Björn Lind

"Jag vill inte att mina barn ser mig så här!" - The GAX 100 miles

Det var så mycket lättare än vad jag hade förväntat mig... Tills det blev det tuffaste jag har gjort!

Att det slutar med ett så vackert ansikte som ni kan se nedan är kanske inte det roligaste men trots alla tårar, blåsor, blåmärken, skavsår och kramper så letar jag redan nya utmaningar!

Men vi tar det från början!

Anmälan och planering

Jag letade nya utmaning.. Funderade på High Coast Ultra och lite annat men så hörde Dan Fallqvist av sig och föreslog att vi skulle springa The GAX 100 miles. Jag kollade upp loppet lite snabbt och tyckte det lät som en perfekt första 100 miler.. Jag var på! Det var ju inga höjdmeter knappt så detta skulle bli relativt lätt... Det jag inte visste då var att väldigt mycket var på mjuk sandstrand och annan tuff terräng... Men men...

Orolig för att platserna skulle ta slut så satt jag spänt och väntade på att anmälan skulle öppna.. Det slutade med att jag fick nummer 1 på min bib!

Ett detaljerat träningschema över 8 månader sattes upp, väl baserat på min kapacitet och allt jag lärt mig genom alla forskarrapporter och studier av dylikt... Nörd som jag är...Tog mig några dagar att få en ”Final” version på upplägget...

Jag känner att jag även behöver nämna att vi bestämde att vi, jag och Dan, skulle springa ihop hela vägen men skulle det verkligen gå? Skulle vi slå ihjäl varandra? Skulle Dan springa för fort? Jag kände att jag skulle ju behöva hålla mitt eget tempo om jag ens skulle komma i mål....

Detta var något som jag var lite orolig för ändå till mållinjen..

Ett annat orosmoment som jag tror alla ultralöpare har varje lopp är såklart magen! Jag testade i ett par månader att enbart köra sportdrycken Tailwind då den skulle vara snäll mot magen samt innehålla alla kolhydrater och elektrolyter man behövde. Bestämde att jag kommer inte äta något på hela loppet utan ENBART köra på min flytande föda.

Träning, misslyckad träning och skador

Även fast det blev lika mycket skidor som vanligt i vintras så slog knäskadan till tidigt och det var då min väldetaljerade träningsplan fallerade innan jag knappt hade börjat följa den... 2-3 månader utan riktig löpträning var inte optimalt även om det var ett halvår innan loppet! Knät blev aldrig riktigt bra utan jag fick skippa dom snabbare passen och intervallpassen hela vägen fram till GAX.

När träningspeaken, volymmässigt, skulle ha varit var jag överväldigad av jobb och annat så istället för 15mils veckor så blev det 2-3 mils veckor... Inte bra men som tur var så drog semestern igång! Men....

....då fick jag magsjukan och skadade hamstring (på det enda riktiga intervallpasset jag gjort sen vintern).. Så mao så blev det 4-5 veckor till utan riktig träning när jag skulle ha tränat som mest.. Dessutom så missade jag Silverleden 64km som var tänkt som det sista lite längre långpasset, ett pass jag ansåg vara viktigt.

Det var när jag missade Silverleden som jag bestämde mig för att revidera målet som jag inte talat om för någon. Att springa under 24h.. Nu kände jag att 26h skulle bli tufft men det skulle ändå vara mitt nya mål.

Lyckligtvis så hade jag mycket alternativträning i form av styrka och skidor/rullskidor.

Det skall även nämnas att jag och Dan var nere till Skåneleden och rekade dom sista 9,5 milen av banan under tre dagars löpning ett par månader innan startskottet. Det var, i särklass, den viktigaste förberedelsen jag gjorde!

Inte nog med att vi slapp springa så mycket fel utan även att känslan av jag kände mig väldigt stark när vi sprang dom dagarna.. Något som hjälpte mig mentalt under loppet!

Med två veckor kvar till loppet kunde jag börja springa igen trots lite smärtor både i höger knä och vänster hamstring men då var det ju dags att trappa ner!

Med en vecka kvar så åkte hela familjen ner till Österlen, en vecka som jag hade tanken ”att vila mig i form” med.. Körde några kortare löppass barfota på den ca 25km långa stranden vid Sandhammaren men sen körde vi hela turistgrejen inklusive en stressad resa till Legoland och annat.

Med allt som gjordes den veckan blev det kanske inte helt perfekt ”vila” men det var en härlig vecka med familjen!

