En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

Personliga rekordens tävling eller I huvudet på en 12-timmarslöpare

Några gånger har jag sprungit 6-timmarslopp och nu skulle jag dubblera tiden, jag skulle ut på okänt vatten med andra ord. Rent fysiskt var jag inte ett smack orolig, jag har hållit igång i 12 timmar tidigare, men hur skulle jag tackla monotonin på en 377 meter lång bana? Jag är en utpräglad humörlöpare, när mitt huvud inte vill mer tar det tvärstopp, vad kroppen än säger. Då är det slut med buller och bång.

Mitt enda mål var att jag skulle hålla mig i rörelse hela tiden (ja toabesök undantaget såklart) så att jag slapp ta på mig mesmössan som jag, Peter och Ulla hade strategiskt placerade på våra stolar. Det vore ju också roligt att slå distansrekordet 6,4 mil på 12 timmar – något jag väl tyckte att jag borde klara eftersom den distansen togs på en bana som var det jäkligaste jag upplevt i terrängväg (Silverleden).

Vi provar våra mesmössor innan start. Att sitta utan annan anledning än att man är mesig, då var det var så god att ta på mesmössan.

Jag hade en plan, men jag visste inte om den var hållbar under så lång tid, planen var att använda mig av min numera hyfsat välutvecklade förmåga att meditera. Jag har utvecklat en förmåga att stänga av omgivningen och mina känslor och bara vila i mitt vardande. Springa kan jag göra på autopilot så tanken var att sätta på farthållaren och försvinna in i mitt inre.

Startskottet gick och till en början pratade jag lite medan alla hittade sin marschfart och så småningom lade sig ett lugn i hallen och det var dags för mig att lämna hallen, jag satte på farthållaren, skevade ner persiennerna och bara sprang och slappnade av. Någon frågade hur jag mådde, någon hejade och jag vaknade till korta stunder för att svara – för att snabbt dra mig tillbaka. Efter 4 timmar (tror jag) fick vi mat – en makalöst god lasagne.

Men så närmade vi oss 6 timmar och det började bli oro i leden. 6-timmarslöparna vädrade målgång och började hojta och spurta samtidigt som övriga 12-timmarslöpare samlades för start. Jag blev väckt ur min dvala och såg nöjda och trötta löpare som fick stanna och ut på banan flög pigga nystartade löpare. Det var det enda jag såg kändes det som, de som startat samtidigt som mig sprang ju inte om i lika stor utsträckning. Det blev rörigt och jag blev surare och surare och såklart blev jag trött när jag nu blev sur, jag började gå på kortsidorna och springa på långsidorna. Så småningom blev det bara gång och jag trodde att jag inte kunde springa mer. Stanna skulle jag däremot inte. Ulla och jag gick och gick och pratade och pratade och hade det allmänt trivsamt.

Det tog nog två timmar tror jag, vi fick mat en gång till, då det plötsligt vände och jag tog några försiktiga trippande steg. Till min förvåning kändes det toppen att springa och jag tänkte att jag kunde återgå till modellen springa på långsidorna och gå på kortsidorna, men jag ville inte gå. Vilken känsla! Det var 4 timmar kvar och jag stoppade in musik i öronen för första gången, drog på volymen och sprang. Jo, jag försvann in i min bubbla igen men den här gången var jag på min egen fest, det är möjligt att jag sjöng och jag ber om ursäkt om det var falskt eller störande….. Plötsligt var det bara 30 minuter kvar och känslan när jag insåg att jag skulle greja 8 mil utan att på något sätt slå knut på mig själv går inte att beskriva. 

Idag skrider jag fram i korridorerna på jobbet, likt en skadeskjuten lucia. Men det är det värt och mina arbetskamrater är vana vid att jag kommer stapplande efter helger.

Trött, glad och med rödbetsjuice i mungipan. Åtta mil senare.

2016-12-19 19:40.


Kommentarer till blogginlägget


Nja, 6h skulle jag kunna testa någon gång. men 12h, nope. Så du är kanske inte den utpräglade humörlöpare du tror du är. Eller så kan du hålla humöret uppe i 12h?!
2016-12-19



En del kan väl bara bestämma sig och sedan leverera. Jag är så beroende av att inte tycka det är tråkigt för att inte kliva av, jag tappar all fighting spirit och skiter i det då. Utan meditationen hade det aldrig gått.
2016-12-19



Intressant läsning. Jag visste inte att du mediterade. Coolt.

Startade ni alltså tidigare än de andra 12-timmarslöparna? Sprang du alltså i 12 timmar? 12 timmar???
2016-12-19



Vilken härlig läsning! Det är nästan så att jag blir sugen på att testa...

Grattis än en gång! :-)
2016-12-19



Tack! 😊 Ja, i 12 timmar och testa Sylvia! Jag var tidigare av den bestämda åsikten att 6-timmarslopp skulle vara max, men man kan ju ändra sig.... Vi fick dispens att springa 12:00 till 00:00 natten t söndag eftersom vi var tvungna att köra hem på söndagen och jobba på måndagen. Utan dispensen hade vi inte sprungit, tiden efter hade blivit så slitig.

Jag började meditera för två år sedan när mitt liv tog den fruktansvärda vändningen och det har jag fortsatt med då jag märkt hur bra det är för mig.
2016-12-20



Ps. Vi hade ju en fördel gentemot de andra som fick springa på dagen, men vi sprang inte i tävlingsklass och ingen av oss riskerade att hamna i någon pallplatsstrid.
2016-12-20



Vad kul att läsa! Kanske dags att testa 12-timmar snart?!
2016-12-26



Tack Åsa! Gör det, det var hanterligare än jag trodde, jag var förberedd på en mental superkamp.
2016-12-26




2016-12-27