Anna Karin D

Tiden börjar rinna ut

Ofattbart att juni inte precis bara har börjat utan är en vecka gammal, att det snart är midsommar, sommar och...att det gått två månader sedan jag gjorde min senaste (sista?)arbetsdag i betonghuset. 

Tiden börjar rinna ut. På måndag ska jag träffa läkaren på företagshälsovården tillsammans med min chef. Ett återbesök.  Ett samtal, en planering om hur vi ska gå vidare. När ska jag tillbaka, börja jobba igen och hur? 

Jag känner tydligt att tiden rinner ut. Jag är rädd och stressad över det, jag kan inte hålla mig på flykt längre. Asylen är över. 

Igår ringde Min Nya Handläggare från försäkringskassan. Hon undrade hur det var med mig, om jag kände mig något bättre och om jag funderade på hur jag skulle göra med återgången till jobbet. Hon passade också på att informera om de hemska saker som händer efter 90 dagars sjukskrivning och om de ännu hemskare saker som händer efter 180 dagar. 

Jag orkar inte ta in det. Jag klarar inte att lägga det på minnet. Betydelsen av reglerna försvinner någonstans, jag är bara medveten om det mörka hotet som ligger och lurar i bakgrunden. Jag vill vara struts. Gömma mig. Kan inte tänka taktiskt.

Hur mår jag då, är jag bättre? Jo men visst är jag det, så otroligt mycket bättre är jag än den helgen i april när jag efter veckor av vinglande plötslig föll och blev liggande.  Så mycket bättre än det senaste året, än de senaste årens långsamma nedbrytning, avtrubbning, avtackling, inkapsling.......tilltagande förstelning. 

Det handlar inte om dramatik. Jag är inte sådan. Jag är ingen sprinter, jag är en ultramaralöpare. Jag brakar inte in i väggen i full fart, jag segar och skjuter den framför mig, länge länge, tills jag inte rubbar den längre. 

Jag hamnar inte kraschad, gråtande och lamslagen i sängen i kaos och oförmåga att stiga upp utan går ändå, bredvid väggen. Spelar spelet, duktig robot på autopilot.

Men nu händer det grejer.

Stegvis upptäcker jag vad jag förlorat sedan väldigt länge. Smak här jag nämnt, doftsinnet och förmågan att påverkas av musik har jag också beskrivit. Låter knäppt, men det är så otroligt fantastiskt att kunna känna dofter!! Jag är fortfarande helt lyrisk över hägg, raps, hagtorn, nybakta muffins och till och med vår soppåse. 

 Det sa jag inte till f-kassekvinnan. 

Två andra saker som har kommit tillbaka/ jag upptäckt varit borta är 1. Min nyfikenhet. Lusten att ta reda på och lära mer börjar väckas. Om allt möjligt! Har inte tänkt på att den försvunnit förrän den kommit tilbaka, men jag känner igen den, mig, den är jag. Nyfiken!

Och så nummer 2, och detta är stort: jag har umgåtts med vänner två gånger senaste tiden. Det har jag gjort tidigare under åren naturligtvis, det är inget nytt, MEN jag har umgåtts med vänner och haft TREVLIGT, kul, njutit, skrattat......under tiden vi setts. Och att känna det, ska ni veta, var en chockerande aha-upplevelse. Aaah....det är ju så här det är, kan vara, var en gång för länge sedan..

.....för under många många år har umgänge med aldrig så fina människor bara varit "ett nödvändigt ont" ("du måste ju träffa folk, kom med nu...kan inte bara sitta ensam....behöver umgås....trevliga människor....bla bla bla...") och jag har ju varit där, betett mig normalt tror jag, men bara gråtit inuti, känt mig fel, stel och konstig och varit lättad och nöjd när jag fått gå hem, till mig själv. 

Ett litet mirakel är det!

Men är jag då redo att börja jobba igen? Jag börjar ju faktiskt hämta mig.

Jag cyklade förbi den stora grå huskolossen där jag tillbringat så många år häromdagen. Jag klarade inte att se den utan illamående. Utan strypkänsla och andnöd och förlamande matthet. Jag fick vända bort blicken. Så obehagligt. Så talande. 

Men vad ska jag göra istället då? Jag går inte tillbaka. Hellre lever jag på existensminimum och vitkål varje dag och blir utblottad och samlar pantflaskor....och.....nej, jag kan inte. Gå tillbaka.

Ska jag säja det till läkaren och chefen? Jag kan inte vara taktisk, kan inte ljuga, måste berätta för dem. Jag avskyr mitt jobb. Mitt jobb avskyr mig. Vi måste begära skilsmässa. Vi skadar varandra, gör varandra inte gott.

Men är det någon som har ett förslag om, något tips på....vad jag ska göra istället....?  

2017-06-08 13:35.


