Tomas Ängshammar

Omsprungen av Papphammar - igen

Kungsholmen runt levererade ännu en gång. Eller rättare sagt, jag levererade på Kungsholmen. Löparresultat kommer ju inte i små fina paket med rosetter utan man får snällt göra jobbet själv.

Efter debaclet i Visby för två veckor sedan (en kort förklaring kommer strax) kände jag en stark längtan efter att få testa hur långt formen egentligen räckte och därför blev det alltså en snabbt hopkommen resa till huvudstaden för min andra start (förra gången var 2011) i detta lopp. Hur mycket jag än kände att formen fanns för att springa en halvmara på 1:18 så kan man liksom inte tillgodoräkna sig resultat innan man faktiskt sprungit. Och helst hela distansen, vilket var problemet i Visby. Efter en strålande start med avspänd löpning en bit söder om 3:40-fart sprang jag och damledaren Hanna Lindholm rakt fram där vi borde ha svängt eftersom vägvisarna satt i solen och kollade Snapchat. Eller vad de nu gjorde. Mitt första brutna lopp någonsin var ett faktum.

Men detta var historia när jag stod i elitfållan intill Rålambshovsparken, med Abraham Adhanom (utan käpp eller vinflaska) nån meter till höger, och inväntade start. Veckan före hade gått lite i övertändningens tonart, med inbillade fotfrakturer och en eller annan släng av mental ebola. Kort och sammanfattningsvis var jag på G.

Sånt kan straffa sig i starten så jag fick besinna mig. Jag tog det väldigt lugnt under den första km och passerades stadigt av andra med nyputsade horn. Första splitten visade 3:34 vilket kändes perfekt. Hade jag gått enbart på inspiration kunde öppningen ha landat runt 3:10 och det hade nog inte varit jättebra för fortsättningen.

Förhållandena denna dag var på det stora hela perfekta, med runt 13-14 grader i skuggan, en skönt värmande sol och minimalt med ishalka. Det sistnämnda var ingen självklarhet efter den senaste veckan idiotväder.

Däremot var det en ganska påtaglig motvind under de inledande 2 km fram till Stadshuset, men sån skit mildras av sällskap. Det var gott om ryggar att dyka in bakom. När jag blickade framåt kändes det som att jag hade närmare 100 löpare framför mig, även om det nog inte var riktigt så illa. Drygt 50, kanske.

När vi svängt om och börjat gå mer i västerled började jag sakta men säkert att plocka placeringar, vilket faktiskt fortsatte ända till de sista två kilometerna. Jag tror inte att jag blev ifrånsprungen av någon alls mellan km 4 och 19, däremot plockade jag metodiskt gubbe efter gubbe. Och nån enstaka elittjej.

Efter sex km byter den lättsprungna banan helt karaktär när man viker in från strandpromenaden. Den sjunde km går svagt uppför, varefter man viker ner i en park där det radas upp flera hårnålskurvor. Den snävaste är så tvär att man med fördel tar spjärn mot den skyltstolpe som ska rundas. Den skarpsinnige räknar snabbt ut att jag här försöker lägga grunden för ett senare påstående om att dagens insatser kunde givit en ännu bättre tid på en något enklare bana.

Under andra halvan av varvet hamnade jag lite i ingenmansland men hade flera ryggar längre fram att jobba emot, och efterhand halade jag in dem. Känslan var hela tiden på topp och hela uppmärksamheten riktad framåt, som sig bör.

In mot varvning passerade jag Tommy och Catrin (på två ställen) och de ropade att jag såg glad ut, på vilket jag svarade att jag var det. Jag passerade milmarkeringen på 36:44 och hörde speakern säga att klungan runt damtäten låg ca 30 sekunder före. Jag hade haft dessa i sikte under en tid och ville gärna mata ikapp, men 30 sekunder är en ganska påtaglig lucka så länge alla är pigga och fräscha.

Efter varvning hade jag en välbekant rygg framför mig, självaste herr Papphammar. Eller Daniel Elinder från klubben med det fantastiska namnet Papphammarpojkarna, min hårfine överman på Levaloppet i somras. Jag föreslog att vi skulle växeldra i motvinden utmed Norr Mälarstrand och så blev det. Han drog första halvan och sedan tog jag över. 

När baksuget tappat poängen i medvinden på nordsidan började jag mer och mer känna att det var dags att blicka framåt. Papphammar och ett par andra löpare föll bakåt och efter drygt 13 km var jag ensam. 50-60 meter fram hade jag en vitklädd rygg och därefter var det ungefär lika långt fram till den åtrådda klungan. Så länge vi sprang utmed vattnet kändes luckan till Den Vite, (som troligtvis var Fredrik Robertsson från Terrible Tuesdays Triathlon) ganska konstant men så fort vi svängde in mot knixhelvetet kände jag att jag närmade mig. Långsamt och metodiskt halade jag in fisken och i det svaga nedförslutet mot vägtunneln under Gröna linjen vid Kristineberg drog jag om Den Vite, som samtidigt blev uppvaktad av påhejande vänner.