Summa träning från nyår till GAX:

  • Ca 97 mil löpning
  • 220h träning tot

De sista förberedelserna

Redan  fyra dagar innan racedags så insåg jag att det skulle bli varmt så jag ökade intag av magnesium för att minimera risken för kramp i värmen.

Dagen innan kom Dan med familj ner och vi mötte upp flertalet av löparna för en pizza och lite snack. Där träffade vi Stefan som var en mycket trevlig stockholmare. Efter lite diskussioner med han och Dan kände jag genast att mitt hopp om att klara mig under 26 timmar sjönk då Stefans mål var 26-27h (har jag för mig). Stefan hade visserligen ungefär lika många mil i kroppen 2016 som mig pga skador och annat men han hade några längre lopp under bältet än vad jag hade samt att han snackade om tusingar i 3:30 tempo osv som är sjukt mycket snabbare än vad jag kan springa...!

Jag hade fortfarande inte nämnt mitt tidsmål för någon, inte frugan, inte Dan...

Hursom... Hem till mitt nya boende tillsammans med Dan från pizzerian och där var det mer kolhydrater som väntade i form av godis och middag nummer två! Tvärmätt hela dagen!

Vi gjorde även ett impulsinköp av en varsin fiberduk som vi kunde ha att torka svett med, blöta ner och lägga på huvudet osv. Bästa impulsköpet någonsin i värmen!

Nu satt vi och käkade godis i ett par timmar och gick igenom vart vi ville ha vårat support crew stående för att sedan packa det sista. Kolla och dubbelkolla..

Kom i säng kl 22:30 och somnade direkt vilket aldrig händer dagen före ett lopp. Tur var väl det när vi skulle behöva vara vakna så länge!

Upp kl 05 och käkade två stora frukostar. Proppmätt igen! Tyvärr hade allt extra magnesiumintag redan pajat magen så efter tre toabesök på morgonen fixade jag det sista och stack bort till starten som låg ett stenkast bort från vart vi bodde.

Starten i Ystad

The GAX 100 miles

En silvertejp klistrades fast tvärs över vägen och bara sekunder senare så small det!

OFF WE GO!!!!

Solen lyste och det var redan varmt men jag trodde mig vara väl förberedd för värme, att jag tålde värme bra…

Eftersom vi aldrig sprungit 100 miles förr utan det längsta jag sprungit var Ultravasan 90km så var jag lite osäker på hur man tacklade uppförsbackar... I UV så sprang jag dom flesta då det ”bara” var 90km men jag förstod att det skulle jag inte klara i 160km... Genom att kolla på hur alla andra gjorde insåg vi att det skulle bli mycket gång... Hade vi sprungit sträckan själva hade vi nog sprungit mycket mer av backarna och antagligen sprängt oss och helt enkelt inte tagit oss i mål.. Så tack till alla veteraner!

Efter vi kommit ut ur Ystad var fältet ganska uppdelat och vi låg nånstans i mitten/slutet av fältet. Jag pratade med medlöpare och njöt av dagen. Solen sken och det var redan 25 grader! ”Underbart!” tänkte jag som trodde mig klara värme bättre än de flesta.......

Det dröjde några km till så började jag känna en stickande smärta i vänster framsida lår som jag inte kände igen. Nån konstig kramp? Skada? Jag började ta lite extra elektrolytertabletter pga värmen, det och tailwind skulle räcka!?

Pitstop och high-five från barnen vid Snogeholmssjön

Snart var vi framme vid Snogeholmssjön där vårat crew skulle möta oss för första gången.

En stol stod framställd. Av med löpryggan. Tryckte en magnesiumtablett. Fick liniment och masserade mina lår medan crew fyllde mina flaskor med Tailwind och vätskeblåsan med iskallt vatten och ganska snabbt var vi iväg igen!

Strax efter pitstop vid Snogeholmssjön

Några km till, runt 25km totalt, så börja jag känna att vi antagligen sprang lite för fort och det dröjde inte fören jag kände en liten tendens till kramp.. ”FAAAAAAAAAAN, inte redan!” tänkte jag uppgivet. Ville inte gnälla på farten så jag tog ett par till salttabletter istället och försökte även se till att vi verkligen gick alla backar. Detta inbillar jag mig tog emot för Dan som var oförskämt pigg och löpsugen. Lyckligtvis så var han så inställd på att vi skulle springa ihop hela vägen så han sprang inte lika många backar efter detta. Redan här började jag känna att jag ”förstörde” för Dan men så var nog inte fallet, inte än i alla fall. Snarare kanske det var en hjälp som gjorde att han inte sprängde sig för..?

