Anders S

Mot UTMB 2017 :-)

Okej.

Saker börjar att falla på plats. Jag har poängen för att söka UTMB 2017 (till lotteriet) och troligen gör jag det tillsammans med ett gäng andra i form av en gruppanmälan. (ett gäng på ca 7 personer, vi hade en härlig uppstart på Ölrepubliken häromveckan) Trodde jag skulle ha en fördel eftersom jag fick nitlott till CCC förra i år, men för att utnyttja den fördelen så måste jag välja samma lopp, dvs CCC nästa år igen. Det kommer jag inte att göra. Jag kan åka på nitlotter till UTMB två gånger och då är det lika bra att börja nu tänker jag, det värsta som kan hända är att jag får en plats direkt så det måste jag ju vara beredd på.

Det är UTMB jag vill springa och enda anledningen till att jag sökte till CCC i år var att mina poäng endast räckte till det loppet samt att många har sagt att man bör vara på plats och känna på alpbackar innan man ger sig i kast med UTMB. Nu har jag varit nere i augusti och känt på backarna, sprungit de sista 20 km samt de första 20 km. Det blev totalt fyra dagar i bergen ca 6 mil totalt och drygt 5000 hm. Jag har också känt på den elektriska stämningen som råder i Chamonix under veckan och det är verkligen magiskt. Bergslöpare var man än vänder blicken, fest och glädje i varje gathörn, utmattade och laddade löpare om vartannat.

Jag är efter den resan också väldigt glad att jag inte stod på startlinjen på UTMB detta år. Iofs hade mycket givetvis varit annorlunda om jag haft poängen och om jag vetat sedan januari att jag hade en plats. Men jag tror ändå inte jag hade varit tillräckligt förberedd, varken fysiskt eller mentalt för att komma i mål.

Det är lite konstigt detta, att jag ger mig ut i terräng och berg. Jag är mycket bättre på att springa flackt och på asfalt. Jag har svindel. Jag hatar långpass men älskar intervaller. Kanske är det just därför. Det ligger på gränsen av min komfortzon, jag känner mig osäker, rädd och liten i dessa lopp vilket gör att jag känner mig levande. En paradox som är ganska logisk om man funderar lite.

Vägen dit då? För mig började det med High Coast ultra 2015 (13 mil på höga kustenleden), fortsatte med Ultratrippeln i Sandsjöbacka 2016 (15 mil mestadels i terräng i som lägst 17 minusgrader) och nu i somras GAX (16 mil längs Österlenleden med nästan 30 grader i skuggan som mest).

Några ord om dessa lopp. HCU i juni 2015 var en tuff utmaning. Den är vansinnigt teknisk bitvis men många partier är enkla på grusväg. Dock hela tiden mycket upp och ner vilket gör att den samlade ca 3700 hm. Jag var inte riktigt tränad för uppgiften och fick en mycket tuff resa. Ville bryta redan efter 3 mil i Köpmanholmen men när jag kom fram till Skuleberget och hade sänkt både fart och ambition mådde jag plötsligt toppen. Vilket skulle vända på väg till Nordinggrå eftersom jag inte alls var beredd på det tuffa partiet över Erikskojan. Lyckades dock avsluta hyfsat och var nöjd med att gå i mål på ca 21,5 timmar.

