Anna Karin D

Riktig råångest!

Vaknar efter en svettig natt med känslan av att något fasansfullt ska hända, just idag. Mörkt och tungt väder ute, gråa moln hänger lågt.  En stämning av oro, olust och ren skräck. 

Jag är helt enkelt livrädd!

Varför då, undrar någon. Varför då, undrar jag. Vad är det som skrämmer och hänger över mig? 

Är det terroristhotet utifrån? Är det risken att drabbas av en dödlig sjukdom, jag blir ju allt äldre, är det skräcken över att känna en felaktig knöl någonstans.....är det månne så att jag gruvar mig över pappas äventyr i spiraltrappan och att jag inte orkar och hinner hälsa på honom så ofta, eller kanske över att det ska hända mina söner något, att de mår dåligt med sina liv, är det min risiga ekonomi, min ovissa framtid eller.....kanske klimathotet till och med, kanske får jag ångest över vad som är på gång med vår stackars planet, nu när Trump klampar fram som en oberäknelig ångvält. 

Eller kan det vara döden som spökar igen, min existensiella ångest. Nu blev det riktigt invecklat. Djupsinniga, besvärliga jag.

Nej vet ni, det är inte det. Såhär är det: idag ska jag köra till Trelleborg och springa 2 varv runt en bana, det gör 800 meter. Jag ska försöka springa så snabbt jag kan, förstås. Det är inte så snabbt. Jag kan bli varvad eftersom jag springer i seniorklass. 

Det har känts som en kul grej, spännande, kravlöst, utmaning och allt det där ända till idag. Nu är jag panikrädd! Erkänner! Skakig, ont överallt, matt, hjärtklappning, yr. Arg. Hela paketet. 

Jag är rädd att:

Gå sönder. Springa sjukt långsamt. Snava. Slå mig. Göra mig till åtlöje. Mest av allt är jag rädd för smärtan, och - se där- för att dö....eller nåt. 

Alltså när jag skriver detta skäms jag ju, är jag fullständigt distanslöst egocentrisk? Saknar jag totalt begrepp om vad som är viktigt här i livet, i världen, i mitt liv? Kärlek, hälsa, fred, mat på bordet....lycka, frihet, gemenskap...? Är jag dum rent?

Nej det är jag väl inte, jag vet ju det såklart, i teorin är jag klok och förnuftig, men min kropp slår LARM LARM....hur talar jag den tillrätta? Min kropp är ointelligent.

Nu har jag travat runt Billebjer i nervlugnande och distansskapande syfte och det har nog hjälpt lite, men inte helt.

Man kan tänka positivt, säjer en del. Intala sig själv hur kul det ska bli. Att man verkligen älskar det som är på gång. Det funkar inte för mig. Det här funkar för mig: kräkas ut rädslan över en skitbagatell. Vältra sig i skräcken, beskriva den i ord. 

Så! NU känns det bättre! Futtig rädsla.

Nu kör vi! Trelleborg, jag är på G!

2017-06-10 09:25.


Kommentarer till blogginlägget


Heja! Tbg står i min kalender också; skrevs upp när jag gjorde min utebantävlingsplanering. Nu blir det inte så i år; åker till Malmömilen och hejar istället. Håller tummarna för dig!
2017-06-10



Kommer att sakna dig, Helena! Men, eftersom jag helt saknar planering var det du som fick mig att börja snegla åt Tbg-hållet. Och Sima som fick mig att våga anmäla mig...det här blir bra.
Heja lite extra i Malmö för mig också!
2017-06-10



Du blev inte sist och du gjorde en jättebra tid!
2017-06-10



Nej, bara näst sist! Och det är JÄTTEKUL att springa åttahundra, jag bill göra det igen, snart! (Ångest? Vem? Jag? Kan jag inte minnas...... ;-) )
2017-06-10



Vad roligt att du genomförde loppet och att det gick bra! Grattis!
2017-06-10



Tackar! Såhär eländigt känns det nästan inför varje löptävling, det är ju helt knäppt! Spelar ingen roll hur förnuftigt jag tänker. Men efteråt känns det så gott som alltid värt det...glömt! (Som en förlossning. Men glömmer plötsligt smärtan och går på det igen...)
2017-06-10



Hehe 😎 Grattis! Insåg inte att du redan sprungit loppet, så jag tänkte försynt fråga om det inte ändå känns lite bättre efteråt. Och det gjorde det visst ;) Hm, känner i någon mån igen det där..
2017-06-10