Kommentarer till blogginlägget


Bra tankar, följ dig själv :)
2017-06-08



Sitter liksom i samma sits nu:(
Jag har också sett vissa framsteg men är inte bra, inte tillräckligt för att göra något än.
Min läkare sitter som ett mörkt moln och skakar på huvudet och nämner försäkringskassan gång på gång och jag får panik. Möte stundar och oron växer..
Jag vet inte vad du jobbar med men kan du göra något annat på din arbetsplats?
2017-06-08



Maria! Usch ja....jsg får rysningar av begreppet försäkringskassan.....jag får se vilka möjligheter som erbjuds, men svårt med andra arbetsuppgifter där. Och hela miljön påverkar mig enormt. Tack för din förståelse, känns bra att inte vara ensam om detta....Christisn! Tack! Du har rätt. Jag måste följa mitt hjärta!
2017-06-08



Nej, du kan inte gå tillbaka. Du måste göra det som är rätt. Vet inte vad du jobbar med, men kan du jobba med något annat hos samma arbetsgivare, om det funkar?
2017-06-08



Att gå tillbaka till jobbet skulle vara som att gå ifrån dig själv, henne du upptäckt att du egentligen är, och gå tillbaka till den du inte vill vara. Är din yrkeskunskap något som du alls skulle vilja ta tillvara på och använda dig av framöver? Finns det något annat som du känner att det skulle passa dig? (och strunta då i om du just nu har de kunskaper som behövs. Sådana kan man skaffa sig).
2017-06-08



Ja, precis. Gå in i overkligheten och fundera på vad du vill. Börja där, förslagsvis.
2017-06-08



Jag blir både glad och inspirerad av era kommentarer.....och ivrig! Ser att min förra kommentar är ganska svårbegriplig. Vad jag svamlade om, lätt vimsigt, är att på måndagens möte ska vi gå igenom vad jag ev skulle kunna göra på min arbetsplats istället för det jag nu gör. Och som jag blir sjuk av....Det har min arbetsgivare en skyldighet att vaska fram. Men. Det är svårt att göra något annat än det jag är utbildad för där som jag ser det. Och: jag fixar inte ens lokalerna, byggnaden, stämningen, miljön, de vita kläderna..... (på ett sjukhus).

Helena.....tack för att du orkar ge mig dina tankar, det känns fint. Inte jobba som sjukgymnast. Aldrig som sjukgymnast, någonstans, nej nej nej...det är inte jag. Så mycket vet jag. Alltid något!
2017-06-08



Ja! Jag börjar med overkligheten! Den där allt är möjligt. Den är bäst.

2017-06-08



Hej Anna Karin,

Jag känner inte dig men har ändå, med beundran, läst dina utlämnande och känslomässiga blogginlägg. Vackert! I sin sårbarhet.

Min erfarenhet, från nära och kära som har befunnit sig i din sits, samt som rehabiliterande arbetsgivarrepresentant (en sjuksköterska som hade valsat runt på olika avdelningar och mottagningar i flera år utan progress men som fann ro hos oss på ett laboratorium) säger mig att du nog behöver tydliggöra för dig själv varför du hamnade i det yrket som du gjorde. Gjorde du det för att du verkligen ville, för att någon annan tyckte, eller sa till dig, att du nog passar där och borde jobba med funktionsnedsatta människor, och du "lydde" eller för att du inte visste vad du ville jobba med. Där kan du få en hint om hur du fungerar och är som person. Självkännedom. Självinsikt.

Ta reda på vad du vill, brinner för och önskar av livet. Det kan komma att kräva en hel del samtal med någon utomstående profession, som jag varmt rekommenderar, men i slutändan tror jag att du kommer att komma på vad du vill. Göra. Åstadkomma. Förändra. Förbättra. Leva för.

När du känner som du gör inför din arbetsplats och, som jag tolkar det, hela organisationen (Landsting?) så är det inget att gå tillbaka till. Kräv en omplacering till något som inte inkluderar det du mår dåligt av - patienter? - och funkar inte det, säg upp dig och sätt dig i skolbänken alternativt hitta ett annat jobb inom en helt annan bransch. Den som kan, och har modet att, förändra är du. Ingen annan.

Kram!

2017-06-08



Tack Sylvia för det du skriver! Din och andras kommentarer och vetskapen om att ni läser är värda guld för mig! Jo, jag är helt klar över att jag valde det här yrket och det är ingen brs anlednng kan jag säja.....kanske bloggsr jag om det någon gång om jsg hittar mod. Jag vet ockdå vsrför jag är kvar, varför jag inte lyckats ta mig loss...än. Skönt att ni alla ger mig klarhet i att jag inte SKA tillbaka! Kram alla!
2017-06-09



....klar över VARFÖR jag valde..... :-)
2017-06-09