Caroline Hammaräng

2016 -vilket jävla år.

En lite provokativ och kanske även en smula förmäten rubrik med tanke på att det finns de som har haft det så mycket, mycket värre än vad jag har haft det. Och ett jävla år känner jag att det var inte bara för mig, utan även för världen i stort.

Jag har läst igenom min egen dagbok och försökt göra en sammanfattning. Som blev lång. Det kan vara knepigt med det skrivna ordet och mycket av det jag skriver kan säkert uppfattas som gnäll, anklagelser, självömkan. Kan bara säga att min enda intention har varit att berätta min sanning precis sådan som den är. Det och endast det. Om någon (mot förmodan får jag nog säga) skulle känna sig utpekad så ber jag om ursäkt men återigen, jag vill berätta precis hur jag har upplevt det som har hänt.

Detta är personligt, självutlämnande, naket (inte bokstavligt) och ofriserat. Kanske i vissa fall till och med dumärligt. Men jag tänker också att kanske, kanske kan det hjälpa någon annan. Att se att man inte är ensam om vissa saker och att det mesta i livet trots allt är föränderligt.

Så här kommer mitt jävla år 2016. Håll i er.

Januari

Ord som förekommer ofta är överleva/överlevde och ångest.

Avbokade min läkartid och slutade med Brintellixen. Upplevde att den inte hade någon effekt.

Kontaktade Gerdahallen och WellnessHouse och frågade om de behövde personal, fick nej från båda.

Fick ont i vänster höft när jag joggade. Insåg till slut att det berodde på ett för hårt åtdraget vätskebälte (jag är en sån som vill ha vätskebältet runt höften) som ströp blodflödet.

Sist denna månad har jag klistrat in:

“PEOPLE WHO WONDER WHETHER THE GLASS IS HALF EMPTY OR HALF FULL MISS THE POINT. THE GLASS IS REFILLABLE.” Hämtade det från MagdalenaBibiks blogg.

Februari

Hos Elisabeth pratade vi om hur länge jag ska bära på det som andra har pålagt mig.

Christian och jag firade tre år med indiskt och öl.

Ordet ångest förekommer ofta.

Hade två veckors semester och kunde inte tänka på något annat än att jag skulle tillbaka till jobbet.

Provade probiotika mot ångesten men det hade ingen som helst effekt.

Mars

Ordet ångest förekommer återigen ofta.

Fyllde 42.

Blev godkänd på tredje delkursen på kostrådgivarutbildningen.

Fick kontakt med min syssling i samband med att han skulle ge ut sin andra bok.

19/3: ”Det är inte värt det att ge efter. Hur det än känns så är det faktiskt inte det.”  Jag syftar på att ge efter för tröttheten och håglösheten som hör samman med dystymin. Det skulle visa sig bli svårt att leva efter den ”devisen” under 2016.

Varje kväll och morgon när jag skulle jobba oroade jag mig över att arbetsdagen inte skulle innebära ärenden och vårdplaneringar av det enklare slaget; utan bråk med sjukhusen och med små risker för att göra fel. Samtidigt ville jag inte vara ”en sån som bara klarar det allra enklaste”. ”Jag vill ju egentligen vara duktig.”

April

Ordet trött börjar förekomma ofta.

10/4: ”Tänkte att jag antingen fick åka till Psykakuten eller ta livet av mig.” Sen gav jag mig ut och joggade 17,26 kilometer….

Vid två tillfällen övervägde jag att åka till Psykakuten men gjorde det aldrig. Minns att jag vid ett tillfälle (kan ha varit senare under året och inte i april) ringde dit för att få prata med en sjuksköterska men det fanns ingen tillgänglig just då och jag uppmanades att ringa igen om tio minuter. Jag gjorde inte det, tror att jag bara sket i det som i allting annat.

De dagar jag skulle jobba vaknade jag ofta redan klockan tre på morgonen.

Separationsångest vid alla möjliga och omöjliga tillfällen.

19/4: ”Tvingar mig och orkar lite till och lite till men hur länge?”

Sjukade mig ofta och funderade över hur mycket pengarna skulle få vara värda. Är det värt det att tvinga mig idag också eller ska jag ta karensdagen???

Torsdagen den 21:e april gick jag ifrån jobbet (i vanlig tid, jobbade hela arbetsdagen) och även om jag inte uttalade det för mig själv eller ens tänkte tanken så visste jag någonstans djupt därinne att jag inte skulle komma tillbaka igen.

