Anna Karin D

Bottenkänning!

Förra lördagen sprang jag 800 meter på bana i seniorklass, Trelleborg. Vi var tre i klassen, varav två klart överåriga: Majvi och jag. Vi sprang med 15/17- åringarna dessutom, dem kan vi vara mormödrar till. 

Jag kom naturligtvis präktigt sist på ordentligt mormorsvis, medan  Majvi vägrar bete sig som en mormor och springer snabbt som en 17-åring. Det gjorde absolut ingenting, det är en inspirationskälla! Jag blev trött och kände av en matthet i benen som jag väl inte riktigt är bekant med.

Den bortsåg jag från då, eftersom äventyret var så heltokigt blev det spännande, jag kände mig stark och modig och nöjd! Och glad! Som en pionjär! Veterantanter är det nya svarta! Tjoho....

Men mattheten, syran, kraftlösheten....den har hängt i. Och om jag rannsakar mig själv fanns den där nog redan innan det här 800-loppet.

Igår tog jag mig an Malmöloppet. Tanken var inte att maxa, "göra tider", gå under fyrtiosju. Inte sånt. Det står mig upp i halsen, gör mig stressad och oförmögen att ha kul. Så det slog jag ur hågen och lyckades bra med det: ingen stress alls prerace. Snarare tvärtom, sengångaraktigt utslagen hela morgonen. Å så svårt att vakna. 

Utrustad med gps, ögon och öron tänkte jag mig ta in stämningen.  Bara flyta med, få endorfiner, bli glad och pigg och rolig. Prata, vara social, träffa folk. En i löparfamiljen. 

Men det gick snett någonstans. Redan när jag dök upp på Tallriken (ja, alltså, för er som inte känner Malmö: tallriken är inte av sorten porslin utan en stor rund gräsyta omgiven av träd i Pildammsparken) träffade jag klubbkompisar, vänner och bekanta. Det är härligt, att känna så många och vara en del av en gemenskap. Men. Det blir mycket prat om tider. Som man ska göra, som ska siktas på, jobbas mot. Lopp man nyss sprungit, hur det gick. Krämporna, stressen, nervositeten. Gör du under 40? Frågade en lite yngre kille mig, en ung man med positiv syn på åldrandet, lite väl positiv kanske. Jag tackar! Men förklarade att under femtio snarare är det jag gör....kanske.

Det är svårt att bevara känslan av fest, njutning och kravlöshet för mig med det där snacket, men det gick ändå rätt bra tycker jag. Jag antar att det hör till, det är en del av spelet.

Väl iväg: det kändes lätt i en kilometer. Lätt, men inte roligt. Jag längtade till mål omgående. Det är vägen som räknas, inte målet......nej, det funkade inte att tänka så! Jag tänkte, hur jag ärn försökte, tvärtom.

Efter tre kilometer var benen som av mjukt gummi, mattheten kom obevekligt krypande. Jag slog ner på tempot, tvingades till det, benen skakade.  Försökte ta in, se, njuta....där är en strand, ett hav, en lång rak sträcka utmed "Ribban", Ribersborgsstranden. Härligt med beachen i stan, som Rio! Eller föralldel Helsingborg. 

Men lite varmt. Skugglöst. Jobbigt med gummimusklerna. Kände mig som inte riktigt närvarande, som om jag sprang i en glasbubbla, verkligheten overklig, suddig och diffus.

Räknade in kilometer. Garmin pep fint vid varje markering, slog fel på någon enstaka. Kilometertiden blev längre och längre, jag längtade till att eländet skulle ta slut. Vägen och målet...? Dammande grusvägar i parken. Någon hejar. Många hejar och applåderar inne i stan. På mig? I glasbubblan? Några fotograferar. Orkar inte se glad ut. Lider. Asfalt igen, en viadukt. Ett berg att bestiga, knäna viker sig.

Jag är helt desorienterad efter nionde kilometern och in mot mål, jag fattar inte att målet är så nära, jag hinner ju knappt spurta! Att gå i mål blir en lättnad utan glädje. 

Men vad hände, vad är nu detta? Varför blev det så här? Varför, hur och vad är meningen med allt?

Det ska jag surt självupptaget och distanslöst grunna över i min nästa blogg! Så....se upp.

2016-06-12 14:13.


Kommentarer till blogginlägget


Veterantanter är det nya svarta! Yepp, så är det!
2016-06-12



Ooh, love det sura och distanslösa 😃
2016-06-12



Jag tänker inte se upp - jag tänker se fram emot :-)
2016-06-12



Segheten må sitta i benen men alls inte i fingrarna. Ser fram emot del 2.
Men helt instängd i glasbubblan har du inte varit eftersom jag vid det här laget vet en hel del om loppet. ☺
2016-06-12



Det gick att se genom glaset....... ☺ tack!
2016-06-12



Anna-Karin!! JAG varken ser ut eller springer som en 17 åring, även om jag hade önskat och tror själv det ibland-;) Jag känner igen din kropps reaktioner mycket väl, minns VSM -15 där jag tvärdog i benen men "Stapplade" mig i mål på bedrövlig tid! Jag hade inget att skylla på var bara en gammal och trött tant! Har fått acceptera att så kan det vara, det finns bra, bättre och usla dagar. Man vet aldrig när det är det ena eller andra! De sista dagarna har jag mest slarvat med det mesta så just nu avstår jag tävlandet några helger-;) Jag ler när du skriver, förstår känslan men gemenskapen som finns både före och efter gör att man kan stängt med ganska mycket!! Heja dig!
2016-06-12



Stå ut med ganska mycket skall det vara!
2016-06-12



Tack för din kommentar Majvi - och JO, det gör du visst! Bådadera....
Visst går det upp och ner, man är ju trots allt ingen maskin. Det är bara så svårt att fatta.....
2016-06-13



Kanske skulle du kunna gå snabbt istället. Det är inte förbjudet och kanske blir tiden densamma om det nu spelar någon roll. Det viktiga är att ha kul och den sociala gemenskapen får du ändå. Du har skrivit en bra blogg.
2016-07-31