Anna Karin D

Eller.....vart är vi på väg?

På Spåret. Eller inte?

Något som verkligen är av banan nu är våren. Nya rekord i vädermässig vidrighet slås varje dag tycker jag! Idag till exempel råder en helt obeskrivligt misslyckad mix av regn, storm och kyla. Det piggar inte direkt upp tillställningen, nu när jag nog tycker jag borde få bli lite uppiggad. 

Vad händer nu då? Jag har fått min sjukskrivning, jag har en deal med företagshälsovården, en plan så att säja, jag ska bland annat dricka lite vatten då och då för att mitt Hb ligger i överkant. 

Äh, nu är jag elak, det var mycket annat som behövde rättas till förstås (vilket jag ju väl känner till) dock inte min kondition som trots att jag tyckte att jag underpresterade rejält där på testcykeln var HIGH+ för min ålder. 

Så träna behöver jag inte börja med, snarare trappa ner lite.

Nu ska bara F-kassan visa sig resonlig. Jag ska sjukanmäla mig idag via min inloggning, trodde jag, men det gick inte för min arbetsgivare har inte sjukanmält mig, säjer F-kassan. Min arbetsgivare hävdar att det har den visst det, för det sker per automatik via vårt superba HR-system.

Jag gav upp, blev matt och orkeslös (och nojig).

Det är mycket av det nu: matthet, orkeslöshet och framför allt nojighet. Avlöst av korta episoder av påtvingad, men rätt ok aktivitet samt hundpromenader.  Och en hel del fikande. Nu har jag inte tänkt att ägna en massa bloggord åt att beskriva min kropps tillkortakommanden och hemfalla i ömkligt gnällande, för sådant är inte alls kul att läsa om! 

De två veckor som passerat sedan jag klev av tåget har varit...på något sätt...febrila. Toppade? Inte så att jag flängt runt kors och tvärs, men tankarna har gjort det. Jag har fått en släng av mental energi av att ha bestämt mig. Det har känts bra att ha gått in i om inte en vägg så ett lågt staket, bra att motas bort och tvingas ändra riktning. Tankarna har snurrat, men även det kostar.

Jag måste komma ner i varv! Måste lära mig vila. Måste lära kroppen att gilla vila, hur gör man? Finns det någon kurs i soffliggande, någon kurs i göra-ingenting? Visst ligger jag på soffan. Sitter och fikar. Läser morgontidningen (som jag förresten sagt upp, kostar skjortan och mer därtill), men oron river ändå i mig, rastlösheten! Och sova kan jag fortfarande inte, även om det är bättre nu. Det finns kurs i sovande. Sömninstruktioner. Sovteknik. ("Inga skärmar före läggdags! Varva ner en timma innan läggdags. Ha svalt i sovrummet. Drick inte kaffe/te/alkohol.. före läggdags.....se upp med sockerintaget....före....läggdags...."

....ojdå. Det måste vara boven i dramat. Chokladbiten efter kvällsmackan.)

Finns det någon kurs i att låta bli att älta omgivningens bekymmer dessutom? Eller: Är det kanske naturligt att ta in och oroa sig för, känna av, ledsnas av, tänka på natten över, andras bekymmer? Speciellt om dessa andra är ens egna barn (3 st), förvisso 18+, men boende i omedelbar närhet, typ i samma krypin till lägenhet? Inget jobb, deprimerad och ledsen, tårar och sammanbrott, kommer inte in på utbildning, slut med flickvännen....(fördelat lite lagom på alla tre).

Jag räcker inte till! Vet ni, jag räcker inte till, och kanske ska jag inte heller det, men jag tror inte jag ens räcker till till mig själv! Nu känner jag mig jagad...av mig själv. För att jag måste hitta en utväg, ett alternativ. Jag har två veckor på mig. Att gå tillbaka till jobbet känns som att gå i fängelse. Jag vill inte sitta i fängelse, jag vill vara FRI!

Men oj! Nu blev jag negativ! Och gnällig igen, det var ju det jag inte skulle. Positiv. Jag är på väg. På rätt väg, den är bara lite knögglig än så länge.

Och det blåser en förskräcklig motvind därute.

2017-04-24 14:13.


Kommentarer till blogginlägget


Ja, det är lite mycket av motvind nu.
Men trevligt det finns bloggskrivare :-)
2017-04-24



Att O, E och J:s bekymmer dök upp just precis nu är ju grymt dålig timing. Å andra sidan finns det ju ingen "bra" tidpunkt för sådant... Har du pratat med dem om hur *du* mår?

Att inte räcka till - ibland gör man inte det, ens för sig själv. Då får man ta hjälp, precis som du gjort. Du skriver att du känner dig jagad av att vara tvungen att hitta ett alternativ på de här två veckorna. Är det förutbestämt att du inte kommer att vara sjukskriven längre än så, och vem har i så fall bestämt det?
2017-04-24



Hej Helena, tack för dina tankar och för att du orkar läsa om mitt knöggliga liv! Inget är förstås bestämt än om vart det här landar, men jag vill vara med och styra nu, det vill jag....

2017-04-24