Marie-Louise Karlander

Tävlingssommaren 2017

Nu duggar det tätt mellan tävlingarna ett tag. Har varit och kört triathlonpremiären i Hallstahammar. Det är bra att träna på att tävla. Man är ju så otroligt lättlurad, bara för att man får en nr-lapp eller en siffra på armen så kör man mycket hårdare än om man sagt vi kör som ett träningspass. Jag har skrivit om loppet tidigare och tänker inte gå in på det något djupare.Det finns förbättringspotential, i alla delar. Det jag tar med mig är att simma in ordentligare, var inte rädd för att väcka upp kroppen bättre. Kära nån, man är ju som ett barn som tror man blir trött av uppvärmning. Det andra är att inte fastna i ett för långsamt tempo varken på cykel eller i löpning. Därför körde jag fem farthöjningar på 4 min vardera på långpasset löpning igår, när jag hade börjat bli lite trött. Nästa tävling är Uppsala nästa söndag. Vad jag såg var det arla starttid, men det gör inget, blir som att starta på en IM. Då lär man vara ännu lite segare så väck kroppen. I Uppsala är det slottsbacken och en typ psykbacke på varje cykelvarv, så planer finns på att ta linjecykel i stället. Det finns en sträcka som är gjord för tempocykel men backarna tar på. Har kört olympisk med linjecykel förut och man har en piggare mil på löpningen. Det är lite vad man förlorar på gungorna får man ta igen på karusellerna. Uppsala är SM/RM och vi är idag 7 i min klass. Jag vann i Hallstahammar, men det kommer bli svårare i Uppsala, duktiga damer där. Det skulle sitta fint med pers och gör jag det i Uppsala, värdesätter jag det mer, för det är inte en snabb men en rolig bana.

Efter Uppsala kommer jag springa en halvmara hemma, Midnight Marathon, inte så allvarligt, ett långpass fast i högre fart. Hoppas klara min tid jag har på halvmaran från Vännäs, vilket blir ganska tufft för jag sprang bra där för att vara jag. 1:58:45. Kul att gå under två timmar i alla fall.

Därefter väntar ytterligare ett SM/RM men i medeldistanstriathlon, i Vansbro. Har aldrig tävlat Vansbro triathlon men eftersom det passade bättre i tid än Laponia fick det bli Vansbro i år. Det kunde vara kul att göra en medeldistans eller halvIM under 6 timmar. Har gjort två halvIM tidigare och de var över 6 timmar, men tror det borde gå slipa på den tiden. I Reugen som var den snabbare var det otroligt tuff simning, svårt jämföra, hav i Reugen, strömt älvsvatten i Vansbro. Vansbro är lite av ett genrep före de två(!!) stora huvudmålen. Idag har jag beslutat för att köra både IM i Santa Rosa Californien 29 juli och IM Vichy i Frankrike 27 aug. Sannolikheten att jag ska kvala till Kona är försvinnande liten. Chansen har ju alla men som sagt är för långsam, framförallt på löpningen. Det främsta målet med IM för mig, är att fullfölja med att ha sprungit hela maran och inte gått. Gissa om jag känner mig tjurig att genomföra det. Jag kommer också att cykla tuffare, för jag tror inte det gör varken till eller från för mina ben på löpningen. 18 mil cykel sätter sig i benen hur man än gör.  I år är jag starkare på cykel än vad jag någonsin har varit.

Däremot vet jag nu av erfarenhet att det gör lika ont att gå som att springa på maran, går bara långsammare att gå. Mentalt förbereder jag mig på att tänka bort smärtan. Jag SKA klara det. Vet att det är bra att hålla hjärnan sysselsatt med olika saker. I fjol bestämde jag mig för att ta en gel var 4 km, det var en sådan sak att hålla reda på. Blir samtidigt en belöning.  Jag räknar också med att båda dessa lopp blir varma lopp, förmodligen utan våtdräkt, solskydd i någon form, och måste försöka hålla kroppen sval. Det blir en utmaning i sig. Ska man någon gång klara Kona måste man stå ut med värmen. 

2017-06-04 22:52.


Kommentarer till blogginlägget


Och diagnosen lyder? Är du fullständigt, spritt språngande galen eller bara lite?
2017-06-05



Jag har tänkt tanken att man är nog inte helt rätt funtad.
2017-06-06



Jag har tänkt tanken att man är nog inte helt rätt funtad.
2017-06-06