Tanken att redan från start få mer eller mindre kämpa för att hänga med... Kanske skulle jag vägga fler gånger..? Kanske vägga hårdare..? Kanske inte ens ta mig i mål? Det var det här som ockuperade mina tankar större delen av tävlingen.

Dan får sig uppskattat isvatten i Heinge

Nu var vi i Heinge, 29km, där min fru och mina barn väntade. Påfyllning av vatten och energi och ett par minuters massage av vänster lår som efter denna, andra massage, började bli bra.

Trots att låret kändes bättre så hade jag ändå min första dip nu, för mycket krampkänningar och annat redan så här tidigt... Inte bra men bara att bita ihop och fortsätta!

Som den visa Cleas Frisk en gång så:

Har du ont i tänderna annars är det bara att bita ihop” och det var precis det jag gjorde. Bet ihop.

Radarparet ska strax fylla på med vatten och energi i Magleberg.

Nu var vi strax framme vid den första officiella vätskestationen vid 44km och värmen hade stigit till ca 28 grader. Där så sa volontärerna till oss att vi behöver få i oss mycket salt. ”No shit” tänkte jag men tog ändå en extra magnesiumtablett efter uppmaningarna. Jag tog även ett litet avsteg från min plan med energi under loppet och tog en klyfta kall vattenmelon... Åååååååh så gott! Fyllde på med vatten och vi var vidare på några få minuter.

Vi fortsatte att successivt plocka placeringar. En skön känsla även om det var lite jobbigt varje gång vi såg någon annan för då ökades tempot ganska mycket.

Än så länge hade det varit mestadels öppna fält i det böljande landskapet så det var väldigt skönt att få komma in i bokskogen efter ytterligare några km. Så vackert!

Upp och ner genom vacker bokskog.

Precis innan vi sprang in i skogen stod det publik och hejade på och dom hade en hink med kallt vatten! Jag doppade hela kepsen och inte bara fiberduken i hinken och det kylde jättebra! En lärdom till nästa gång och något som jag borde gjort tidigare, innan vi kom in i skuggan, kanske hade jag klarat värmen bättre då??

64km avklarat, eller som vi sa, Silverleden avklarad! Check!

Det hade gått många magnesium och salttabletter dit och ändå hade jag haft krampkänningar på flera ställen.. Magen började vrida lite på sig.. Nu var jag på botten av första dippen men bara 3km senare så släpper helt plötsligt allt! Första väggen sprängd! Nu rullar det på bra med en bra känsla för första gången på dagen! Härligt!

På väg in i Brösarp.

Nu var vi strax i Brösarp! Där skulle vi få se hela vårat crew igen men först ”lite” backar.... Att tro att Skåne är platt är fel. Jättefel! Mycket backigare än vad det är i mina hemtrakter i vart fall! Att sen Brösarp är känt för Brösarps backar kanske förklarar ett och annat med...

Pitstop i Brösarp. Vacker man.

Hursom... Väl framme vid Brösarp var det en skön känsla. Resten av banan kunde vi, det var  psykologiskt stärkande!

Lite ont i nacken så jag fick en snabb massage igen av min underbara fru. Dan hade fått en blåsa som han fixade lite med och med tanke på att han var den starkare av oss så började jag gå lite i förväg.

Dan var snart ikapp och här hade han, om jag minns rätt, sin första dip. Jag som nu var pigg sa att jag ville passa på att springa lite eftersom jag var så pigg och att jag skulle vänta längre fram.

Jag pushade på en bra bit, hela tiden tänkte jag: ”lite till, du får snart gå och vänta på Dan, då kan du vila lite”.

Precis när jag skulle till att börja gå så hörde Dan bakom mig. Tänkte att ”Fan! Jag skulle ju få gå-vila nu en bit ju!”... Berättade det för Dan och skrattade. Jag bet ihop och vi fortsatte vidare, kände mig ju ändå ganska stark nu.

Haväng närmar sig och här var det lite tungt psykologiskt igen då vi visste man sprang sicksack över en väg. En platt väg. Stigen var det lite annat med... Varför springa sån omväg när man kan springa på vägen tänkte jag. Funderade t.o.m. på fuska och springa vägen istället. Vem skulle veta?Tanken höll två sekunder tills jag insåg att jag skulle veta och det räckte! Bara att kuta på!

Haväng. Halvvägs! Check!