22/4: ”Är det nu jag ska fatta att jag inte orkar mer?”

På morgonen den 25:e april ringde jag sekreteraren på psykiatriska öppenvården och hon sa att det var bättre att jag ringde sköterska mellan klockan 11-12. Jag gjorde det och hon sa att "rekryteraren" skulle ringa mig angående en eventuell telefontid hos läkaren. Men jag måste hört fel, hon måste sagt sekreteraren. I vilket fall var det ingen som hörde av sig så jag ringde igen dagen därpå. Hon som jag pratade med den 25:e hade inte skrivit någon anteckning om det samtalet. Så sköterskan som jag pratade med den 26:e skulle lägga en lapp till sköterskan som jag pratade med den 25:e…Hörde inget, ringde igen och fick veta att jag hade en telefontid hos läkaren den 2/5 13:00.

Fick akuta problem med vänster lårmuskel och fick ställa in Växjöloppet ännu en gång.

Trots all trötthet och allt ”dåligmående” gjorde jag konstigt nog väldigt mycket i april. Städade, tvättade, storhandlade, tränade, lagade massor av mat, pluggade, sökte jobb.

Januari-mars skriver jag ofta överleva/överlevt.

Januari-april skriver jag ofta Måste komma härifrån/Hur ska jag ta mig härifrån? Nu var det inte så enkelt som att söka ett nytt jobb. Jag ville inte vara fysioterapeut mer, just då ville jag faktiskt inte jobba alls. Jag sökte ett antal jobb som jag nog sågs som överkvalificerad för, bland annat jobb på hotell och i juvelerarbutik, jobb på MAX och McDonalds’s, lokalvårdare, matsalsvärdinna. Fick inte napp någonstans, ett par gånger fick jag tillbaka ett mail med texten Tack för din ansökan men osv.

Man kan fråga sig varför jag inte gick till min terapeut när jag mådde som sämst. Jag har för mig att det var för att jag dels inte hade råd, dels mådde för dåligt för att ens orka ta kontakten.

Maj

2/5: ”Söker vården för att få hjälp och får bara fler käftsmällar. Så ska jag ta livet av mig i alla fall???? Vidrigt att dom får behandla folk på det viset. ”

Min chef hjälpte mig med att få klarhet i att det inte skulle bli några problem med att få sjukintyget godkänt av Försäkringskassan.

Vann VM i TV-tittande. ProjectRunway, DesperateHousewifes, DogWhisperer, Lyxfällan, MillionaireMatchmaker, Seinfeld, Kardashians, LittleCouple, Grey’s anatomy. Sen var det lite jobbigt mellan 18 och 19 innan det var Kardashians igen…

Mådde sämre än någonsin och aptiten försvann. Puts väck.

Fick en läkartid den 10/6 och kunde bli retrospektivt sjukskriven.

Previas läkare och psykolog gjorde en arbetsförmågebedömning som utmynnade i att jag hade arbetsförmåga men skulle omplaceras. Hade enorm ångest innan jag skulle till Previa, var livrädd att de skulle säga att ”Du får gå tillbaka till jobbet.”

Tog tag i en konfrontation som blev början till en försoning. Det löste inte alla problem men gick långt mycket bättre än jag hade trott att det skulle göra. Jag är säker på att jag inte hade gjort detta om allt annat inte varit som det var just då.

Mina föräldrar kom till Lund en torsdag till fredag och sov på hotell, i övrigt var de hos mig. Mamma stannade kvar hos mig fram till söndagen.

I slutet av maj påbörjade jag ICA- klassikern som inleddes med Vätternrundan. Det och en del trädgårdsarbete gjorde att jag fick mig lite fysisk aktivitet och utomhusvistelse till livs. Men avsaknaden av styrketräning och PowerYoga gjorde att jag fick ont överallt, speciellt i min sladdriga axel. 

Såg en platsannons om receptionist på Friskis&Svettis i Lund och ville inte låta tillfället gå mig förbi. Kom dock inte ens till intervju. Några av de sökande hade redan jobbat i receptionen hos dem och det var de som gick vidare till intervju.

25/5: ”Vet inte hur jag ska kunna orka.”

Sov så länge jag kunde på förmiddagarna för att slippa känna hur jag mådde.

30/5 började jag hos fysioterapeut på Gerdahallen för att börja rehabilitera mina knän. Problemen med vänster lårmuskel hade gått över men det visade sig finnas en hel del annat att jobba med.