Ultratrippeln, i januari 2016 bestod av tre delar över en helg och var tuffare än jag föreställt mig. Det var vinterns kallaste dagar och som tur var hade jag tre medtävlare från östkusten (Jan-Erik, Mia och Inga-Sarah boendes hos mig som också körde trippeln. Delad ångest är den finaste ångesten! :-) Första etappen  kördes på fredag och var 26 km reflexbana genom Sandsjöbacka och Änggårdsbergen. Jag tog det ganska lugnt och sprang i ca 6 min tempo vilket var alldeles för snabbt med tanke på vad som väntade. Hemma sent och tidigt på lördag morgon åkte vi till Kungsbacka för att köra det ursprungliga loppet (nåja en annan sträckning är det förvisso) som jag kört ett par gånger tidigare. Denna etapp var ett drygt maraton och jag tog det betydligt lugnare sprang i ett jämnt 7 minuters tempo vill jag minnas och sprang om mycket folk på slutet. Nu var det lite lyxigt på lördag eftermiddag och kväll eftersom nästa start gick först på söndag morgon. Men bussen från Slottsskogsvallen till starten i Tjolöholm gick vid 5 snåret så det blev uppstigning omkring 03.30 och jag hade verkligen I N G E N lust att springa. Det var vansinnigt kallt och det dröjde ett par timmar till gryningen innan jag drog på smilbanden första gången. Hittade en löparkompis i Niclas efter någon mil och vi höll ihop ända till målet. Vi gjorde ett jämnt lopp i ca 8 min/km och kutade om en hel del löpare på slutet. Ultratrippeln är en fantastisk konstruktion men jag vet inte om jag gör om den. Den var mentalt väldigt tuff och det var inte roligt att ha vardag och jobb på måndag, man hade behövt lite ledigt.

GAX i juli 2016 var en fantastisk upplevelse. Eftersom detta var sista delen i uppgiften att ta de 15 poäng som krävs för att vara med i UTMB lotteriet hade jag fullföljande som främsta mål. Bestämde mig för att alltid ligga på säkra sidan, aldrig pressa mig. Det var varmt. Slog följe med en Jonas efter några kilometer och vi höll sedan ihop loppet igenom. Han var start första halvan och fick det tuffare sen men vi hade väldigt stor hjälp av hans support som dök upp här och var med kylda drycker och glada tillrop under hela loppet. Jag hade egentligen inga stora dippar. Vilket lopp, vilka stigar, vilka kullar, vilket hav, vilken sand. Österlen är magiskt. Kom i mål tillsammans med Jonas efter ca 26,5 timmar.

UTMB kommer att bli tufft. Jag vill vara förberedd. Man kan aldrig veta om man kommer i mål på ett sånt lopp men jag vill inte ligga på gränsen varken fysiskt eller mentalt. 

Jag har två lopp framför mig som jag nyss anmält mig till. Sätila trail 12:e november som är 12 mil företrädesvis i terräng och sen Istria 100 miles ett lopp över 17 mil  med över 7000 hm i brötig terräng i Kroatien.

Dessa är en del av förberedelsen. Dels handlar det om att håll uppe motivation att träna (vilket inte alltid är en självklarhet för mig) och dels att loppen i sig skall förbereda mig för uppgiften. Sätila trial på 12 mil startar 03.00 på natten känns utmanande eftersom det är svårt att få tillräckligt med sömn innan. Istria 100 på 17 mil och 7000 hm är väl bara snäppet lättare än UTMB egentligen och blir ett bra test på hur jag ligger till fram på vårkanten.

Träningen framåt kommer ha fokus på att försöka nå över 6 mil per vecka, gärna med toppar runt 10 mil. Jag siktar på en årsmängd över 320 mil vilket blir PB isf. Sen gäller det att smyga in backar och terräng så ofta det går.

Men jag vill också bli snabbare igen så under vintern kommer jag ha med en del tempopass med sikte på att Kiel Marathon skall gå på åtminstone sub 3.15 (pb 3.04 från 2010).

Ja ja vi får se hur det går :-)

2016-10-03 21:24.


Kommentarer till blogginlägget


Wow!
2016-10-03



UTMB är såklart en rejäl utmaning (har inte sprungit själv) men du har ju en hel del rejäla lopp i ryggsäcken! Tror det kommer gå alldeles utmärkt nere i Frankrike men som du säger, det gäller att hålla motivationen vid liv och kan man se någon form av "bekvämlighet" i att ligga på gränsen av sin komfortzon så är mycket vunnet:=)

Lycka till!
2016-11-21