En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

Silverleden. Hur vet jag att jag inte kan om jag inte provat....

….. är ett av mina favorituttryck, något jag fick användning för i helgen för då var det dags att springa ”Silverleden på en dag”, ett 64 km långt lopp i trakterna av Hällefors. Jag hade aldrig sprungit 64 km i ett sträck tidigare (distansrekordet låg på ca 55 km) och definitivt inte varit i närheten av den distansen i terräng. Jag hade sprungit alla distanser i Ursvik, ca 40 km, och trodde det kanske kunde vara en bra värdemätare. Hahahaha, jag skulle bli varse något annat…..

På fredagen åkte jag, Ulla, Peter och Annelie norrut. I Grythyttan där Annelie skulle bo åt vi den allra godaste glass på ett fik innan Ulla, Peter och jag fortsatte upp till Hellefors herrgård.

Hellefors herrgård

Vi installerade oss på våra rum innan vi hämtade våra nummerlappar och åt den kvällsmat som ingick i rumspriset, då fick vi sällskap av en kille som vann loppet för två år sedan och vi kunde fråga honom om banan. ”Första två milen är ganska ok, sedan börjar helvetet” var hans summering. OK, hur svårt kan det vara tänkte vi tyst.

Uppladdningsmiddag med en tidigare segrare i loppet

Hellefors herrgård är ett väldigt mysigt hotell som jag varmt kan rekommendera, om man inte är spökrädd. När vi käkade kvällsmat frågade jag värdinnan om dom hade några herrgårdsspöken och efter några sekunders tystnad svarade hon ”Jodå, men dom är snälla”. När jag sedan gått och lagt mig i södra flygeln där jag bodde (Peter och Ulla bodde i ett annat hus) tänkte jag på det hon sagt och såklart googlade jag. Det skulle jag inte gjort, det första jag hittade var ett inslag ifrån en tv-serie där man berättade om kända spökställen. Ett av avsnitten handlade just om Hellefors herrgård och förutom på vinden i huvudbyggnaden spökade det speciellt just i södra flygeln. Hjälp! Jag bad tyst spökena att låta mig vara för jag behövde sova innan loppet……

Värdinnan öppnade frukosten 06:30 på lördagsmorgonen för att vi löpare skulle få ordentligt med energi och när vi laddat in åkte vi ner till Hurtigtorpet och starten där vi träffade Annelie, lämnade våra dropbags med ombyteskläder (det spöregnade så vi ville kunna byta kläder vid 35 km). Starten gick och vi var iväg.

Som vi fått veta så var det inga gigantiska backar första biten. Däremot var det smala stigar och det böljade upp och ner.

Stilstudie av en bit blöt men platt stig

Regnet strilade men det var varmt så det gick inte att ha någon jacka på sig, den fick vi snabbt knyta runt midjan. Medan vi sprang väntade vi på ”helvetet” och undrade när det skulle komma. DET gick inte att undgå. När sötebrödsdagarna var över började stigningarna, leden är inte dragen i serpentiner upp på bergen utan den går liksom rakt upp för att sedan dyka rakt ner. I första backen låg Annelie lite före och helt plötsligt hör vi henne ropa så det dånade över nejden: ”Hallå! Vi är i helvetet!” Backen tog liksom aldrig slut och leden gick rakt upp i en bäckravin där vattnet forsade över stenbumlingarna vi skulle klättra på. 

Wohooo! Vi har grejat en stigning!

Leden går genom myrar, vattensjuk mark och hela tiden på smala stigar med grenar, nedfallna träd och stenbumllingar. Men det är helt makalöst vackert! Högt belägna hedar med vildblommande liljor, hjortronmyrar, massor av kantareller, trolsk mossa och storslagna utsikter som belöning när man stretat sig upp på bergen.

Högt belägna hedar fulla med bl.a. orange liljor

Det är verkligen absolut minimalt med annat än fotsmal stig och jag var själaglad att jag valt långa tights för jag blev ändå till slut lite öm på huden på skenbenen efter att timme efter timme haft ljung och ris daskande på benen.

Efter uppför kommer nerför, ibland gick det att springa!

Sätt fart mot 100%!