Juni

Var med på ceremoni och efterföljande fest när min systerdotter tog lärarexamen. Åkte vidare till Växjö där jag bodde hos mina föräldrar ett par dagar.

6/10: ”Vad som helst för att inte komma hem.” Men jag åkte hem ändå.

Läkarbesök den 10/6. Innan jag ska dit skriver jag: ”Hon kan inte skicka tillbaka mig till jobbet, hon kan inte det. Snälla.” Och det kunde hon inte. Hon förlängde sjukskrivningen till den 31/8.

Trädgården har aldrig varit så välskött som denna sommar. Trädgårdsarbete ÄR terapi. Det gäller ”bara” att övervinna motståndet mot att ta sig ut.

På midsommarafton var aptiten tydligen på tillfälligt besök. Gurksallad, kalkonbröst, kalkonköttbullar, lax, bröd, tomat, fetaost. Öl och vin. Kladdkaka och glass.

Köpte ytterligare ett halvårs förlängning på kostrådgivarutbildningen.

Förhållandevis korta daganteckningar i juni, oftast 3-4 rader per dag. Ordet ångest förekommer inte lika ofta men det var kanske en så ”naturlig” del av min tillvaro då att jag inte ens brydde mig om att skriva det.

Mycket cykling, rehab och trädgårdsarbete.

Den nybakade läraren och hennes storebror, som blir färdig ingenjör till sommaren.

Juli

Sov fortfarande så mycket jag kunde för att slippa undan ångesten.

3/7: ”Jag borde inte må så här dåligt.”

Började träna lite. Styrketräning, PowerYoga, Core, jogging kombinerat med promenad. Påbörjade ICA-klassikerns Vansbrosimning.

Betalade in för ytterligare ett halvår på kostådgivarutbildningen. Har nu fram till 25/2 2017 på mig att bli klar men kommer med allra största sannolikhet inte att hinna tills dess heller. Jag försöker tentaplugga men det är så fruktansvärt mycket att läsa in. Näringslära, dieter, idrottsnutrition, Nordiska NäringsRekommendationer, Motiverande samtal. Vitaminer, mineraler, fria radikaler, antioxidanter. Medmera. Min arma hjärna blandar ihop ALLT. Jag vill verkligen ta diplomeringen, även om jag inte riktigt vet vad jag ska ha den till. Dels för att jag vill slutföra saker som jag påbörjar, dels för att jag har lagt så himla mycket pengar på denna utbildning. Är säkert uppe i långt över 10 000, inklusive kurslitteratur.

6/7: ”Jag borde verkligen inte må så här dåligt.”

Trodde att jag hade fått diskbråck i nacken men det visade sig handla om låsningar i nacken, en upphakning på första revbenet och, framför allt, stelhet i vänster skuldra.

Provade strategin att mamma ringde mig på morgnarna men det resulterade bara i att jag sket i att stiga upp när vi hade lagt på.

Frågade mig själv om jag mådde så dåligt för att jag ”inte försökte tillräckligt mycket” eller om det berodde på ”något annat”.

Bokade äntligen en tid hos Elisabeth. Vi pratade om att hantera monkey mind, om vad den lilla flickan i mig behöver och om att jag egentligen befann mig i en gyllene sits. Jag skulle inte tillbaka till mitt gamla arbete, jag kunde få hjälp från Arbetsförmedlingen och jag hade fyra veckors semester framför mig (tog ut fyra semesterveckor under sjukskrivningen). Elisabeth sa att jag mådde så dåligt trots denna gyllene sits för jag spelade upp mitt eget trauma för mig själv och för att jag tänkte att jag visste vad som skulle hända, det vill säga att hemska saker skulle hända. Jag tror henne.

28/7: ”Jag har ångest över allt och inget.”

29/7: ”Jag vet som vanligt inte hur jag ska orka.”

Augusti

Besökte mina föräldrar på Hasslö.

Fick via facebook reda på en för mig chockerande sak om ett ex. Trots alla förnuftsmässiga resonemang jag har fört med mig själv har jag haft oerhört svårt för att sluta tänka på det och förlika mig med att jag aldrig kommer att få veta vad som egentligen hände. Rent intellektuellt vet jag mycket väl att jag bara gör mig själv illa genom att tänka på det och att det inte är värt att lägga någon som helst energi på. Jag menar, If it walks like a duck, if it talks like a duck…

Frossade i OS.

