskassans representant skulle vara med, men kunde inte. Ett återbesök. Min framtid.......min framtid, under luppen. Avgöras. Planeras. Stakas ut. Bedömas. 

Jag låter negativ, men det är fel, jag är inte negativ, inte anti. Jag var bara så rädd.

Rädd. 

Skakig, darrig, svettig, pulshöjd, förvirrad. Uthängd, hela mitt inre. Mina tankar, mitt mentala tillkortakommande.  Hela mitt livs misslyckande (?). 

Jag blir så fint bemött. Jag blir inte misstrodd. Jag känner mig respekterad, lyssnad på, ja till och med lite förstådd. Inte motarbetad och ifrågasatt. Jag behöver inte gå i försvar. Det är välvilliga människor, fina kvinnor jag har att göra med, jag är äldre än dem alla. 

Men det finns regler att följa, det räknas dagar: 90, 120. Jag orkar inte förstå vad det innebär, jag strutsimiterar. Skygglappar mig.

Jag är fortsatt sjukskriven på heltid över sommaren. Jag har fått ett andrum. (Genast: fejkar jag? Ljuger jag? Smyger jag mig, mitt lata stycke? Samhällslast? Jag orkar ju.....gå uppe, springa, se och höra, jag gråter inte....kroppen är fit och stark....bara lite yr ibland och sömnstörd....men...)

I september är tanken att jag börja jobba på deltid om försäkringskassan godkänner det, och jag ska få en omplacering så att jag kommer ifrån patientarbete, vårdavdelningar, sjukdom och sjukgymnasteri, ifrån döden och lidandet med andra ord. 

Det innebär att jag kan hamna var som helst i regionen på vad som helst. Det kan bli bra, det kan bli katastrof, och jag styr det inte själv.

Jag har godkänt det som en bra lösning, den enda tänkbara.

Så, vad är nu detta? Vad ska jag tycka? En chans till nytändning, nyordning? Eller ett kapitalt misslyckande i livet. Ett yrkesfelval som sänkt mig och gjort mig till ett oanvändbart vrak.

Jag kanske får sitta och sortera papper i åtta år?

Jag vill vara med och styra, tänker jag, jag ska hitta något på egen hand! Det ska jag och det här är min chans, jag är bra på väldigt mycket även om jag inte har papper på det, jag är bra på väldigt mycket men jag är väldigt väldigt sämst på att vårda. Pyssla om. Ta hand om. Sjukgymnast. Det är INTE jag. Har aldrig någonsin varit.

Jag ska ta tag i min framtid, för det är nog nu den har börjat tänker jag i goda stunder, min chans har äntligen kommit. 

Men först ska jag försöka tagga ner lite, ordna till tankarna i snygga led, tänka klart. 

Det kommer att bli en hel del skrivande här. Ännu mer ärligt, för nu har jag ingenting att förlora längre. Skrivande är för mig en bra terapi. Tankestruktur och självinsikt. Det blir bra. 

Eller...?

2017-06-15 00:00.


Kommentarer till blogginlägget


Okej, det här är lätt att säga till någon annan, men kanske svårare att inse själv: Men se verkligen detta som en bedrift och en möjlighet. Du har för egen kraft tagit dig ut ur en ohållbar situation. Det är mer än många andra pallar med. Inte för att vara överdrivet klämkäck, men nu har du verkligen möjlighet att ta reda på vad du vill och förverkliga det. Det kommer alltid något gott ur sådana här vägval. Jag har aldrig varit med om att någon varit i en liknande situation som du utan att det har blivit mycket, mycket bättre. :-) Och så skönt med fortsatt sjukskrivning ett tag till. Kram
2017-06-14



Skönt att mötet är över och gick bra!!

2017-06-14



Ingmari....jo men jag tänker ju så innerst inne. Det kan inte bli sämre. Det blir bra, och spännande. Men lite skraj är jag ändå.
2017-06-14



Klart du är skraj! Varför skulle annars våren tveka? :-)
2017-06-14



Det kan inte bli annat än bra. Det kanske t o m öppnar sig helt nya möjligheter under sommaren.
2017-06-14



Bra att det blev fortsatt sjukskrivning, och att det finns en vettig plan för hösten.
2017-06-14



Låter till att vara kloka vuxna du pratade med, du är en a dem. Med din fantasi, envishet och kreativitet fixar du det, ett steg i taget! Kram!
2017-06-16