Peter Lendrop

​Personligt rekord på Paris Marathon.

”Du e ju dum på riktigt”... har jag fått höra ganska många gånger senaste veckorna. Vadå dum? Jag ska ju bara ta mig runt och njuta... det är ju bara en mara. Fungerade inte riktigt som en bra förklaring för kollegor, släkt och vänner... märkligt att de inte tänker som jag.

Allt började som en bra idé förra sommaren sent en natt i Skåne med några gamla vänner. ”Jag behöver en bra mara att träna mot.” sa Benny. ”Bra, jag hänger på!” sa jag. ”Kör Paris Marathon. Jag är markservice och ni kan bo hos mig!” sa Frederik. Lite googlande på datum och sedan skakades det hand på den geniala idén... med tillägget när den geniala planen presenterades för våra respektive att planen då även skulle innefattade våra familjer.

Sagt och gjort, under hösten bokades både mara och resa. Jag och Benny enades om att sub 3:20 var en bra plan och anmälan till grupp ”blå, 3:30” gjordes. Hösten flöt på sådär, men efter 178km under 24h i Växjö kändes det som att ”nu jäklar ska det springas långpass innan Paris!”... sedan kom verkligheten och tog ner mig på jorden i januari.

Flytt av tung garderob, halkning på isfläck, två sömnlösa nätter och ett besök hos läkare bekräftade att ett förmodat diskbråck var ett faktum. Några veckor senare när ryggen kändes bättre kvarstod endast ett problem... ingen känsel i delar av vänster fot samt en vad som glömt bort hur muskeln ska användas. Att springa utan att kunna skjuta ifrån med vänster ben var en ny upplevelse och ganska skrattretande i alla misär. Där rök Paris Marathon... meddelade jag mina vänner, men vi ska nog kunna har trevligt i alla fall, kan ju supporta Benny längs med banan. Tråkigt men lysande idé tyckte Benny... innan han en vecka senare meddelade om rejält feltramp under en löprunda som resulterat i en fraktur i foten... 6-8 veckor på kryckor. Vi började fundera på om man fick starta i sista startgrupp med kryckor, dricka rödvin och hjälpa varandra.

Två veckor innan start meddelade Benny att det inte fanns någon chans att ta sig runt då läkningen inte gått enligt plan. (konstigt när man jobbar över hela jorden och hoppar mellan flygplatser på kryckor...). De va ju själva f-n. Någon måste ju åka hem med en souvenir från Paris... och då menar jag inte ett Eiffeltorn i plast. Bokade besök hos massör och kiropraktor, blev lagom misshandlad med det positiva beskedet att ”nu ska det nog inte göra lika ont om du trotts allt ska springa”. Nytt mål blev att ta mig runt under maxtiden och njuta av staden. Efter lite räknande så fanns det en chans att gå under 5h om jag snittade under 7 min/km.

Väl på plats var det dags att hämta nummerlappen, som inte lämnades ut om man inte visade upp ett läkarintyg på att man var frisk... vilket jag givetvis kunde. (Som tur var hade inte läkaren kollat upp vare sig rygg, ben eller om jag var klok i huvudet... bara EKG och blodtryck). ”Vi kilar bara in på mässan och hämtar nummerlapp så kan ni börja beställa lunch på bistron här, kommer strax!”... jo säkert. Van vid de numera torftiga ”mässorna” i Sverige fann vi oss i löparnas nirvana med över 800 utställare och mängder med roliga tillbehör att handla. Jag och Benny hjälptes åt att dra varandra igenom mässan, lyckades begränsa inköpen till ett par nya löptights och kom precis lagom tillbaka till familjerna för att betala deras nota.

Race day och upp i ottan efter att ha laddat rejält med ”röd sportdryck” av bättre årgångar i två dagar… kan meddela att man känner sig mer laddad med Vitargo, men man måste ju prova. ”Markservicen” skjutsade in till starten... och där vaknade jag till. 180 knyck på ringvägen i en ny Porsche Boxter GTS... yeeeeha!

Säkerhetskontroller, inlämning och till start. ”Blå gruppen” för 3:30 var inte att tänka på (ville ju inte bli nedtrampad...) så väntade tålmodigt på 4:30 gruppens start. Lyckades nästan innan tålamodet tog slut och sögs med i 4h-gruppen. Grym känsla att passera Place de la Concorde efter Champs-Elysées med Triumfbågen i ryggen och vidare mot Paris utkant... då ringde telefonen. Tja... har ju aldrig pratat i telefon under en mara tidigare så varför inte svara. Sambon överraskad, men nu visste jag var hejarklacken fanns.

