Anna Karin D

Årets toppar och djupdykningar - återblick

Jag kan fortfarande springa! 

Så jag ska egentligen inte klaga alls om min löpoinspiration, om att jag har lätt noja inför var gång jag ska ut, att jag är rädd för tävlingar, att det är tungt.....

......för jag kan fortfarande springa. Och. Ingen tvingar mig till det. 

(Jo men kanske ändå: jag själv. Ut och spring! Kommenderar jag.  Och själv svarar jag sedan gnälligt att jag inte vill för det är så tungt, att det ger mig ångest och ont, men jag argumenterar tillbaka att jag är dum för jag vet ju hur dåligt allt blir om jag inte ger mig ut. Så jag lyder mig. Och det blir oftast mycket riktigt bättre efteråt. Vad var det jag sa?)

Schizofrent?  Aningen. 

Men jag kan springa. Min högerfot krånglar ibland, mitt vänstra knä kan kännas av, liksom ryggen. Men på det hela taget funkar kroppen fortfarande helt ok. Rullatorn får vänta. 

Nu var det inte min mening att ge en årsredogörelse över diverse krämpor och ångestar. Nejdå: en liten tillbakablick på mina tränings/tävlings/löpmässiga höjdpunkter och några präktiga magplask ska det bli så här i tvåtusensextons sista skälvande timmar. Surpise! Vi börjar med topparna:

1. Österlen Spring Trail. Redan nämnt i tidigare blogg. I den tuviga vårrusiga terrängen runt Christinehof lärde jag mig något viktigt: det finns ett annat sätt att förhålla sig. Till löpning. Än att prestera TIDER. Och SLÅ folk. PERSA.  Vet ni hur fjolårsboklöv på våt lera känns under fötterna? 

2. Nordiska Veteran Mästerskapen i Odense. En kluven topp, minsann! En höjd med en dyngpöl vid foten. Men topp för det tokiga i detagandeidén,  för Pers entusiastiska gångtävling, för det (lite för) tighta landslagslinnet och de underbart trevliga människorna där.

3. Cykling på racern en mycket tidig julimorgon före en lördagsjour. Med skyfall och koflock i vägen en upplevelse som sticker ut. Jag kände mig levande! Mycket mer levande än vanligt halvlevande. 

4. Amsterdam. Mizuno Half marathon. Redan beskrivet här och ett glimrande ögonblick av insikt.

5. Vårt skötebarn, vårt projekt. Pers och min tävling Nya Lund Runt som blev så bra. Vi vill mer.

6. Födelsedagslöpning i december. Sprang österut och när jag nådde åsens högsta punkt kl 08.14 steg solen över horisonten. Det var ett ögonblick åt det religiösa hållet.

Nu börjar det bli klang -och jubelföreställning över det hela, lite facebookifierat, eller hur? Vi börjar ledsna på sötjolmet? Längtar efter något surt?

Det behövs svärta, elände, misslyckanden och våndor som kontrast, inte sant, så det inte krasar mellan tänderna av allt socker? 

 Eländesbeskrivningar kommer, i morgon. Var så säker.

2016-12-29 07:24.


Kommentarer till blogginlägget


Är inte kräsen, jag gillar sött! :-) Fortsätt du!
Jag fick ju själv chansen att uppleva hälften av dessa toppar och instämmer till fullo att detta var toppar som räknas. Och de andra har jag som mål att uppleva på liknande sätt under 2017.
2016-12-29



Ingen risk att det blir för sötjolmigt när det är du som skriver :-) Extra roligt med dina toppar tycker jag är att det alltihop är nya erfarenheter. Vet ju hur gärna du vill ha omväxling och undvika att sitta fast i gamla hjulspår.
2016-12-29



Javisst så är det! Men det är mycket snack och mycket av längtan....och väldigt lite verkstad.
2016-12-29



Tycker du verkställer mer än de flesta! I alla fall av det som syns. Små förändringar kan också vara viktiga men kanske inte syns så mycket för andra. Ändra på små vanor som att cykla en annan väg till jobbet-;))
2016-12-29



Ja, precis det! Jag ska ta en annan väg till jobbet på måndag!
2016-12-30