En glad idiot ovetande om vad som komma skall

Det är här som FMR (Full moon race, 50 miles) skulle starta om några timmar. Dom springer andra halvan av GAX så vi skulle behöva bli omsprungna av massa ”kortdistanslöpare” senare... ;)

Det var en lättnad att se havet trots att det nu var mjuk sugande sand till och från hela vägen till Kåseberga. Den biten, bortsett från Stenshuvud, är i alla fall ganska platt!

Jag öppnade munnen och sa till Dan ”Check point! Bara Silverleden kvar!”

Så fort jag sa det så insåg jag att det var ingen bra ”mil stolpe”... Det kändes jobbigt.. Silverleden är inte så bara! Vi skrattade och bestämde oss att glömma den "check pointen"..

Barnen möter upp i Kivik

Nästa stopp var Kivik där jag började märka hur oumbärligt vårat crew var. Satte mig ner, fick massage, påfyllning av vatten och tailwind.. Och bäst av allt, Camilla tog hand om två blåsor som bråkat med mig en bit. Ett par stick, lite zinkoxid, kinesiotejp och superlim(!) så var dom fixade och jag kände inget av blåsorna alls under resten av loppet!

Vidare mot mål!

90km, eller som vi sa UltraVasan, avklarat! Check!

Nu skulle vi upp över Stenshuvud, banans högsta punkt. Brant! Men förvånansvärt nog inte värst jobbigt vare sig upp eller ner. Väl nere gjorde vi vår första av två riktiga felspringning då vi, trots vi frågade en funktionär, missade hela den vackra stranden. På sätt och vis skönt att slippa den mjuka stranden på sätt och vis trist att missa den vackra stranden i kvällssolen.

100km! Nytt pr i distans för både mig och Dan. Check!

Vi mötte upp vårat crew en sista gång innan natten föll på och plockade upp våra pannlampor. Det var här som Dans familj tog över crew-jobbet för natten så jag passade på att pussa barn och fru en extra gång innan vi ganska omgående var vidare.

Nästan direkt efter Lilla Viks golfbana kom ledaren i FMR och sprang förbi, Erik Billerby som även kom att vinna FMR. Oavsett hade han oförskämt pigga ben och snabbt gick det!

Nu var vi i Baskemölla där alla som satt ute och käkade och hade det trevligt verkade veta vad vi höll på med och hejade för fullt. Mycket uppskattat och det blev genast lite lättare att springa igen!

*VARNING. FÖLJANDE TEXT LÄSES PÅ EGEN RISK*

Innan Simrishamn rasade magen totalt trots alla Novalocol och Imodium jag hade fått av Dan. Inte roligt! Skav mellan benen har jag varit med om förr och det ville jag inte vara med om igen så jag hade packat med mig servetter, våtsavett och vitt vaselin för två toastopp. Detta gick åt och mer hade behövts innan jag skulle möta crew igen inne i Simrishamn men jag lyckades knipa ihop.

Väl framme hos crew tog jag en Underberger (en liten snaps). Den ska vara bra för magen (jag var skeptisk men redo att prova allt) och sen hade vi hört att det skulle vara en skön känsla att bryta av mot det söta sliskiga energidrycken. Det var det inte! Kände att min mage inte skulle klara det så spottade ut det mesta.

I mitt spottande och fräsande efter snapsen och med viljan att komma iväg fort så att ingen skulle hinna springa förbi oss så glömde jag fylla på ”toaletttillbehören”.... Inte bra!

Vidare en bit.. Toabesök nummer tre eller fyra på en knapp timme.. Hade en servett kvar och lite vaselin. Jag gjorde det bästa jag kunde med det lilla jag hade...

Direkt efter mina behov var utförda så gick det väldigt bra att springa. Så fort det var relativt platt och enkel terräng så låg vi i 6-6:30 tempo i långa ”run streaks” men så fort jag tog lite Tailwind så dröjde det bara ett par minuter innan det var dags igen.

Dans mage hade också börjat krångla lite så hans förråd av papper började också sina men jag fick i alla fall EN savett av honom nästa panikstopp.Precis när jag skulle till att dra ner byxorna i natten kom en förvirrad tant springandes och sa ”Ursäkta! Men är det någon tävling eller nått?”. Jag avbröt och tittade upp och ser då att där sitter 10 personer och har det trevligt vid ett bort. Alla stirrar på oss.

Vi berättar om loppen för damen och fortsätter... 100m sen går det inte längre.. ner med byxorna... Ahhhhh!

