Sandra Ehlers

Dag för psykisk hälsa

Idag är det "Världsdagen för psykisk hälsa". Jag vaknade i morse utmattad. Ställd inför uppgiften att gå upp ur sängen fastnade jag bland frågor som "Vad är det för mening? Vad spelar det alls för roll? Vem bryr sig om jag går upp eller stannar nerbäddad hela dagen?" Blandat med att inte orka tänka alls. Helt blankt. Så trött. Det tog någon timme, kanske två, innan kroppens behov överkom olusten.

I mitt korta liv har jag hunnit med en del humör och känslor.  

Som när jag var så J*VLA ARG att det slutade i primalskri uppe i bergen. Inte bara fåglarna var chockade, det måste ha ekat över hela Alperna. 

Jag har upplevt lycka så djup att jag kunde kola imorgon, och vara nöjd. 

Jag har varit livrädd, bortom hopp.  

Jag har älskat så att det känns som om jag älskar hela jorden.  

Jag har varit gränslös. 

Och jag har varit kraftlös, maktlös. 

Alla känslor - även ilska och rädsla - är bättre än maktlösheten av att inte känna alls. 

Jag har valt  mina känslor. Jag har valt att uppmärksamma och leva ut dem för att jag vet att det är värre att inte känna. Att vakna i apati och undra, "Kan jag inte bara få sova bort denna dag?". Att inte ha motivation att äta. Inte orka le.

Utan känslor som exciterar min själ går jag miste om mig själv. Jag går miste om livet. 

Psykisk ohälsa är inte mindre allvarligt än så i mina ögon - berövande av liv. Vi behöver ha kontakt med vårt inre, behöver ta hand om och ge näring till själen.

Jag trodde ett tag att man kunde fly. Det är mänskligt att längta bort ibland, till ett drömland där allt är lättare, vackrare, mer i linje med ens egna önskningar. Men en annan sak jag har lärt mig är att det finns inget fysiskt paradis. Glädje, eufori, skönhet och samhörighet - de skapas och existerar inuti oss, precis som rädslan och olusten.  Partnern/s i vår fantasi, platsen ur våra drömmar garanterar lycka lika lite som 1000 vänner på facebook. Allt vi önskar känna i vår tillvaro, om det ska få vara mer stabilt än ett flyktigt ögonblick, måste sökas och kultiveras inifrån. 

Denna morgon var ett sällsynt fall, just för mig, just nu. Jag är tacksam att jag fått uppleva det igen. Sådana tillfällen påminner mig om hela det rika spektrum av känslor som vi som människor har tillgång till och vad de betyder för oss; om alla erfarenheter vi får uppleva, alla små aha-insikter från famlande försök att skapa mening. 

Mina vildsinta känslor ger mig motivation och momentum.  Det må vara en jäkla berg-och-dalbana ibland, men det är i alla fall spännande…

Att minnas får mig också att känna med dem som lider av psykisk ohälsa idag. Hur den än uttrycker sig. För sådan kommer i så många former och drabbar på så många sätt, att en vanlig medmänniska och vän knappt kan känna till, än mindre förstå dem alla. Men alla kan lära sig att lyssna. 

Jag önskar att jag själv kunde göra mer för dem som lider just nu. 

Men genom att berätta om svårigheter, kanske jag i alla fall kan hjälpa till att uppmärksamma att de finns omkring oss överallt. Ingen är ensam.

Även en stark person kan vara svag. Även en själaglad person är ibland förtvivlad. Vi har alla allting i oss. Frågan är bara hur det får komma till uttryck.

2016-10-10 21:07.


Kommentarer till blogginlägget