En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

Tallintravet

Att resa till olika platser i goda vänners lag och krydda det hela med ett lopp är bland det roligaste jag vet. Nu i helgen stod Tallin och Tallin maraton på tur tillsammans med Peter, Ulla och Mari (som ägnade sig åt andra trevligheter när vi andra tre sprang).

Vi reser ganska mycket och då får man kika lite på alternativ vad gäller transporten, det kan variera väldigt i pris. Vi valde att flyga med en kort mellanlandning i Helsingfors, väldigt snabbt och smidigt ändå och väldigt mycket billigare än att flyga direkt. Hotellet var dock ett riktigt flådigt njutarhotell, som det anstår livsnjutande maratonlöpare.

Mellan Helsingfors och Tallin fick vi åka ett inrikesflyg med propellrar på

När vi installerat oss på hotellet gav vi oss ut på stan. Vi började med att hämta nummerlapparna och kika på sportmässan och barnloppen som pågick hela lördagen, på platsen där vi nästa dag skulle starta. När det var avklarat travade vi runt i Gamla stan, något jag verkligen rekommenderar. Det var en häftig stadsdel, full av gamla hus, kyrkor och mysiga gränder.

Man måste ha en nummerlapp på magen om man ska springa lopp. Den fick man här.

Det var ett fasligt hallå i loppområdet. Fullt av springande barn, taggade vuxna löpare som hämtade startkit och handlade på sportmässan. Och över alltihopa en överentusiastisk speaker som hojtade för oss obegripliga hejarramsor. Springkalaset hade börjat.

Sådana här mysiga kullerstensbackar myllrade det av i Gamla stan. Mysigt att strosa på men jag såg inte fram emot att springa i sådana, något jag fick veta att vi till viss del skulle göra. Hmmmm.... 

En av många lockande innergårdar. Man ville bara springa in överallt och kolla, men vi kunde ju inte gå omkring precis hur långt som helst. Vi hade en morgondag och dess fysiska aktivitet att tänka på.....

Maraton kräver uppladdning medelst rejält käk så på kvällen hade vi pastatabberas på Vapiano. Strålande uppladdning om man frågar oss. Därtill ett glas rött för blodet och sömnen och sedan bums i säng.

Det var lite småkyligt på morgonen när vi gick till starten, men vi visste att det skulle bli varmt så det blev kortärmat och en engångs regncape som värmelager. Den kunde vi kasta redan när vi gick in i startfållan för alla glada löpare värmde.

I startfållan var det trångt och mysigt.

Pang så var loppet igång. Vi önskade varandra lycka till och så pinnade vi på, var och en i sin egen fart. Jag var långt ifrån säker på vad som var min fart och jag var långt ifrån säker på vad min knopp skulle tycka om att springa 10,5 km rakt ut från staden, vända och springa tillbaka och sedan göra om detta en gång till. Jag hamnade i en grupp som klamrat sig fast vid en farthållare för 4:30 och även om jag trodde det var alldeles för snabbt för mig med tanke på min ostrukturerade träning så tänkte jag att jag kunde hänga på där så länge det kändes bekvämt. Jag var så rädd att få tråkigt och krokna psykiskt så jag la mig mitt i klungan och bara åkte med.

Vi rullade nerför på gatorna och lämnade staden bakom oss. Man springer rakt fram och följer kusten. Det kändes så lätt men ju längre ut vi kom, desto oroligare blev jag för vägen tillbaka. Det sluttade bestämt svagt nerför, hur skulle det bli att springa en mil tillbaka i svagt motlut??? Det var väldigt tätt med välrustade energikontroller och även om det såklart inte drällde av publik utanför stan så var dom som var där och hejade väldigt entusiastiska.

Efter ett parti där det visserligen var väldigt vackert men luktade rutten tång från havet var vi framme vid vändpunkten och helvetestillbakalöpningen skulle börja. Trodde jag.... Döm om min förvåning när nedförslöpningen fortsatte även på tillbakavägen. Det var då jag insåg att det var en illusion. Det var platt som en pannkaka! Jag har sprungit väldigt lite platt asfalt senaste månaderna och med Silverleden i bagaget kändes det som ett konstant medlut. Jag hängde mig kvar i 4:30-gruppen ett tag till. 

Vi närmade oss stan igen och jag väntade med bävan på kullerstensbackarna. Sprang och sprang och såg förvånat på min klocka att det bara kunde vara ett par hundra meter till varvning. Ännu inga kullerstensbackar i sikte. Och plötsligt var vi framme vid varvningen, kantad av en hojtande publik. Dom hade dragit om banan. Tjoho liksom!

Nu var vi ute på sista vändan och det var runt 25 km jag kände det för första gången. Gumphelvetet. Min högra skinka är inte alltid den allra snällaste och jag kan få som nervsmärtor som i värsta fall får benet att vika sig. Jag ignorerade det hela en stund men tog strax beslutet att köra mitt eget race utan snuttefilten 4:30-gruppen. Hellre släppa dom än att bli stående längs banan och inte kunna fortsätta eller att tvingas gå i mål. Det funkar bättre om jag varierar farten och jag ömsom joggade, ömsom drog på en rökare och i samband med vätskekontrollerna passade jag på att stretcha baken. Både på ut- och tillbakavägen passerade man en Icepowerstation och båda gångerna sprang jag dit, pekade på skinkan och hojtade "give me a lot there". Det hjälpte faktiskt.

Efter sista vändningen då vi vänt nosen mot stan hade många kroknat och börjat gå, att då äta placeringar gav mig nytt hopp. Jag visste att 4:45-farthållaren inte sprungit om mig. Hur långt bakom dom var visste jag däremot inte och jag valde att inte kolla bakåt för att inte bli stressad. 4:30-gruppen såg jag inte till men det kunde jag inte göra något åt. Jag fick vara glad om jag så länge som möjligt kunde hålla undan från 4:45-gänget bestämde jag. Jag bet ihop och pinnade på. Det var nu rejält hett, solen gassade och det fanns ingen skugga. Jag plockade fram min musikmaskin, drog upp volymen rejält och bet ihop. Nu var jag trött....

När vi för sista gången kom in i stan såg jag en tjej jag sprungit bredvid i 4:30-gruppen. Hon var också trött, jag ryckte ut musiken ur öronen och vi peppade varandra sista biten. När jag äntligen närmade mig målet står en tjoande glad Peter vid kanten och jag blev så himla glad och när jag strax därefter sprang över målmattan blev jag så himla glad igen för jag kollade på min klocka....

Inget långpass värt namnet sedan Silverleden i juni. Ingen strukturerad träningsplan. Två kortare intervallpass, för övrigt mest lallande och orienterande. I princip ingen löpning på asfalt sedan jag vet inte när. Och ändå sprang jag på 4:33. Jag böjer min nacke i tacksamhet över vad min kropp och knopp kan klara av. 😊❤️

2016-09-12 21:01.


Kommentarer till blogginlägget


Härlig läsning! Man kan ofta mer än man tror. Grattis! :-)
2016-09-13



Tack! Ja så är det. Speciellt när man känner för att kunna mer än man tror. Inte alltid det är så. :-)
2016-09-13



Härligt jobbat! Finns det någon aktuell karta över banan?
2016-09-13



Tack Lingling. Ja här: http://www.jooks.ee/en/tallinn-marathon/course-maps
2016-09-13