Nu blev det en run streak igen! Skönt!

Så fortsätter det. Toastopp. Run streak. Toastopp osv... Men utan att lyckas behålla nån energi var det bara en fråga om när väggen skulle komma...

I Baskemölla stod det lite publik och bjöd på Cola. Så underbart! Tack!! Både lite snabb energi och stoppande i ett....!

Men.. Ja, du gissade det.. Den ”stoppande” effekten uteblev även av Cola men lite energi kunde jag nog ta upp för första gången på nån timme.

Nu var det en låååång rak och platt cykelväg hela vägen till Skillinge. Jag hade varit nervös för hur tung denna sträcka skulle bli innan loppet men nu välkomnade jag den! Inte bara var den lättsprungen, asfalten gjorde inte ont under fötterna som stenar och rötter gör, mina lätt stukade vänsterfot kändes inte, alla nya blåsor kändes inte så mycket.

Jag sa till Dan att jag inte orkade prata. Stängde ner alla känslor och röster som skrek åt min kropp att stanna och ge upp och sprang på med enbart pannbenet. Kilometer efter kilometer flög förbi! Jag skulle till Skillinge innan jag fick gå igen. Så var det bara! Full fokus med en enda tanke. "Höger fot fram. Vänster fot fram".... osv...

En kilometer innan Skillinge uppenbarade sig dock en obemannad vätskestation... COLA!!!!!!!!!

Jag stannade, skakade en flaska med lite cola i för att bli av med kolsyran och drack. Avslagen cola har nog aldrig smakat så bra!

Min första någorlunda fasta föda. Skulle den hjälpa?

I Skillinge mötte vi Marit, Dans fru, och hennes svåger Jesper.

Det hade börjat bli skav.... ”Där nere”...Trött. Inget spelade någon roll, inget förutom att gå i mål. Jag var i ett töcken. Utan minsta skam i kroppen slet jag av mig byxorna mitt i Skillinge, visserligen mitt i natten, och smörjde in arslet och mitt heligaste. Såååå skönt!

Precis när vi skulle bege oss så ploppade det upp en holländare bakom oss. Efter dryga 11 mil hade han blivit trött så han hade tagit en tupplur i en buske....

Vidare mot Sandhammarens fyr. Usch! 12km oändlig sandstrand.. När jag sprang här sist hade jag ett leende från öra till öra men nu var det inte lika kul. Jag kunde inte springa på skrå nere vid vattenbrynet då det gjorde på tok för ont både i blåsor och i min ömmande vänstra fotled och uppe på den platta delen av stranden var det endera för mjukt eller knöligt och stenhårt. Knöligt och stenhårt kunde jag inte längre springa på. Det gjorde för ont under fötterna. Nu började det bli mycket gång, även på platta partier. Vi slutade ha ”check-points”, det enda jag tänkte på var att sätta den ena foten före den andra. Så länge det gick.... Så länge det gick och kanske lite till..

Placeringsmässigt så plockade vi nån placering och tappade någon. Vi var helt enkelt inte ensamma om att gå mycket nu. In i kontrollen vid Sandhammarens fyr, där var vi på placering nummer 14 och det satt 5-6 löpare och åt och drack. Här fanns det blåbärssoppa! Svepte två muggar och magen röt till.. Jag försökte ignorera och vi var snabbt vidare, ut som topp 10 från stationen!

Nu var det Dans tur att få ordentligt magras igen så det blev promenad en liten bit men det gjorde mig inte det minsta. Här har jag lite tankar som jag inte är så stolt över, jag hoppades Dans magproblem skulle hålla i sig en bit så jag fick gå men det dröjde inte innan han var redo att börja springa igen.

Bit ihop Björn. Bit ihop.

Sedan.. Felspringning nummer två.. I skogen när det var som mörkast. Jag orkade inte ens ta upp telefonen för att hitta rätt med hjälp av GPS'en. Jag tyckte inte det var roligt längre..

Jag har svårt att lite på andra, speciellt i sådana här situationer, då vill jag ha koll själv. Nu fick jag istället lita på Dan. Jag bara orkade inte hjälpa till att hitta tillbaka. Följde efter som en lämmel. Zombie.

Vi var vilse ganska länge men det blev antagligen ingen större omväg eller tidsförlust. Dan gjorde sin uppgift galant.

Nu kom vi till ”stenstranden”, en drygt två km lång sträcka jag hade sett fram emot för jag visste att jag inte kunde springa på den. Jag skulle få gå. Fylld med runda stenar så var stranden för farlig att springa på med mina fotleder.