Chrille och jag var på Grimsholmen en fredag till söndag. Vi prickade in det absolut sämsta vädret på hela sommaren. Regnet strömmade ner utmed fönsterrutorna så att man inte kunde se ut och det blåste full storm. Men oavsett väder är det på Grimsholmen som jag kan få riktig sinnesro. Det är något med havet, naturen, den friska luften. Och jag har bra minnen därifrån, även om jag tänker på Sofia varje gång jag är där. Om jag någon gång blir rik så ska jag köpa ett litet hus på Grimsholmen.

19/8: ”Det är redan mörkt ute (tjugo över nio på kvällen). Det går åt fel håll. På alla fronter.”

23/8: ”Mår så jävla dåligt:”

Korta anteckningar även denna månad. Oftast 2-3 rader och inte varje dag. Blir tydligt att jag sov (ännu) mer och åt mindre.

September

Frossade i Paralympics.

Mamma kom hit en fredag. Pappa kom dagen därpå. Fick hjälp med allehanda praktiska ting. De sov på hotell och stannade till måndagen. Dagen de åkte fick jag en sjuhelvetes separationsångest och bröt ihop i slutet av en PowerYoga-klass.

13/9 var det möte på Arbetsförmedlingen men tyvärr på fel ort. Arbetsgivarens misstag. Själv reflekterade jag inte över att vi borde varit i Lund. Med var även Försäkringskassans handläggare, min chef och personalchefen. Den dagen har jag bara skrivit ”Vet inte om jag ska säga att det gick bra. Kanske. Kollade på TV när jag kom hem.”

Frågade mig varför jag ens fortsatte skriva dagbok, det kändes tämligen meningslöst.

15/9: ”Mår jättedåligt. Vill egentligen bara kolla på TV men så kan man ju inte göra. Skit också. Skitskitskit.” Sen åker jag och rehabar och styrketränar och köper mjölk.

Ordet ångest verkar ha bytts ut mot ”whatever”.

Skrev in mig på Arbetsförmedlingen i Lund, skrev ett långt mail till en handläggare där, pratade med henne och hon lovade att lotsa mig till rätt instans. Det skulle visa sig bli en ganska lång och krokig väg till den instansen.

Skriver att jag förstår de som självmedicinerar med alkohol. Och annat.

Började drömma väldigt märkliga drömmar som ofta handlade om separationer.

26/9 var det möte med min chef, personalchefen och facklig representant. Jag blev varslad om uppsägning. En väninna ifrågasatte detta starkt och upprepade envist att ”Det finns ju hur många jobb som helst i en kommun!!!!” Många arbetsuppgifter ja, många jobb nej. Är det anställningsstopp så är det. Då tittar man på kommande pensionsavgångar och föräldraledigheter samt lediga tjänster. Man skapar inte en tjänst bara för att någon ska omplaceras.

Jobben man presenterade i omplaceringsutredningen var:

Lärare åk 1-3 (lärarlegitimation)

Lärare Ma/No åk 5 (lärarlegitimation)

Samordnade IFO (socionomexamen)

Enhetschef IFO (socionomexamen)

Speciallärare/specialpedagog (speciallärar-/specialpedagogutbildning)

USK (omvårdnadsutbildning)

Badvärd (badbevakarutbildning + dokumenterad livräddningskunskap)

Det enda som möjligen skulle kunnat vara aktuellt var badvärd men jag hade inte lust att pendla nästan tre timmar om dagen för att vara på badet där jag säkert skulle träffa brukare, anhöriga och andra kommunanställda. Inget ont om dem men det skulle känts jättekonstigt och påmint mig för mycket om mitt förra jobb. Jag var därför nöjd med utfallet; att jag blev uppsagd. Sex månader arbetsbefriad med lön. Ja, jag fick ju sjukpenning ett tag till. Var på pappret sjukskriven året ut men fick ingen sjukpenning efter dag 180 (22/10), vilket egentligen inte var något negativt vare sig för ekonomin eller för arbetssökandet. I en del avseenden blir man friare när Försäkringskassan inte är iblandad, till exempel slipper man kravet att arbeta ett visst antal timmar per dag när man arbetstränar.

