Anna Karin D

En liten kort blogg om ett litet kort

I fredags smällde det i postinkastet och ett brev levererades. Det händer inte alltför ofta något i den luckan nuförtiden, än mindre nu när jag sagt upp prenumerationen på min morgonpapperstidning. 

(Och inte "smäller" det så värst heller faktiskt sedan den nya svindyra och ganska påtvingade säkerhetsdörren monterades. Men ändå. Och detta var definitvt en avvikelse från ämnet!)

Ett igenklistrat kuvert med handskriven adress. Ovanligt. Vem? Vad? Varför? Hur? Med vad? 

Det visade sig innehålla ett dubbelvikt kort, en bild av ett fält med röda tulpaner och mitt i fältet en solitär gul. Kortet kom från min arbetsplats. Kortet med tulpanerna kom från personalen på den vårdavdelning jag jobbade (tillbringade mina dagar) innan jag......slutade vara där. För en hel evighet sedan, i ett annat slags liv. 

På ena sidan en massa namnteckningar kors och tvärs,  på den andra en önskan om att jag "snart ska må väl igen" så att jag "kan komma tillbaka" till dem. För jag är saknad.

En hel trasslig hög av känslor uppstod av att läsa och se det där kortet! Naturligtvis lite glädje - de tänkte på mig, minns mig, vem jag är och så, att jag en gång fanns där men inte längre, de ansträngde sig att skriva namn och text på ett kort. Saknar mig? (Tvivlar på det, men jag kan inte veta.)

Men också....obehag. Jo, tyvärr! Obehag. Den kommer tillbaka till mig, mardrömskänslan. Varje cell minns fortfarande hur fasansfullt det var, har varit. Det kan ju inte dessa snälla människor rå för, ens känna till, än mindre vara skyldiga till, men ändå. Jag kommer inte snart tillbaka, jag kan inte. Det går inte. Det är en omöjlighet. 

Skyldig. Känner mig skyldig också, en smitare, en latmask, en....fejk. "Hoppas du snart mår väl..." Jag känner mig bättre, jag mår väl, bättre än på många år. I varje fall i humöret, själen. Kroppen är kanske lite skral än, för att vara min kropp. Och jag har ju i och för sig inte testat hur jag funkar under stress än, tillvaron nu är rätt stressbefriad och lugn.... Men jag är inte....sjuk. Inte sjuk. En.....fejk?

Fast jag kan inte ens tänka tanken att komma tillbaka, vistas där, verka där, andas där. För då kommer alla panik- och ångestsymtom i kubik och upphöjt till två. Ååååå, så falsk jag är! Skuld....

(Eller?)

Jag vill inte någonsin tillbaka. Jag längtar inte efter något, eller någon. Jag saknar ingenting. Därifrån. Men det kan jag inte säja såklart. 

För jag är inte gjord av sten. Kortet värmde i hjärtat. Och den gula tulpanen är jag. 

2017-05-28 06:58.


Kommentarer till blogginlägget


Naturligtvis berör denna typ av kort oss människor väldigt mycket. Väcker känslor, positiva och negativa, precis som du beskriver.
Kramar i massor.
2017-05-28



Kramar! <3
2017-05-28