När vi närmade oss 5:e vätskekontrollen där vi skulle få tillgång till ombyte (det dröp om oss och gick tom att vrida ur underkläderna) och få varmkorv blev jag så himla glad att jag slappnade av och drog på i en nedförsbacke – vilket resulterade i att jag stöp framåt som en fura. Livrädd att skada knäna så jag inte skulle kunna fortsätta lyckades jag vrida mig åt sidan i fallet så jag skrapade bara händerna, skrapade utsidan av ena knät och daskade i insidan av vaden. Ingen showstopper!

Ingen showstopper

Väl värt några blåmärken

Vid det här laget insåg vi att vi skulle få streta på för att klara reptiden vid sista kontrollen. Peter, som var den starkaste av oss, puttade ibland på mig bakifrån för att hjälpa mig upp där det var så brant att det var svårt att komma upp. Vi skrattade och pratade för att hålla humöret uppe trots den allt mer brutala tröttheten. Vi tog in de magiska vyerna och pratade högt om allt vackert vi såg, allt för att det skulle fastna på våra näthinnor. Mitt i allt stretande njöt vi något ofantligt av känslan att få vara en del av detta äventyr. När någon av oss blev lite moloken påminde vi direkt om det som hägrade om man klarar hela loppet – en personlig finishertröja där det står angivet hur många procent av loppet man klarat. Vi skulle ha 100%, punkt slut.

När vi kom fram till näst sista vätskekontrollen vid 52 km frågade Peter funktionärerna vad som händer om man har svårt att hinna till 57 km och sista kontrollen och dom svarade med ett leende ”man får väl öka farten då”. Jag förstod inte att dom skojade och tände till på alla cylindrar, trött som jag var och brölade något i stil med ”den som försöker ta mig av banan får en fet smäll, jag ska i mål punkt slut, nu sticker vi….” Ojsan, det var inte meningen att tappa humöret. Det var helt fantastiska funktionärer, inga man skulle skälla på....

Vid sista kontrollen hade vi bestämt träff med Ulla som skulle följa oss de sista 7 km och dit kom vi med 19 minuters marginal och vi fick klart för oss att det var lugnt, ingen blev avplockad av banan så långt in i loppet. Men det var lite bra att vi trodde det tidigare för det sporrade oss att kämpa på och inte lusa i onödan. 

Annelie och jag anländer till sista kontrollen

Peter anländer till sista kontrollen

Avslutningen av banan var en backe som på kartan såg ut som en liten kulle, men som visade sig vara en brutal vägg. Jämför man den stigningen med de tidigare backarna förstår man hur brutala dom var.

Banprofil, vid pilen är sista backen som vi trodde var en fjutt, men som var en vägg

Så äntligen såg vi målrakan och vi kunde kosta på oss en liten spurt. Om vi ökade farten eller inte står skrivet i stjärnorna, men vi ökade i alla fall ansträngningsgraden. 

Upplopp

Vi gjorde det. Vi gjorde 100%!!!!!!

2016-07-04 14:51.


Kommentarer till blogginlägget


Fantastiskt! Vilken dagsetapp. 😀 Måste ha känts skönt i mål. Har ni funderat på någon fjällmara?
2016-07-05



Tack Ingmari. Ja det var en rejäl dos vi fick, att hålla igång i 12 timmar under de förutsättningarna känns onekligen och det var så skönt att komma i mål.

En fjällmara vore absolut kul att testa. Den här banan är så makalöst teknisk och brötig, skulle vara kul att testa något lite mer "öppet" lopp rent banmässigt. Nu vet jag ju att det inte är omöjligt för mig. 😊
2016-07-06



I just don't know how you do it. Jag sprang två varv på SM-spåret i går (=20 km). Det är mycket kuperat men helt otekniskt. Jag tänkte på er när hade sprungit klart.Inte var jag speciellt peppad på 45 km till ... Så nu är jag ännu mer imponerad. Hur känns det nu?

Finns många fina fjällmaror. :-)
2016-07-06



Jo tack, nu börjar benen kännas normala igen. Idag har jag mer ont i överkroppen, jag bygger altantak på gäststugan och ålade omkring och la papptak igår.

Ja, det finns massor. 😊 Fast det är roligare att uppleva sånt tillsammans med en kompis tycker jag. Sugen? 😊 Nästa år.
2016-07-08