Sedan började nästa resa. Försökte påskynda mitt ärende på arbetsförmedlingen men blev mest runtskickad mellan kundtjänst och växel. Slutligen fick jag beskedet (som senare skulle visa sig vara helt felaktigt) att Arbetsförmedlingen nog inte skulle gå in med någon åtgärd under min uppsägningstid. Fick tack och lov kontakt med en rehabiliteringskoordinator på Psykiatriska öppenvården. Hon har gett mig massor av hjälp och stöd och det känns tokigt att en sådan tjänst bara är ”på prov” fram till sommaren.

TromtöNaturreservat

Oktober

Läkarbesök den 3/10. Blev sjukskriven året ut med förbehållet att jag kunde börja arbeta i liten skala om jag kände mig redo för det.

Läkaren skrev ut Lamotrigin som komplement till Brintellixen. Jag trodde själv inte på det då jag dittills inte haft någon långsiktig effekt av någon medicin jag provat, men detta skulle visa sig vara ett lyckat drag.

5/10 skrev jag på uppsägningen och började städa ur kontoret.

Började på MediYoga och det har jag inte ångrat en sekund. Jag började med Lamotrigin i samma veva så det är svårt att säga vad som är vad, men jag märkte ganska omgående att ångestnivån minskade.  I övrigt märkte jag inte så mycket mer än att jag hade jävligt svårt för att fokusera. Men man märker ofta inte hur mycket man behöver något förrän man är utan det. Under jul- och nyårsuppehållet har jag noterat försämring av både ångest, nedstämdhet, impulskontroll och humörsvängningar.

Fortfarande svårt att komma upp på morgonen.

19/10 blev jag klar med kontorsstädningen. Avslut!

Det var egentligen först i oktober som jag började vända på dygnet ”på riktigt”. Förut hade jag inte haft några större problem med att somna på kvällarna men nu låg jag ofta vaken till fram på småtimmarna. Försökte vända tillbaka dygnet, bad Chrille ringa och väcka mig på morgnarna men det blev likadant som när jag bad mamma ringa mig.

24/10 påbörjade jag ett enligt mig synnerligen ambitiöst träningsupplägg. När jag börjat med det blev det lite bättre med dygnsrytmen.

Fick äntligen besked från Arbetsförmedlingen om att en handläggare i Samverkansgruppen skulle kontakta mig. Jag har hittills träffat henne två gånger och vi har en bra kontakt. Hon går i pension i februari…

November

November var månaden när snön kom och Trump vann presidentvalet.

Christian var i Tokyo i nästan en månad.

Snön försvann i enorma regnmängder.

Blev avtackad.

Fortsätter drömma märkligt och ofta ganska otrevligt.

Slutförde ICA-klassikerns Lidingölopp.

December

Mer ångest denna månad, speciellt i slutet av den. Ibland är det bara så.

En förmiddag pratade jag med MediYoga-instruktören om att många minnen börjat ”poppa upp” i min hjärna.

"Att meditera är som att ”städa upp på vinden”, vilket kanske inte låter så glamoröst men är oftast välbehövligt och väldigt skönt när det är gjort. MediYogans olika delar är för mig olika slags meditationer. Så det har säkert med yogan att göra att gamla saker man bär på kommer upp till ytan.Vad man sedan gör med dessa saker är upp till var och en men det kan vara läge att släppa taget om saker som bara tar onödigt med energi från en."

På eftermiddagen var det MediYoga. Vi sjöng Hjärtmeditationen och den träffade mig RAKT in i hjärtat.

Tänkte på att jag tänker på så mycket gammalt till ingen nytta. Min hjärna söker med ljus och lykta efter jobbiga minnen och hemska situationer som jag befunnit mig i. En del av att vara dystymiker. Jag försöker att styra om tankarna. Till vad jag ska träna, vilken mat jag ska laga, om inte annat så till senaste avsnitten av DesperateHousewifes eller Grey’s anatomy. Men det är svårt, riktigt svårt.

Skriver ofta att jag sovit dåligt, eller skitdåligt.

Fick ont i och kring höger SI-led i början av december. Det hjälpte temporärt att töja lår, säte och Tensor men besvären kom ganska snart tillbaka och vill inte ge med sig. Tyvärr känns det misstänkt likt en artros. Ska på massage i morgon, hjälper inte det ska jag be fysion känna på det.

En skön julafton hemma.

I mellandagarna ringde jag runt till alla bibliotek i Lund, utom Stadsbiblioteket som jag inte kom fram till, och frågade efter praktikplats för arbetsträning. Bra träning för mig men med magert resultat.

