Anna Karin D

Och så var det dags för djupdykning och magplask!

Nu låter det som om jag sysslar med simhopp, eller åtminstone simning, kanske till och med innesporten swimrun!?

Men det gör jag inte, inte alls. I år har det inte blivit en enda meter summen i bassäng, så av förra årets "lär-dig-simma-ordentligt"projekt med simglasön och allt blev det intet. Eller pannkaka. Eller äh....nä, jag blir aldrig någon simmare och så är det så tråkigt och jag fryser och får nackspärr.  Projektet avslutat! Badar gör jag dock gärna, i stenbrott exempelvis.

Därhän med bassängandet. Det var om årets misslyckade, dåliga eländesträningstävlingshappenings jag skulle skriva. Lista upp, som jag gjorde med topparna häromdagen.

Och vet ni, nu inträffar det märkliga: jag har stora problem att minnas mina djupdykningar och besvikelser i år!?? Konstigt. Jag som......brukar vältra mig i misslyckanden, älta och tugga och förstora upp dem, minnas i evighet, och glömma och förminska det som faktiskt var bra. 

Det KAN ha att göra med min eventuella demens. Nä förresten, jag är inte dement! No way!

(Kära vårdcentralsläkare: av alla sjukdomar hypokondriska jag tror mig vara drabbad av, så är INTE demens en av dessa. Förstått?)

(Va? Vaddå? Har jag kommit från ämnet? Nu igen? )

Men: Jag minns topparna. I detalj. Det är bra, jag ser det som en personlig utveckling åt ett mer förlåtande förhållningssätt. Och att jag faktiskt på rikitigt börjat strunta i prestationer och placeringar. 

Nu har jag lovat er svärta och elände, så lite får jag ju försöka klämma ur mig trots allt:

1. VNM Odense. Ja, det var en höjdpunkt, jag beskrev det i förra bloggen. På flera sätt. Men. Jag var ett monster av nervositet före loppet. Sur, aggressiv,  svartmålande. Mådde hemskt. Precis som förr. Stackars Per. Landslagsdräkten, banan, callroom och allvar - allt skrämde. Ångest och katastrofkänsla. Att sedan springa det där banloppet var ett lika fasansfullt lidande som alltid med alla de där likadana varven, inte skönt någonstans. Trots allt blev min tid helt ok, tycker jag själv. I närheten av mitt pers. Jag gjorde det bästa jag kunde, men det räcker förstås inte. I jämförelse är jag en blek löpare i K55. Jag gick i mål. Sen klev jag på den snorhala sargen, slog huvudet i en metallkant så blodet skvätte samt vred till höger fot så illa att den blev olöpbar i över en månad. Det var bra. Jag cyklade istället och lovade mig själv att INTE springa mer än max 800m på bana. Ever.

2. Samma skitkänsla och ångest inför DM 3000m bana. Bra tid. Tycker jag, men kanske ingen mer. Hursomhelst: nej, inte mer sådant. EVER!

3........18: trötta dåliga löppass utan lust och mål med värkande kropp och uppgivet sinne bara för att stå ut med vardagen och mig själv. Oinspirerat, tvångsmässigt. Ibland aningen bättre humör som resultat efteråt, alltid en ännu tröttare kropp. En meningingslöshet. En gråhet. Bara skönt när det är över. 

Kanske pratar vi inte direkt om några enorma djupdykningar beträffande de sistnämnda, bara en allmän olust. Gråtrista raksträckorna i händelsefattig omgivning med en ständig motvind, ni vet. Vill nog slippa dem, om jag kan, om det går. 

Ja det var det! 

Slut på grävandet i dynga! Nu har jag varit ledig från jobbet en vecka drygt och livet börjar återvända, lusten likaså. Demensen får vänta. 

Tjugosjutton! Nu kör vi. För sjutton!

(Oj! Förlåt! Det bara slank ur mig, jag - ordvitsarnas värsta ovän! Det ska aldrig mer hända, jag lovar.)

2016-12-31 07:59.


Kommentarer till blogginlägget


Klart du ska ordvitsa. Du är ju från Göteborg. Men jag klarar inte av att säga tjugosjutton. För mig är det tvåtusensjutton. För sjutton!!!
2017-01-01