Anna Karin D

Fortsatt censurfritt.....

.....trots att det verkar som om någon läser bloggar, även här, fortfarande!

Och det får man förstås räkna med, att bli läst alltså. Läst och ogillad, eller gillad. Tyckt om på något sätt - inte alls eller en del, bättre det än likgiltig.

Det är bra. Jag fortsätter. 

Jag har sjukskrivit mig och det är väldigt kluvet. Jag känner förstås att det är rätt, att det är det enda rätta just nu. Steg ett är att få kroppen på banan igen, det är den inte alls. Äta och försöka komma ner i varv, lära mig konsten att vila, slappa och kanske i slutändan även sova. Det går inte om jag inte frånkopplar mig jobbet, där är jag oavbrutet livrädd och stressad. 

Förnuftigt eller hur? Jo, men jag har så grymt dåligt samvete! Fy så rutten jag känner mig! Lämnar de andra i sticket så att jag kan ligga på soffan, dricka mitt kaffe utan att må illa, äta en hel middag utan pappsmak, baka veganska muffins och öva mig i att gå långsamt. 

Jag har ju ingen feber. Jag snorar inte, kräks inte, har inte ens migrän eller en bruten fot i gips. Jag fungerar. 

Men tanken på att gå till jobbet gör mig illamående.

Yrseln jag känt då och då har jag vant mig vid och ignorerat. Till och med den gång på jobbet då golvet lutade så kraftigt att jag inte kunde stå upp. Det gick över. Jag låtsades som ingenting. Det berodde kanske på löpbandet jag just kört ett tidigt morgonpass på, något med det rörliga underlaget?

Fladder i hjärttrakten och trögtänkthet, det beror såklart på åldern. Värken i musklerna också, vem stapplar inte ur sängen varje morgon i min ålder? 

Illamående, pappsmaken, sömnstörningarna......äh. Klimakteriet eller nåt. Några ångestattacker mitt i natten, trodde jag skulle dö, fast....det gjorde jag ju inte.

Men. Den där förlamande mattheten och svårigheten att ta sig före något, den gillar jag inte. Olusten, oviljan, de darrande tunga benen. Det har skrämt mig. Jag har slutat löptävla. Det är ett stressmoment jag lätt kunde plocka bort. Jag har inte slutat träna, för det är min enda fungerande medicin, men jag har slutat delta i gruppträningar. För även det har börjat kännas stressande och prestigefyllt och omöjligt och efter en jobbdag har det känts totalt omöjligt att umgås med människor, sociala sammanhang har jag dragit mig ur. Det skrämmer mig! 

Och hur jag beter mig mot dem jag älskar, det skrämmer mig nog allra mest faktiskt, det och den påtagliga obehagliga yrseln och konstiga overklighetskänslorna som attackerade mig intervallvis under söndagen fick mig att äntligen ta beslutet. 

Nu får det vara nog. 

Så. Nu är jag inne på dag tre som sjukskriven och det känns förfärligt, jag som ju identifierar mig själv som stark, frisk, vältränad, fräsch.....är sjukskriven. Det är verkligen kluvet. Jag är ju jättefrisk, men.....sjuk? Eller? Jag hatar klenhet. Hos mig själv. Smitare, lat.....? Å så förvirrat!

Men hursomhelst så måste jag konstatera att det är en ohygglig lättnad att komma ifrån jobbet. Skrämmande lättande, så stor skillnad! Mat smakar fint igen. Jag kan känna hunger. Jag är yr bara ibland. Jag är inte matt! Jag vaknade bara två gånger i natt....

......och jag har blivit lite lite trevligare. Eller hur, P?

Jag är på väg. 

2017-04-12 10:41.


Kommentarer till blogginlägget


Bra beslut tycker jag! Inte klent.
2017-04-12



Absolut har du det! :-) Du är på rätt väg, även om du tidvis anser du inte är sjuk och anser du smiter. Det gör du verkligen inte.
På rätt väg kan vara namnet på nästa blogg. :-)
2017-04-12



Tack båda för välbehövligt pepp! :-)
2017-04-12



Det är helt helt rätt och det vet du också! Tänk att det var någon annan i denna situationen och inte du. Visst skulle du då tycka att den personen gjorde helt rätt. Du är inte klen, du är superstark, men du måste vara rädd om dig!
Kram
2017-04-12



Mycket bra, och jag hoppas det finns en plan på längre sjukskrivning och en rehabiliteringsplan. Inte enbart den vecka du själv kan sjukskriva dig.
2017-04-12



Rätt gjort. Att hitta tillbaka till den du vill vara och hur du vill må måste vara viktigast nu.
2017-04-12



Starkt och bra gjort, men jag kan helt identifiera mig med din reaktion. Jag känner så väl igen det där med att se sig som stark, frisk, vältränad, fräsch ... Så en ännu större eloge till dig att du faktiskt gör något åt saken.

Om det inte gällde dig utan någon annan skulle du såklart reagera precis som vi som kommenterat ditt inlägg - att du gjort helt rätt alltså.
2017-04-12



Tack alla för pepp! Och jag vet ju innerst inne att det inte finns någon annan väg. Men....det kommer inte att bli lätt. Det gäller att övertyga läkare och F-kassa, tuff match.....
2017-04-13



....så det känns nästan enklast att lägga ner projektet #deppad#
2017-04-13



Jag har också varit sjukskriven fast jag sett helt frisk ut. Om du inte varit hos en läkare tycker jag att du ska gå dit och få en längre sjukskrivning än bara en vecka så att du slipper känna dig stressad över vad som ska hända när du behöver gå tillbaka på jobbet näsa vecka. Visst har reglerna kring sjukskrivning vid utmattning/stress skärpts men för mig hjälpte det otroligt mycket att bara veta att jag inte behövde tänka på några jobbgrejer alls på fyra veckor. Nu har jag inte en aning om vad du jobbar med men hoppas att du har en arbetsgivare som inser vikten av en bra återgång på arbetsplatsen med rehabilitering. Mycket att tänka på och det sista man känner att man har ork med i eländet men ta det sakta och lugnt, max en sak att utföra per dag, och njut av att ligga på soffan eller ta en lång promenad utan måsten.
2017-04-13



Hej Elin, tack för din kommentar! Se min nya blogg.....ska snart skriva den.
2017-04-13



Kram! Vill bara säga att jag blev väldigt berörd och känner så mycket med dig. Kram igen!
7 dagar sedan