Anna Karin D

I en liten skog i en liten ort i Skåne finns ett lopp: Stävie Trail

Mjuk skogsstig är det skönaste underlaget för löparfötter. Mjuk vindlande skogsstig är det mest stimulerande underlaget, det blir aldrig enahanda. Inte ett steg blir det andra likt, och det ger styrka i små välbehövliga muskler. Mjuk vindlande skogsstig bland mjukt susande träd, mjuk sugande mossa, över öppna mjuka gräsiga gläntor ger sinnet ro, fantasin utrymme, ögonen skönhet och öronen frid.

Men mjuk vindlande lerig rotig tuvig småkullig skogsstig kräver sin löpare. Kräver sin träning. Varje steg är ju de andra olikt! Uppför trippande på en hal berghäll, nerför bromsande på en hal grässlänt, på platten i ojämn sand, kurvigt slingrande i snårskog...inte en muskelfiber får vila sig.  Inte en fiber vill vila sig! Du får inte tappa uppmärksamheten...en sekund. För då fälls du, av en hal rot, en toppig tuva, en lågt hängande gren. Det är helt underbart fantastiskt... ..

...jobbigt. Helt galet tufft, marken suger tag i dig, för varje steg, inget gratis, ingen rekyl, ingen studs, jobba, jobba, jobba...ett steg fram, ett halvt bak och så lite slirande i sidled.Inget går på rutin! Jag älskar det. Jag älskar att inte gå på rutin, jag älskar att sugas ner i mossan på skogsstigen. Slira i sanden. Jo, jag älskar det, men i år var det kanske lite väl tufft. Att träna tidiga morgonpass på ett ofantligt händelselöst plant löpband (som jag inte alls älskar, utan tvärtom men det ligger praktiskt till) på ett gym utan regn och grenar är inte den smartaste förberedelsen. 15 minuter i trailskor på liten stig dagen innan loppet räcker inte för att förbereda kroppen - 

- men det räckte rätt bra till att ge skorna en lätt lerighet. Alltid något.

Jag hade ändå en vision av mig själv skuttande som en lätt gasell i Stävieskogen, fint fäste med nya traktorsuleförsedda skorna. Jag kunde det en gång i tiden, skutta på stigar. Som en gasell. Starka ben, starka lungor. Jag var bra på det, det var min grej. Det är över 35 år sedan. Jag antar att det inte sitter i ryggmärgen? Jag har nu förstått att det INTE sitter kvar i min ryggmärgen. Ens på mig. Jag inser att, gud förbjude, även jag åldras och slutar att vara lätt skuttande gasell.Med starka ben och lätt andning. En brutal insikt. Tretton kilometer blev en liten kamp, men jag fixade det. Min envishet segrade. Fötterna gillade skorna, skorna gillade jorden, jorden sög i skorna, men jag tvingade dem att ta steg för steg för steg. Min envishet segrade! Än en gång: min envishet är mitt främsta vapen (men ibland min farligaste fiende). Min envishet ger ingen gasellskuttighet, men den bär mig framåt.Stilen havererade gradvis och andra varvet blev inte vackert trots min färgmässigt noga genomtänkta utstyrsel, planerad att lysa i det marsmurriga gråtonade. Sådant roar mig, märkligt nog. Yta. Också, som kontrast. Efter målgång: en analys. Varför blev det så tungt? Sjuk, något sjukt i kroppen? Övertränad? Tuff vecka, för lite vila,  dålig sömn, fel inställning, för lite mat? Hemflyttande söner? Att det tog lång tid gör mig ingenting, men känslan! Flås och klafs! Jag vill jag vara gasell, jag vill ju studsa! Nu har det gått lite tid. Jag har jämfört. Mig med andra och med mig själv, förra året. Haveriet är inte totalt, så illa är det inte. Skogen suger muskler, inte bara på mig. Det är helt ok. Jag är 20-30 år äldre än de flesta, jag är dessutom kvinna. Och jag har ägnat mig åt att springa på världens händefattigaste underlag. Det var väl inte så smart snarare en dålig uppladdning, men jag är ok. Jag är troligen inte sjuk. Jag är bara lite gammal, kommer aldrig bli en gasell mer, inte ens en gammal älg, men vet ni - det gör mig ingenting.

Jag ska bli vän med stigarna igen!

Jag slutar söka fel dessutom, det är nog snarare ganska rätt med väldigt mycket tänker jag.

2017-03-07 17:05.


Kommentarer till blogginlägget