Anna Karin D

Uppdatering av status, fortfarande ocensurerat

Det skulle kännas fint med att kunna slappna av lite nu, sänka garden och sluta konstruera försvarstal nattetid. 

Det skulle också sitta fint att även för mig själv på riktigt, (alltså inte bara i teorin)..kunna känna att jag inte är en smitare, en oärligt bluffande LATMASK. Som sätter andra på pottkanten. Så att de blir utmattade.

Jag vill inte för mig själv klassa mig som sjuk, helt enkelt för att sjukstämpeln inte är min kopp te. Jag klarar inte att kalla mig själv sjuk, svag eller klen. Det går bara inte. Så därför låter jag bli. 

Men så här är läget: igår var jag hos företagshälsovårdens läkare. Besöket föregicks naturligtvis av en natt med omtuggningar och idisslande av förklaringar och beskrivningar: var nu ärlig.....men inte överdrivet ömklig.....fast inte den där flåshurtiga käckheten som du ofta hemfaller åt, strunt i duktigheten.....men hon måste ju tro dig, låt inte gnällig, skyll inte på någon....bla bla bla....

Jag hann både en sväng om jobbet för att låsa ut min jobbtelefon från mitt skåp, någon annan behövde den bättre (hemskt skakigt, darrigt, obehagligt, jag drog så fort jag bara kunde) samt en veckohandling på ica innan jag infann mig på Previa strax före halv elva, totalt slut redan då. 

Beredd på kall hand. 

Jag hade skrivit ner en rad punkter i ett block, att ta till om samtalet kantrade, samt planer B, C, D osv där faktiskt en av planerna inkluderade att säja upp mig, rakt av, utan skyddsnät. Om jag så ska tvingas leva på kålsoppa varje dag går jag inte till min arbetsplats mer, för det är grovt våld mot min kropp och själ och mina närmaste kära.

Jag mötte (ännu) en underbar människa. 

Jag förstår ingenting! Är inte alla emot mig? Tycker inte alla att jag är en lat smitare, som bara behöver skärpa upp sig lite och ta sitt ansvar?

Jag berättade som det var. La inte till, drog inte ifrån. Berättade bara hur det är nu och hur jag har haft det genom åren. Hur det har känts, vilka strategier jag använt mig av. Och vad det var som fick mig att slutligen rasa. Och hon lyssnade. Och trodde mig, tyckte inte alls att det jag beskrev var trams, eller tecken på tidig demens eller på en depression jag inte "hade lust" att medicinera för. Utmattad. Helt klart. 

Och jag känner att det stämmer. Det stämmer så himla väl, och det är inte konstigt alls och jag förstår nu, äntligen, tror jag, att det inte måste vara så här. Att inte varje dag behöver vara ett ångestfyllt helvete som jag bara har att släpa mig igenom, bita ihop och stå ut med, utan glädje och lust.

Jag får må bra! Jag får gilla livet! Jag får göra det jag gillar! Jag får till och med slappa......

Jag skrev en blogg i höstas, det var en lördagmorgon efter en extra förfärlig vecka, jag bröt ihop redan på fredag kväll av trötthet och noja inför nästföljande vecka. Den var förtvivlat ärlig. Den fick en stor uppmärksamhet. (Och min chef kallade in mig och sa att jag inte fick skriva så ärligt, så jag fick dementera i en annan blogg. Hon hade förstås rätt, men det kändes lite tufft). Hur som helst. Här är den igen, här på fb är den mer dold:

https://nyalundrunt.wordpress.com/2016/10/29/om/

Läkaren jag träffade tyckte att fortsatt sjukskrivning var självklar. Och inte bara någon enstaka vecka till, som jag hade föreställt mig, utan mer än en månad...."för sådant här tar tid" sa hon. 

!!!!!!!! 

Jag blev helt paff. Jag protesterade inte. Jag protesterade faktiskt inte, fast jag hade det nästan på tungan. Dessutom var hon förstås insatt i Försäkringskassans snåriga regler, vilket inte jag är och inte orkar vara. (Jag spar F-kassan någon dag. Måste lugna mig först.)

Men vet ni:

Nu tycker jag äntligen att det är läge att börja försöka andas lite lugnare.

Nu är det nog äntligen dags att uppgradera min status för mig själv: jag är inte lat, samvetslös och feg. Tvärtom. 

Det skulle sitta helt rätt att göra så,  och nu känns det faktiskt möjligt. 

2017-05-04 12:45.


Kommentarer till blogginlägget


Vad skönt att du fick komma till en bra läkare, och att du börjar känna att det är möjligt att uppgradera dig inför dig själv. Kram.
2017-05-04



Så bra att du får träffa så vettiga personer inom vården.

Jag antar att du har uppmärksammat DN:s artikelserie om utmattning (med fokus på kvinnor i Sthlm) men jag tipsar ändå om den. De understryker hela tiden att det är ett strukturellt problem och inte ett individuellt. Viktigt att komma ihåg, tycker jag.

Hoppas du kan luta dig tillbaka och slappna av nu. :-)
2017-05-04



Tack och tack för tipset, Ingmari! Låter intressant! Känner inte till artikelserien, vi är dåliga på att läsa DN här i söder..
2017-05-04



Det är förr väl att det finns vettiga, kunniga och förstående läkare. Sjukskrivning över dessa veckor är helt rätt.
2017-05-04



Tack vare länken i texten hittade jag din blogg och började läsa. Även om innehållet ibland är nedstämmande så är språkbehandlingen upplyftande. Även då jag läser de mörkare beskrivningarna så drar jag på munnen, inte åt berättelsen men åt berättandet.

Och sedan; "tokiga tilltag med ett seriöst anslag går jag igång på". Jag kan komma att låna den frasen någon gång.
2017-05-05



Tack Göran! Det gläder mig att du läser och gillar hur jag skriver! :-)
2017-05-05



Härligt och underbart med folk som förstår på djupet!
2017-05-05