Skickade också ett mail till Friskis&Svettis 27/12. Fick inget svar så igår ringde jag och lämnade ett meddelande. Fick ett mail tillbaka och kanske att det kan bli ett möte nästa vecka!

Eventuellt kan det även bli ett möte i Revinge (minns inte vilket typ av praktikplats, jag och arbetsförmedlaren har tittat på så många) via Praktik i staten; åtgärd från riksdag och regering för att minska arbetslösheten bland nyanlända och de som har någon form av funktionsnedsättning. Då dystymi är kroniskt hör jag till den senare gruppen.

Den 28/12 träffade jag min nya läkare på Psykiatriska öppenvården. Han verkar bra. Och lite smårolig. Okejokejokejokej sa han varje gång vi hade avhandlat ett ämne. Jag tror att han är sydamerikan. Han har ett helt annat uttryckssätt jämfört med min förra läkare och jag känner redan efter första besöket att min nya läkare passar mig betydligt bättre än min förra.

På nyårsafton var vi hos Christian. Han var verkligen ungkarl för länge den. Han har erbarmligt dåligt med köksredskap, han fick nästan panik när jag sa att vi skulle göra tacopaj (Men det är ju jättesvårt!!!) och hans kyl har aldrig varit så välfylld som när vi handlat till nyårsmaten. (Förlåt älskling, jag älskar dig ändå <3.)

Men Killer cook fixar allt! (När kan skickade bilden till mig råkade han skriva Killer cock…….)

Jaha, och nu ska jag försöka knyta ihop det här lite snyggt….

En del från 2016 tar jag med mig, annat kan dra åt helvete.

En del måste jag ta med mig. Då tänker jag faktiskt främst på mina fysiska krämpor. Jag är mycket bekymrad över detta med SI-leden. Knäna kan jag ta, även om jag saknar joggingen, ryggen och axeln vet jag hur jag ska hantera, skulderrörlighet kan tränas upp. Men en artros i bäckenet påverkar allt. Det finns inte mycket träning som inte involverar SI-leden på något sätt.

När det gäller dystymin har jag äntligen funnit behandlingar som verkar fungera även på sikt. Förutom samtalen hos Elisabeth (som jag för närvarande har en paus ifrån) är Lamotrigin och MediYoga tveklöst det som hittills hjälpt mig mest och bäst. Att lyssna på TaraBrach hjälper också.

Det mesta i livet är föränderligt och jag är numera trots allt glad över att jag fortfarande finns kvar i det.

Grattis till er som orkade läsa ända hit.

2017-01-12 12:15.


Kommentarer till blogginlägget


Ja du, ditt år har verkligen inte varit så roligt. Jag tycker mig dock ana lite framtidstro och att du kan se att vissa delar finns det hopp om! Jag gillar också att du mitt i elendet (eller kanske nu lite efter) kan beskriva det med så pass mycket humor som du kan. Ett visst mått av humor är definitivt inte att underskatta!
Inför 2017 önskar jag dig allt gott. Du har varit nere på botten och nu verkar du sakta men säkert klättra uppåt. Kram till dig!
2017-01-12



Åsa, Tack för att du tog dig tid att läsa världshistoriens längsta blogginlägg ; Kram!
2017-01-12



Modigt Carro! Ibland kan det skrivna ordet också vara lite som terapi, att befästa det som hänt, acceptera det, vända blad och gå vidare.

Det känns som att du har framtidstro, och det är toppen!

Glöm inte de positiva händelserna du har hade ifjol. De är viktiga att minnas, när allt känns svart.

Kram! <3
2017-01-12



Tack för att få ta del. Fin du är på fotot.
Stor - stor kram!!
2017-01-12



Ja, visst är Killer cock fin...
2017-01-12



Jättefin! Du ser lycklig ut på fotot! :-)
2017-01-12



Tack Sylvia. Fast jag är osäker på om jag verkligen vill vara en cock......
Svar på din 1:a kommentar: Trots att jag redan skrivit allt en gång i min egen dagbok var det en sorts katharsis att sammanställa detta. Jag var dessutom duktig nog att inte posta det direkt utan lät det vara några dagar för att kunna läsa om, redigera, läsa om igen...Länkar och bilder var också en viss bearbetning även om just det mest var roligt. Vi hörs, Kram
2017-01-13



Haha, nä, det förstår jag. En Killer Chef hade varit mer passande. :-)

Det gör vi! Kram!
2017-01-13