Tyvärr gick det inte bra att gå heller utan jag vrickade min försvagade vänsterfot två av tre steg hela vägen. Fotleden ömmade och foten började sakta svullna.

Nu var vi i Kåseberga. Solen började stiga. Det borde ha varit vackert och underbart men jag hade mörka tankar och ville bara i mål. Jag stannade knappt hos crew. Framåt. Snart mål. Snart.

Med tunga och trötta men bestämda och arga steg stampade jag vidare uppför mot ale stenar.

När vi traskade upp mot Ale stenar tänkte jag att nu skulle det i alla fall inte vara någon risk för att trampa snett något mer. Jag hade fel. Lera som kossor trampat runt som sedan stelnat och blivit gräsbeväxt. Knöligt minst sagt! Foten fortsatte svullna och ömma.

Upp och ner över Hammars backar. Över elstängsel. Mellan kor och getter. En stor ko med brutala horn frustade och gjorde ett utfall mot mig. Jag var så trött att jag reagerade inte ens utan det dröjde säkert 10 sekunder innan jag insåg vad som kunde ha hänt. Började titta efter flyktvägar. Det fanns en. Över en taggtråd. Min kropp skulle inte kunna ta sig över. Inte en chans. Inte nu men som tur var behövdes inte det...

Väl ute på asfalten hoppades jag på att kunna spring igen. Bara ca 20km kvar nu. Gjorde ett försök. Det gick inte, det gick bara inte. Vi gick en bit och Dan ville prova springa igen. Jag försökte. Gick fortfarande inte och nu förstod jag att jag inte skulle kunna springa en meter till under hela loppet. Jag tyckte synd om Dan som fick vänta och vänta på mig. Försökte skicka iväg honom men han gav inte upp på mig.. Det var både jobbigt och bra på samma gång.. Jag fick inte stanna, jag fick inte vila, jag var tvungen att kämpa på för Dans skull. Så gick tankarna i mitt huvud.

Vi hade redan börjat bli omsprungna och tappade, för första gången under loppet, stadigt placeringar. Jag tror Dan fick kämpa mot sin tävlingsjävul för att inte överge mig. Jag gjorde det nog inte lättare genom att ge honom en utväg. Flera gånger. "Spring utan mig Dan. Du behöver inte vänta"... Började tänka på boken ”Ultra Marathon Man” där två militärer springer tillsammans och ingen överger den andra... Funderade på om Dan gjort lumpen och det var därför han gjorde likadant..? Jag hade naturligtvis stannat med Dan om förhållandena varit omvända men ville egentligen bli av med honom.. Så jag kunde få vila en timme.. Eller tre..

Hade haft grus i skorna länge men inte orkat bry mig eftersom min stukade fot ändå gjorde så mycket ondare men till slut gick det inte längre. Jag fick själv, utan något att göra rent med, försöka ordna detta. Borstade bort grus. Klistrade på en compeed mitt under foten. Den fastnade inte. Fram med superlim. Nu satt den!

Ställde mig upp..... och inser att jag superlimmat fast massor med grus i compeeden. Inget att göra, bara att halta vidare. Nu var det verkligen inte roligt längre!

Brytpunkten!! Check!

Det blev en checkpoint till ändå..! En skylt där det stod ”Brytpunkten” på. Det hade vi sagt innan loppet; "klarar man sig hit så kommer man i mål".. Jag var inte lika säker på det längre..

Nybrostrand nu. Här möttes vi av Marit och Jesper igen. Marit gjorde rent mina ömma fötter (förutom under compeeden för den satt där den satt). Jag bröt ihop. Grät som ett litet barn. Marit försökte trösta mig och berättade att Camilla och Barnen skulle stå längre fram och heja. Då hade jag inte sett dom på hela natten. Behövde både pussar och kramar men det enda jag kunde tänka på var det som kom ut ur min mun mellan tårararna. ”Jag vill inte att mina barn ser mig så här!” Nu hade det inte varit roligt på jävligt länge! Fy fan!

Två trötta hjältar

Några km senare möter vi dom. Jag blir glad. Lyckas hålla tillbaka gråten. Dom tar min ryggsäck. Nu har jag bara en handhållen flaska att bära resten av vägen. Skönt!

Målet närmar sig. Det är i alla fall platt och bra. Jag frågar Dan hela tiden om det är någon bakom oss. Jag orkar inte vända mig om och kolla. 500m kvar och bron över tågrälsen uppenbarar sig. Många trappsteg men det går bra. Uppför. Nerför får jag hålla mig i räcket med båda händerna för att inte trilla.

