Rolf Öhlén

Då och nu

Halv sju. En snabb blick genom fönstret. Jämngrått. Hade det varit klart väder hade jag velat vara uppe på Storskällmyren i det första gryningsljuset. Nu lägger jag mig ett tag till. Strax före åtta kommer jag upp. Packar matsäck, gör varm choklad.

  

 När jag kommer ut är himlen som ett täcke av mosaik. Ovanför hustaken och Hallstabacken i söder hänger ett grått molntäcke, i öster lyser enstaka moln som guld av solens strålar, i väster och söder ljusgrå molnslöjor och däremellan en ljusblå himmel. Bergen längs älvdalen är mörkblå och vita.    

 Uppe vid avfallsanläggningen står redan två bilar. Jag tar mig ur bilen och krånglar på mig skidor, ryggsäck, handskar och stavar och så i väg. Först den långa uppförsklättringen. Spåren är väldigt fina. Ingen ser ut att ha åkt på den sladddade ytan bredvid spåret sedan det senast drogs. De snöklädda träden står tysta, vakande.    

 Jag håller noga utkik om någon skulle komma åkande utför. det finns bara ett spår. Extra uppmärksam är jag de sista 300 metrarna där spåret svänger av och går in i skogen. När jag närmar mig vindskyddet ser jag en stor, röd skylt jag inte lagt märke till förut. När jag passerar den vänder jag mig om för att läsa vad det står. "Förbjuden åkriktning". Jaha, då vet jag det.   

  Jag kränger av mig ryggsäcken, tar ur kameran och hänger den om halsen, sedan bär det av. Ett molntäcke hänger över myren men i sydväst syns en flik av blå himmel. Skidorna frasar när de glider över snön. stavarna dunsar, jag andas jämnt och lugnt. Det är en kontemplativ känsla. Stavtag, frånskjut, andning. En rytm, en puls som står i samklang med skogen, med snön, med den bitande vinden som möter på myren. Ibland stakar jag. Det känns som att det är landskapet som rör sig medan jag står stilla.    

 När jag åter närmar mig vindskyddet tänker jag testa en annan slinga. Av skotern som dragit spåret försöker jag utläsa vilken åkriktning jag ska ta. Jag börjar åka åt ett håll. Av de få som åkt tidigare blir jag osäker och av två rödmålade träbitar som sitter som ett kryss inser jag att det är fel håll så jag vänder om.    

 Några hundra meter in på det nya spåret kommer åldern i kapp. Skillnaden mellan mitt 13 åriga jag och mitt 53 åriga. För 40 år sedan hade jag tänkt "Jippi, en häftig utförsbacke". "Nej, en jobbig uppförsbacke". Nu är det tvärtom. Förvisso en vidunderlig utsikt med blånande berg i vitt men en våldsam utförslöpa. Jag åker vid sidan av spåret och plogar. Sista biten ställer jag mig i spåret och åker utför, något jag snabbt ångrar då spåret svänger så jag inte kan se hur det går.    

 Jag bromsar med en skidan och lyckas ta mig ner till flacken där det planar ut. Lättad stannar jag framför en skylt som pekar åt vänster. Vad står det på den? När jag försöker ta mig närmare för att se vad det står tappar jag balansen och faller baklänges. Typiskt! Det står tydligen "300 V Spannsjön" och så är det en figur med en ryggsäck. Jag fortsätter åka. Det fortsätter att gå utför men inte lika brant och jag ser spåret långt fram. Till vänster reser sig några vindkraftverk över bergskammarna.    

 Ännu ett vägskäl med vägvisare och en spårkarta som bekräftar att jag valde att åka åt rätt håll. Jag ser inte så många spår av djur mer än en hund som tycks ha följt husse eller matte längs spåret. Små, svaga, nästan helt utplånade tassavtryck i skidspåret avslöjar ett en räv använt spåret för att lättare förflytta sig under sitt födosök.   

  Nu går det uppför. Ibland sjunker höger stav ända ner till marken. På några ställen måste jag saxa. Himlen har fått en mörkare, havsblå ton och molnen har skingrats. Jag kommer in i skogen igen. Spåret slingrar sig mellan trädens stammar.    

 Hej, här går det utför. En kurva, hur ser det ut längre fram? Med höger sida kvar i spåret försöker jag bromsa farten med vänster skida och stavar. Plötsligt skär skidan i snön, jag lägger krokben för mig själv och flyger framåt. Åter slår jag mig på min onda sida. När jag väl kommer upp känns det lustigt nog uppiggande.    

 Äntligen glesnar skogen och jag skymtar vindskyddet där ryggsäck och frukost väntar mig. Solens ljus faller in snett och  når just den hörna ryggsäcken står. Resten av vindskyddet ligger ännu i skugga. Jag spänner av mig skidorna och slår mig ner. En smörgås och en kopp varm choklad. Medan jag fikar passerar ett tiotal människor. Några stannar och pratar med varandra mitt framför mig. Några skidar bara på, en del in på den slinga jag nyss åkte, andra på myren. Lite vila, sedan på med skidorna igen.    

 Handskarna är kalla och blöta, jag fryser om fingrarna. Värmen stiger. Vinden känns inte lika kall men kroppen börjar kännas sliten. Ändå är det skönt, befriande. Jag glider fram, buren av miljoner små frusna vattenkristaller. Innan jag kommer till 2 km skylten kommer några ut från ett annat vindskydd. Vänster höft börjar värka. Så kommer jag tillbaks till vindskyddet och påbörjar varv 3 för i dag.    

 De två sista smörgåsarna försvinner ner i magen med den sista chokladen i sällskap med en dam som också valt att fika nästan samtidigt med mig. Nu är det bara att åka hemåt på en slinga som jag aldrig åkt förut. I början går det bra. Spåret är flackt och går över Lillskällmyran. När det svänger in i skogen igen kommer en brant utförsbacke och det kommer flera skidåkare bakifrån och kör om. Jag tar av mig skidorna och går ner. Med ryggsäck och kamera vill jag inte riskera att ramla och slå mig. Så kan jag spänna på mig skidorna igen och åka ner.    

 Äntligen är jag vid det vägskäl där jag måste bromsa upp för att sedan ta mig till bilen. På väg till Aquarena där jag tänkte duscha och koppla av i bubbelpoolen kommer jag på att badbyxorna är kvar hemma så det får bli dusch och bastu.

2017-03-10 15:17.


Kommentarer till blogginlägget


I morgon ska Berit o jag snurra runt på Storskällmyren. Bästa stället och sol utlovas av SMHI!
2017-03-10



Det är väldigt fint och just nu väldigt bra spår.

2017-03-10



Härlig berättelse och vilken fin bild. Och du har min fulla sympati i utförslöporna som du vet.
2017-03-10



Målande beskrivet, (som vanligt när det är du som skriver) Man hör fraset av snön under skidorna, känner vinden mot ansiktet i utförsbackarna, naturens lugn... härligt!! Men usch för backar där man inte ser var det bär hän.
2017-03-13