Anna Karin D

En öppen dörr

Igår, ett tag, tänkte jag att jag skulle stänga dörren. Inte vara öppen och ärlig och skriva om mitt privata, inte fläka ut mig. Tiga och vara sluten, mer hemlighetsfull och låtsas-som-ingenting-ig.  

Lägga locket på! 

Som man bör. Inte bli pinsam. Inte bli kletig, inte bli ömklig, inte tigga om tycka-synd-om. 

Men, sedan tänkte jag om. Av flera anledningar:

1. Jag har ju börjat skriva. Det känns inte bra att bara avsluta en dagbok. Eller plötsligt byta ämne och producera text om löprundor och onda fötter. Har jag sagt A, så......

2. Jag vet varför jag tog beslutet att skriva här. Att skriva är terapi för mig. Jag trodde i min enfald att ingen läser bloggar här längre. Det visar sig att några ändå gör det, och det visade sig också att möjligheten (att bli läst) känns bra.

3. Jag ska inte skämmas! Fler än jag har kraschat av tillvarons tuffhet och dukat under av egna krav och andras. Vi ska inte skämmas! Vi är bara normala människor, inga slashasar som inte ids...

(4. Jag ger utmattningsdeppet ett ansikte, haha...., en antitant! Mot all flåshurtighet och glittermyslycka a la facebook).

5. Ärlighet, ffa den mot sig själv men även gentemot andra, varar längst. Så länge ingen kommer till skada eller blir ledsen och sårad så.  Och det kommer ingen att bli, ingen uthängning, detta är min grej.

Så vad hände då, igår? 

Jo. Mitt tal till tidsbokningen på VC var välrepeterat kan man väl lugnt säja, efter flera nätters ältande. Men det visade sig att syster Gunilla, som hon hette denna gången, var en betydligt mildare variant. Hon förstod, försökte till och med lugna mig (yrsel och hjärtklappning är otäckt men det behöver inte betyda något farligt....men jag förstår att du är rädd....) och så hittade hon en tid till mig. 

"Hos doktor Simon. Han är ung, men mycket lugn och vänlig". Sa Gunilla. Klockan tre?

Jag ägnade sedan tiden fram till kl tre åt promenader med beaglen Tio, som min yngste son passar. Nu fick Tio agera lugnande medicin åt mig, hundpromenader är väldigt avkopplande. Tio hade ingenting emot att tjänstgöra som terapeut såg det ut som, lika glad åt varje promenad, lika ivrigt nosande, på allt. 

Skakigt. Mycket skakigt, kallsvettigt. Rädd. Inte så rädd för att hjärtat skulle vara allvarligt sjukt, utan mer för att inte bli trodd. Inte bli tagen på allvar. Och, för att behöva framhålla sig själv som SVAG och KLEN. Jag som alltid tar till en hurtig ton och friserar sanningen, jag är ju VÄLTRÄNAD och STARK. 

Tänk om dr Simon läst min journal och fått en förutfattad mening....om min ovilja till behandling, min obotbarhet, mitt ständiga gnäll, min felaktiga diagnos....

Men doktor Simon hade inte läst min journal, för journalsystemet hade precis kraschat. Han visste inte ens vad jag sökte för. 

Doktorn var väldigt ung och väldigt ny och jag var nog vårdcentralens enda kund denna eftermiddag, för maken till noggrann undersökning har jag aldrig fått. Han lyssnade. På vad jag sa, på mitt hjärt, på mina lungor. Ambitiös. Jag var kanske hans första utmattade tant? Någon att lära sig saker av, kanske den första i en lååååång rad i hans karriär? Eller, ett avskräckande exempel? Det får bli urologi istället, tänkte han kanske. Eller ska jag satsa på ....hm...röntgen?

En och en halv timma senare kom jag ut. Undersökt, provtagen, självskattad och med en sjukskrivning. Som jag fick, trots att journalsystemet plötsligt åter fungerade. 

Så. 

Nu går jag vidare. Detta ska bli bra. 

2017-04-19 12:28.


Kommentarer till blogginlägget


Jag tänkte på dig hela dagen igår - men vågade inte höra av mig... Först för att du kanske inte varit där än, och sedan för att du kanske behövde bearbeta besöket och vad det lett till innan du ville kommunicera med omvärlden. Skönt att höra att det blev en sjukskrivning! Nu får du lite andrum.
2017-04-19



Bra!!!
2017-04-19



Ja, nu blir det bra!
2017-04-19



....men i morgon är det dags igen: företagshälsovården. Lite skraj. ..
2017-04-19



Det går inte bra att göra hjärtan <3 på Funbeat, men det är vad jag vill skicka. (och säga att Tio ser ut att sprida ett fint lugn omkring sig där han ligger)
2017-04-19



Man är aldrig någonsin pinsam eller behöver skämmas när man är ärlig och berättar om hur svårt och jobbigt det kan vara att leva ibland! Vad skönt att du fick ett bra mottagande av läkaren och att du blev sjukskriven. Du har all min sympati och förståelse.

2017-04-19



Tummen upp för sjukskrivningen.
Även för att dörren fortfarande står öppen.
2017-04-19



Så skönt med sjukskrivningen. Jag blir verkligen glad.

Och den där hunden såg bedårande avslappnad ut. Troligen också mycket, mycket terapeutisk. :-)
2017-04-20



Om alla vore ärliga och öppna med sådana här saker så skulle ingen annan behöva tro att de är pinsamma och konstiga när de känner sådana här saker.

Det kommer att bli bättre, ta det bara lugnt. <3
9 dagar sedan



Så skönt att det ordnade sig. Klart du ska vara öppen och ärlig om du känner för det. Du är inte ensam om detta.
Kram!
9 dagar sedan



Tack alla! :-)
9 dagar sedan