Med 100m kvar och fortfarande inte säker på om jag skulle klara mig in i mål så skriker Dan att det kommer någon bakom oss och att vi behöver börja springa NU!

Skulle vilja sett hur det såg ut när jag försökte springa.. Det måste sett ut som en 90 årig gubbe som knappt kunde gå helt plötsligt slutade gå och istället började studsa på stället. Kom ändå igång och lyckades jogga de sista 50m!

Sida vid sida går vi i mål. Ölen som vi skulle få i mål och sett fram emot halva loppet var vi inte längre ett dugg sugna på. Gömde mig under kepsen. Kylde fötterna i fontänen i två minuter medan tårarna rann längs kinderna. Orkade inte sitta. La mig ner i fosterställning. Skakade. Grät. Nöjd. Glad. Ledsen. Besviken. Allt på en gång.

Känslorna på utsidan i mål.

Det traditionsenliga bältesspännet istället för en medalj. Vackert!

Det var som vi sa på skoj dagen innan race. Ju längre ner i källaren man är, ju ondare men har i kroppen desto mer belönande är det att gå i mål. Och så var det verkligen! Sista 30km var hemska!! Även fast det var mestadels en härlig löptur fram tills dess med massa fina minnen så är det ändå dom sista smärtsamma och traumatiska 30 kilometerna som på något konstigt sätt gör att man blir så starkt berörd!

Min resa kanske låter plågsam och hemskt men tro mig! Detta är bland det häftigaste, om inte det häftigaste, jag någonsin har gjort!!! Så här två veckor senare sitter jag och ler när jag tänker tillbaka på alltsammans. Underbart! Sånt här påverkar allt i livet! På nått sätt så är alla problem så mycket lättare att tackla och dom känns inte alls lika tunga. Rekommenderar alla starkt att prova!

Men ansiktet då undrar du? Ja för att få en förklaring på det för du läsa igenom "Lärdomar" här nedan.

Summering

  • Bra fart fram till ca 110km. Magras. Utan crew hade det inte gått. Utan Dan hade det inte gått, åtminstone inte under 28h.
  • Nöjd. Mycket nöjd. Drack bra under hela loppet.
  • Note to self: Försök inte ta koffeintabletter för att få energi pga du inte får i dig någon näring. Det gör ont i magen.
  • Sluttid: 25h30min
  • Slutplacering: 18 av 59 startande (varav 44 gick i mål).
  • 15 minuter efter målgång var den där ölen ändå VÄLDIGT god!

Näring

  • 2,5 skopor (250kcal) Tailwind i timmen fram till magraset.
  • En klyfta vattenmelon bara för att få nån annan smak i munnen.
  • Ca 20 elektrolyttabletter 
  • Ca 5-6 magnesiumtabletter.

Efter magraset fick jag frångå min näringsplan med allt jag kom åt som jag trodde kanske skulle göra magen bättre men samtidigt vara säker på att det inte gjorde magen bättre. Detta var:

  • 2 bananer
  • fruktsmoothie för barn från 8 månader
  • blåbärssoppa
  • Coca-Cola.

Lärdomar

  • Snapchat är ett bra sätt att meddela crew vad dom ska vara redo med i nästa stopp!
  • Tejpa båda fötterna vid start.
  • Mera servetter, både i ryggsäck och tillgängligt för påfyllnad av crew. Vatten i en hink med en tvättsvamp ska med crew.
  • Imodium ska finnas både i ryggsäck samt hos crew.
  • Blåbärssoppa, banan och Coca-Cola måste finnas tillgängligt hos crew nästa gång.
  • Blöt nacken, blöta hela mössan för att bättre klara värmen.
  • Snabbare stopp. Vi hade superbra crew men Camilla (och Marit tror jag) hade lite ideer på hur stoppen kunde bli effektivare. Till exempel en checklista med saker hon ska kolla om jag behöver varje stopp. Här finns tid att tjäna.
  • Jag ser på Strava att min ”moving time”, dvs  att enligt Strava så rörde vi enbart på oss 18h och 23min av dom 25h och 30 minutrarna vi var ute. Dvs vi hade ett snitttempo på 6:51 min/km när vi väl rörde på oss. Låter misstänksamt bra så jag litar inte fullt ut på det men en sak är säker, man tappar mycket tid på att stå still!
  • Boka boende så jag inte behöver sätta mig och åka bil i 8h direkt efter målgång.
  • Jag är stark.
  • Vila ordentligt efter!! Efter man har sprungit 16 mil så är hela nervsystemet trasigt, muskler trasiga och balanssinnet är kass. Inte bara en dag. En vecka efter målgång cyklade jag och kraschade hårt. 13 stygn, hjärnskakning. Skyller allt på GAX!! Skämt o sidå så var det inte riktigt hela historien men jag är helt övertygad att jag inte hade slagit mig som jag gjorde om det inte var för jag hade sprungit 100 miles en vecka tidigare.

