Anna Karin D

Men vad händer nu då?

Jag kommer inte riktigt ner i varv, sover inte bättre även om jag är lugnare under vakentimmarna, alltid något. Jag beter mig lugnare, är absolut mer här och nu , närvarande, och har börjar återupptäcka hur det är att se, höra, smaka, dofta och tänka på ett givande sätt. Det är bra, en klar förbättring. 

För den som vill, min andra blogg: 

https://nyalundrunt.wordpress.com/2017/04/28/detal...

Det är bra, men det finns störmoment. Ett är att jag har dåligt samvete. Jag mår egentligen inte jättekasst, jag orkar definitivt mer än en sak per dag, fysiskt är det inte så illa, jag kan träna. Jag känner mig verkligen inte deprimerad, bara lite nojig för ett och annat. Kan man verkligen vara sjukskriven då, borde jag ändå inte gå och jobba? På söndag om en vecka är sjukperioden slut. Jag borde ju.....

I torsdags träffade jag min chef, jag tog mig alltså till jobbet. Det kändes ok ända tills jag närmade mig byggnaden, den stora kolossen, då började hjärtat klappa i otakt och yrseln dök upp. Känslan att gå in där, i de invanda lokalerna, rädslan att träffa någon jag känner, måste förklara mig för, luften,  atmosfären och doften....ja, den känslan var stor och tung och påtaglig. Det blev väldigt uppenbart för mig varför jag inte är där, varför jag inte kan vara där, varför jag ALDRIG vill gå tillbaka. 

Och varför jag är "sjuk".

Under de fem minuter jag fick vänta på min fina goa chef/vän var jag på väg att fly flera gånger. Ett starkt driv. Lätt panik. Men jag stannade givetvis, väluppfostrat och för mitt eget bästa och vi hade ett bra samtal. 

På onsdag är det dags för läkarbesök igen. Ny läkare på Företagshälsovården. Är hon min vän, förstår hon, ser hon mig? Eller dömer hon mig som en lat fuskande bluff? 

Jag oroar mig. Tänker ut en massa plan B, C och tillochmed D. Vad ska jag hitta på, måste ju bort och kan inte för mitt liv tänka mig att gå tillbaka till ångestjobbet, till panikkänslorna, mattheten, yrseln, icke-livet.....inte nu.....inte sedan! Inte nånsin!  Jag måste ta tag i mitt liv, hitta på något, ha en utväg, helst innan denna vecka vecka är till ända. Jag vill förstås inte vara på flykt resten av mina arbetspliktiga år. 

Jag är stressad och vill, och vill inte, men orkar inte riktigt göra någonting konstruktivt åt mig själv just nu. 

Men idag är det valborgsmässoafton och utanför fönstret går brölande och än så länge glada ungdomar med plastkassar på väg till Stadsparken och den stora spontanfesten där, jag bor i Lund. 

Vi vuxna får nöja oss med att huttra vid ett bål och lyssna på något högtravande samt äta kall mat. Tja. Varför inte.

2017-04-30 13:43.


Kommentarer till blogginlägget


Nä, dit är inte rätt riktning.
2017-04-30



Hej Anna Karin,
du vet det redan, men ändå. Du behöver inte ha dåligt samvete!
Själv var jag där också rätt nyligen (igen, och helt överraskade), med känslan att det inte skulle funka att komma tillbaka och försöka fortsätta med samma - dödfött, full stopp, finito. Helt slut, urvriden trasa. Grät på minsta ord som fick mig att tänka på jobb. Och jag är ändå oförskämt frisk i övrigt, jobbar full-flex och deltid, hemifrån, har bra stöd, en kappsäck verktyg sen tidigare, och inga barn…
Har läst här om allt jobb du får lägga ner bara för att få vila, det låter tufft. Verkar som om jag haft väldigt mycket tur. Men tillbaka till min poäng: Du behöver inte ha dåligt samvete! Jag hade inte dåligt samvete! Allt ovan till trots. (Jag har förvisso fått träna på det).

Sen känner jag väldigt väl igen tänket om "resten av livet"… Det visade sig lättare, för mig, att ta mig framåt med mindre sådant, att försöka undvika att helt förlora mig i vaga dimmor kring "resten av livet". Just nu är ju grejen att vila. Och göra sånt som är skoj, som att skriva, och träna. Det räcker gott.

(Nu är jag "frisk" igen; jobbet känns roligt. För mig behövdes mest vila och bättre balans i tillvaron. Det säger ju ingenting om din situation, förstås, men vem vet, kanske är det inte helt kört, riktigt än...)
2017-04-30



Tack Sandra för din kommentar! Helt kört är det aldrig!!! Tänker jag. Men när det gäller mitt yrke är det så att jag gnorde ett felval för länge sedan, insåg snabbt misstaget men av olima anledningar har försöken att ta mig ur och utbilda mig till något annat inte varit möjliga. Hursomhelst - mitt yrke kan aldrig bli rätt f,ör just mig , det är bara en plåga och ångest, har alltid varit.....så med det är det nog kört, tack o lov.
2017-05-01



Jag har alltmer fått en känsla av att sådana här utbrändheter kan vara motsatsen till svaghet, egentligen. Kroppen säger ifrån utifrån en allt starkare inre integritet: Tar avstamp och säger att det här inte är rätt för mig. Det är ju jättebra att veta när det inte funkar! Hoppas du kan få energi av det till att se på alternativ.
2017-05-02



Ett tilltalande sätt att se det på! :-)
2017-05-02



Alla knep är bra utom de dåliga! ;-)
2017-05-02