Vidare in mot centrum igen, lätt haltande i stadigt 6:30- tempo. Kände mig som Quasimodo när Notre-Dame passerades och funderade på att fly upp i klocktornet men strax så möttes jag av mina supportrar som hejade villigt. Blev till att stanna till några minuter och se stark ut, hade ju ingen brådska, men när jag insåg att de inte hade med sig någon ”röd sportdryck” stapplade jag vidare ut i löparhavet.

Sportdryck... fanns det endast vid 27km, övriga stationer bestod av vatten i plastflaska, sockerbitar, apelsinklyftor och fördärvade vindruvor (kallas russin och är äckligt...). Kanske kunde man byggt sin egen sportdryck av detta, men nöjde mig med vatten och en sockerbit att mumsa på. Smart att jag valde ta med telefon i bältet i stället för mina två flaskor högkoncentrerad vitargo som jag brukar... not.

Hetta... ”Möt våren i Paris”, glöm det. Möttes av högsommar i Paris. 26 grader och gassande sol efter 30k. Mycket vatten, både i mig och på mig. Oroväckande många sirener från ambulanser och vinglande löpare. Tur jag inte hade bråttom och tack för att markservicen hittade en flaska solskydd 50+ på morgonen. Bara att njuta av solen.

Förbi Eiffeltornet och in i Boulogneskogen.  Rutin och pannben i alla ära, men har man inte sprungit längre än 14km sedan december talar ljumskar och höftböjare om för en att det var dumt. Tappade lite intresse för omgivningen och började gå in i min bubbla. ”Heja Sverige och Team Blekinge!” Pang! Där sprack min bubbla. Hade passerat Niclas, en Marathon Globetrotter från Kristinehamn som sprungit både Kustmara och PRT i Växjö. Slog följe och hade mycket gemensamt att prata om medan vi peppade varandra. Niclas var sliten och vid 39k kändes 7:30 tempo långsamt till och med för en krympling som mig. Ökade till något mer behagligt tempo och njöt av sista kilometrarna in mot mål. Oklar känsla när man ”spurtar” sista kilometern, passerar mängder med människor och inser att man ökat farten till 6:30-tempo... allt är relativt.

Imål... på nytt personligt rekord 4:49:33. 1,5h långsammare än ursprungsplanen, långsammaste maran någonsin (ultra och Ironman inräknat)... men det var i alla fall personbästa på Paris Marathon.

Trotts allt riktigt nöjd att ha genomfört loppet. Kroppen höll (blev inte värre…), klarade maxtiden och även 5h. Klarade av ytterligare 2 dagars sightseeing med familjen (med lite stopp för att fylla på med den röda sportdrycken) trotts alla dessa tusentals trappsteg, vilket var ett delmål i sig. Inte minst så fick ressällskapet tillslut med sig en souvenir hem till Sverige borträknat Eiffeltornet i plast.

Summerar jag Paris Marathon var det en fantastisk härligt lopp, vackert, välorganiserat, stort och mäktigt. Rekommenderas varmt (även när det är kallt...).

Jag och Benny smider redan planer på revansch 2018 och har logistiken klar. Ska bara funderar på hur vi ska lägga fram vår nya plan för arbetsgivare och familjer... men det kommer vi säkert fram till en sen kväll i slutet av sommaren.

2017-04-19 02:14.


Kommentarer till blogginlägget


Du verkar väldigt klok då man pratar med dig, så får gå på det... :-) Grattis till en imponerande insats i Paris!
2017-04-19



Du milde, vilken evighetsmaskin du är😅....starkt sprunget mtp den fantastiska träningsmängden😉
2017-04-19



Rolig läsning. Man får lära sig uppskatta olika saker när det gäller tävling och prestation.
2017-04-19



Tack Niklas... :).
2017-04-19



Galet, men imponerande!
8 dagar sedan



Galet ...ruggigt galet men det gillar jag. Jag gillar att du faktiskt springer trots att det kommer bli din värsta upplevelse och resultat och att du faktiskt verkar ha haft en fantastisk dag om än smärtsam :-) GRATTIS och vad härligt att vi är sååå många galningar!
8 dagar sedan



Tack Mollie för att du förstår mig :). Gäller att utgår från de förutsättningar man har och inte deppa ihop för att allt inte är på topp... kan kan ha kul med en nummerlapp på magen ändå :):
7 dagar sedan