Tack till

  • Crew Camilla, Marit, Jesper och barnen! Det hade inte gått utan nån av er!
  • Dan som tvingade mig vidare. Som fixade öl. Fixade med crew. Ordnade boende. Stod ut med mig på långpassen inför. Tack för champagnen. För guldkepsen. Hade inte blivit mycket av något utan dig! Kan nog aldrig tacka dig tillräckligt ordentligt!
  • Maja och Leif för underbar kost och regi både under loppet och under vår träningsresa.
  • Alla som pushat mig på träning.
  • Alla medlöpare. Speciellt Stefan Lundin och den som hade satt upp dom fina ”Heja Stefan-skyltarna”. Dom lyfte nog inte bara mig och Dan!
  • Tävlingsorganisationen.
  • Publiken som hjälpte till med både stöd, hejarrop, vatten, cola och annat. Underbart!

För dom som följde mig på Snapchat så fick dom lite liveuppdateringar längs vägen. Nedan ser ni den ocencurerade snapchat storyn:

2016-08-10 09:17.


Kommentarer till blogginlägget


Tack för en härlig berättelse! Minnena kommer tillbaks.
Vad säger man? Vilken resa, men det blev lite tomt efteråt.
2016-08-10



Tack för rolig och intressant läsning. Vilken bedrift!
2016-08-12



Låter som ett riktigt äventyr :D
Tack för att du delade!
2016-08-13



Tack för ni orkade läsa :)
2016-08-13



Sen blir jag ju lite orolig för min mentala hälsa när jag kan tänka "åh, jag skulle också vilja..." iom att jag läser om dina bravader :D

2016-08-13



Intressant läsning och bra krigat.
2016-08-13



Blir himla glad av alla kommentarer. Tack!
2016-08-13



Men hur tränar man för något så fantastiskt långt?
2016-08-14



som för ett marathon, fast kanske skippar dom snabba passen och intervallpassen och kanske några längre långpass men mestadels är skillnaden i huvudet. Klarar man en mara på ett OK sätt så klarar man detta. :)
2016-08-14



Hm.... Vad är ok i sammanhanget? Oftast hamnar jag runt 5 timmar, om jag inte glänser till och har haft skadefritt flyt i träningen för då kan jag komma under 4,5h. Känns som att det kan vara för långsamt, 100km tog större delen av 15 timmar när jag gjorde det och då hade jag definitivt inte klarat en kilometer till, och definitivt inte 6 mil till!! För visst är 100 miles 160km give or take några hundra meter?
2016-08-14



Svårt att säga.. Kanske behöver du öka träningsvolymen något.. Att du klarar 100 miles det är jag övertygad om men om det krävs en ökad träningsmängd det vågar jag inte svara på. Jag har bara sprungit i typ 3 år och tränat konditionssport i 4.. Har legat på ca 300-400h träning per år men då har det varit fokus på längdskidor. När det gäller löpning så hade jag 2013 ca 60mil, 2014 ca 140mil och ungefär det samma 2015. Så inga jättevolymer..
2016-08-16



Jag hamnar mellan 200 och 220 mil de senaste åren, men jag är nog mycket långsammare än vad du är :-)
~330h varav ~270h löpning blir inte ens en timma om dagen, knappt 6,5h per vecka. Jag får bli effektivare på något sätt :-)
Tack för att du tar dig tid och bollar tankar, det är så ohyggligt imponerande och verkar väldigt roligt. Jag klurar vidare :-)
2016-08-16



Mängden skulle jag gissa räcker så det skulle säkert gå som det är i dagsläget för dig att klara detta men kanske tiden skulle närma sig maxgränsen. :)
2016-08-16



Tack för fin läsning!
2016-08-17



Kul med en å ingående RR, tack för läsningen och fan vad bra krigat!
2016-08-31



Tack för att du delat med dig av din strapats! Suveränt kämpat!!
2016-09-04