Anna Karin D

Distanslöst, småsurt och självupptaget grunnande

Ute i världen sker fasansfulla saker.

Folk massmördas. Bomber sprängs. Epidemier grasserar, liv skördas. Piloter strejkar (så att vi kanske inte kommer iväg på vår resa, vilket är om inte fasansfullt så retfullt), miljön hotas och till råga på allt kanske Sverige förlorar en fotbollsmatch. Vem vet! 

Men här sitter jag och gör inget alls åt det där utan ägnar mig åt ett surt och dystert ältande av orsaker till darriga ben. Mina darriga ben. 

Distanslöst! Oförsvarligt! Jag skäms! Men ändå......

Vad har hänt, vad beror nu mitt fysiska och mentala bottennapp på? Varför finns inget krut i muskulaturen, ingen energi i kroppen, ingent jävlaranamma i sinnet? Jag vill ju vara pigg, stark, studsig, explosiv, uthållig, god, vacker, smart och ....och......ööööhh....trettiofem. Men nu har jag ju några år mer på nacken och kanske är det det som är orsaken, men nej, så lätt kommer jag inte undan!

Jag gillar inte alls det där snacket om gammal och skröplig, om krämpor som tydligen måste komma, om accepterandet av förfallet. Hursomhelst, för någon månad sedan var jag hyggligt pigg, nu är jag det inte.

Varför, är den stora frågan.

- tränar för mycket?

-tränar för lite?

-tränar för fel?

- tränar?

-äter för lite, fel, för sällan, för ofta? (Kan ligga nåt i detta. Har svårt att hålla vikten. Har svårt med matlusten, maten smakar wellpapp.)

- lider av en sjukdom jag inte vet om. (Hu. Hemska tanke.)

- sover för lite. För okvalitativt. (Men vad #$@ ska jag göra åt det? Käka sömntabletter som jag blir en walking dead av, därtill med nedsatt intellektuell kapacitet. Det är obehagligt.)

- oroar mig för mycket? (Över gamla pappor som köper elmoppar, bröder som har det tufft, söner som tar studenten, söner som inte klipper sig, söner som bor i jordbävningshotade landområden....över jobb och kylskåp och cyklar och &*^ och hans moster....)

Men det ger väl inte gummiben? Och lust att bryta millopp. 

- har jag för lite kul? För få klacksparkar att ta saker med? För lite skratt och glam och detordnarsig-mentalitet? För mycket plikt och måste. 

Hm. Kanske. Kanske kanske kanske. Kanske ligger det något det där sista, något jag måste ändra på. Det skulle väl förvisso inte ge mig snabbare ben, men ett intressantare och mer levande liv.

Och det är nog ändå det viktigaste.

2016-06-14 05:42.


Kommentarer till blogginlägget