Under det värsta knixhelvetet började den första mer påtagliga tröttheten komma, men vid det laget visste jag att endast ett oväntat totalhaveri kunde förhindra en persslakt av episka mått. Den sjunde km gick visserligen på 4 blankt, men det inkluderade både uppförsbacke och 180-graderssvängar. När påföljande km gick på 3:38 fick jag kvitto på att jag inte var slut som artist och nu började en angenäm doft av målgång att kittla mina näsborrar.

Klungan som jag så längtat efter att få ansluta mig till var fortfarande ouppnåelig, och dessutom ganska utsträckt och uppsprucken, men några eftersläntrare började nu komma inom slaghåll. Samtidigt närmade sig ett par gamla bekanta löpare som jag trott, eller i alla fall hoppats, att jag gjort mig av med. För första gången i hela loppet blev jag varse vad som hände bakom mig, men det kändes ganska ok när vi svängde runt gatuhörnet och hade det svaga utförslutet ner mot viadukten över målområdet. Nog för att det i det läget återstår gott och väl 1,5 km men det börjar kännas realistiskt att man snart, äntligen, ska få sluta plåga sig.

Sista km in mot målområdet och bonusvarvet gick på 3:35 så än var det liv i gubben men när både Papphammar och ytterligare någon tidigare avhängd helt oförsynt drog om på det oändliga varvet runt Rålambshov hade jag till sist börjat på slut på krut. Jag var helt enkelt en smula trött. Jag inriktade mig helt på en av de sackande löparna från klungan, en rygg som det stod IF Linnea på, och försökte jobba upp en spurt men till sist blev det stryk av både Linnea och Papphammar, med en respektive två sekunder. 

Min drömgräns denna dag var 1:18, och det var jag fullt medveten om att det skulle kräva att alla kantbollar rullade min väg. Nu blev sluttiden 1:18:24 men som jag redan antytt ovan vill jag nog påstå att det kunde ha gått lite snabbare på en lättare bana. KR är inte en jättelångsam bana men det är klart att segertiden 66 minuter på Adhanom antyder att det inte är Berlin vi snackar om. Tiden räckte till 30:e plats i herrklassen, även om jag (som redan antytts) också hade två damer framför mig. Tjejstryk känns helt ok när det är landslagslöpare som står för strykandet.

Hur det än är med den saken så är jag sjukt nöjd med dagens insats. Mitt PB på distansen putsades med 1:50, och det är ju ganska ok i min ålder. Apropå ålder så hittar jag jämnårige Staffan Westerdahl framför mig i resultatlistan men ingen annan i M45 eller äldre. Så tvåa i åldersklassen.

Med detta ämnar jag att, för en tid, lägga halvmaratondistansen till handlingarna och blicka mot nya äventyr. Närmare bestämt 1500 meter på Island Games. På vägen dit tänkte jag göra en attack mot 35-minutersvallen på 10 000 m. Det är kanske inte mer njutbara distanser, men man slipper i alla fall lida så länge.

Km-tider:3:34-3:45-3:37-3:40-3:41-3:43-3:48-3:41-3:43-3:28

3:41-3:51-3:43-3:38-3:43-3:30-4.00-3:38-3:52-3:35

3:48 (0:28)

2017-05-16 09:24.


Kommentarer till blogginlägget


Såg bra ut Tomas! Väntat med spänning på dina inspirerande och välskrivna loppbeskrivningar!
2017-05-16



Hur gick det för dig, Rasmus? Klarade du hårnålen? ;-)
2017-05-16



Jag kom under både 39 och 38 så jag är väldigt nöjd :) Håller med om att partiet i mina hemtrakter (uppförsbacken och parksvängen) var utmanande! Men 2 min och 18 s förbättring på milen jämfört med förra året får ändå ses som en succé!
2017-05-16



Har du sprungit Göteborgsvarvet någon gång? Svårlöpt bana?

2017-05-16



Grattis till en strålande insats! Alltid kul när man lyckas krossa till och med sina egna förväntningar!
Jag har bara kutat GbV en gång och det var som nybörjare, 2004. Då var det en oerhört svårlöpt bana av den enkla anledningen att den var 21,1 km lång och jag var tränad för typ 15 km... Den betraktas väl inte som supersnabb, inte minst de båda broarna har rejäla backar. Jag minns att Götaälvbron var tårframkallande brutal då, det skulle jag kanske inte tycka idag men en ganska mastig uppförsbacke är det. Man får nog plussa 1-2 minuter jämfört med plattare banor.
Men du slipper nog 180-graderssvängar med 30 cm kurvradie! :-)
2017-05-16



Haha jag är dessutom sista startgrupp så har inga större förhoppningar om en bra tid. Vi får se!
2017-05-16



Hoppsan, inga chanser att seeda upp sig? En miltid som börjar på 37 borde ju kvalificera dig för första grupp bakom elitfållan åtminstone. Men allt är väl fullt nu.
Från sista grupp lär det nog definitivt vara "svårlöpt", men det har kanske inte så mycket med banan att göra...
2017-05-17