Anna Karin D

En dröm

I natt drömde jag en färgstark och förvirrad dröm, det var precis innan en av de otaliga gånger jag vaknar, därför minns jag den. Färgstarkt och förvirrat är ju inte direkt ovanligt i drömbranschen, men den här krävde nästan solglasögon, så starkt lyste kulörerna. 

Jag var tillbaka på jobbet. Varför vet jag inte - skulle gå in en dag bara tror jag, antagligen för att det var mycket att göra. Min allra bästa vän och kollega L, tog emot mig, hon var väldigt mån om mig. Jag reagerade inte alls på det märkliga faktum att hon ens var där, hon gick ju i pension sista mars. L försakade sitt eget arbete för att visa mig tillrätta. Jag visste att hon skulle få jobba över flera timmar för det, precis som hon brukade, jag fick dåligt samvete. Ingenting var sig likt. Ombyggt, ommålat, starka färger. Själv bar jag randiga något för stora byxor i knalliga kulörer. De kasade ner hela tiden, jag halade och drog. Jag hittade ingenstans. Korridorerna vindlade i märkliga labyrinter. Det var stängda dörrar med kodlås, och mitt passerkort hade tydligen någon annan fått. Jag kom inte in. Någonstans. Varmt var det, och så alla dessa skrikiga nyanser. Min telefon var också vidarebefordrad till en annan, så L hjälpte mig att ringa upp till min avdelning så att jag skulle kunna bli insläppt. Jag hörde min kollega A där skrika att " här är så SJUKT mycket att göra!" och så hörde jag patienter skrika i bakgrunden. 

När jag blev insläppt i mina pajasbrallor och min stora tunga ryggsäck(??) kände ingen igen mig. Ingen såg mig, jag var luft, vatten, ändå.....så färgglad, men okänd. Märkligt, skrämmande. Jag hade ingen telefon, kom inte in på några datorer eller i några lokaler, hittade ingenstans och ingen visste vem jag var.

Jag bestämde mig för att gå hem. Strunta i allt. Och alla. 

Vaknade med kramp i käkarna och stressad puls......tja, vad säjer det här mig?

Bortsett från den där drömmen har jag trötta dagar och mindre trötta dagar och det är ok, tycker jag nu, att inte göra någonting "till nytta" hela tiden. Att bara existera kan vara nog. Jag börjar tycka det är ok. 

Jag får bakslag givetvis då jag tror att jag är superkvinnan igen. Som orkar och kan, stark och pigg. Jag blir nedplockad. Det är också ok. 

Vad sägs förresten om mitt avocadoprojekt? Planta 1 och planta 2, två groende avocadokärnor med totalt olika sätt att attackera världen. När kan jag skörda....?

2017-05-13 11:46.


Kommentarer till blogginlägget


Du skriver så bra! Avocadoprojekt låter kul!
2017-05-13



Tack! Både avocado- och citrusprojektet är spännande. Det går inte fort, men det är ....på något sätt både konstruktivt och rogivande.
2017-05-13



Låter skönt att det inte behöver gå så fort! Jag har min Ingefära på tillväxt! Den kräve också tålamod och omvårdnad-:)
2017-05-14