Anna Karin D

Olyckan

Tisdagen den tjugofjärde maj var inte en av mina mest lyckosamma tisdagar på jobbet. Tisdag på jobb är aldrig min bästa dag - det kan vara för att den trevliga känslan helgens upplevelser (förhoppningsvis) gett börjar ebba ut, ersätts av trötthet (efter helgens upplevelser) och en viss uppgivenhet över att det är långt till fredag. Tisdag är en menlös dag, saknar stuns och mening, den är mjölkaktigt blågråvit till färgen (ja, synestesi har jag) och ska bara genomlevas.

Just denna tisdag var särdeles trög och blåvitgrå, fast varm, läskigt varm och något tjall hade det blivit på ventilationen. Det var hundra grader inne på patientsalarna, två hundra på mottagningen och 150 i arbetsrummet. Som dessutom saknade syre. 

Klibbigt. Patienter kom försent. Någon ville inte alls. Det mesta gick lite snett.

Det var skönt att cykla hem. Det är nerförsbacke.

När jag hade en halv kilometer kvar blev jag påkörd av en bilist.

Det tog några minuter, en kort scen i filmen om mitt liv. Just denna scen har jag sett i repris, gång på gång på gång på gång sedan dess, jag är less på den filmsnutten nu, den är inte bra. Inte ens på natten. Speciellt inte på natten. Blir jag av med den om jag skriver ner vad som hände? Ett manus i efterskott? 

Jag gör ett försök:

Där Arkivgatan korsar Brunnsgatan är det stopplikt. Jag stannar. Jag ska rakt över, rakt fram. Mitt emot står en grå bil, stannar också vid stopplinjen, vi låter några bilar passera på Brunnsgatan tills det blir fritt. Jag vet inte om den grå bilen blinkar, men om den gör det och ska till vänster har jag företräde som ska rakt fram. Jag börjar cykla. Bilen står still, släpper fram mig....eller? Efter någon meter cykeltur börjar bilisten plötsligt ge gas, ta sats - och svänger vänster! Rakt på mig, jag hinner inte väja, bara nästan. Bilen träffar mig och cykeln på vänster sida, välter oss, och här går det så fort så jag hinner inte riktigt uppfatta exakt hur jag faller, det är ett suddigt ögonblick i filmen just här. 

Jag bara ligger där, mitt i vägbanan. Jag vet är jag svär lite, både precis innan och efteråt. Det kommer en ung man, en cyklist, han har något brunt på sig. Drar mig på fötter,  frågar om jag är ok, säjer att jag inte kan ligga kvar på vägen, för då blir jag påkörd en gång till.

Det har han rätt i. Jag reser mig, det går bra, inget brutet, bara ett uppskrapat vänsterknä. Jag säjer att jag är ok. Bruna cyklisten cyklar vidare.

Kvinnan i bilen har stannat en bit bort och kommer springande, chockad. 

När jag ska resa upp cykeln känner jag hur ont det gör i ryggen. En kniv. Just under revbenen. 

Kvinnan är förkrossad, vi liksom tröstar varandra, det blir en konstig situation. Hon tar på sig hela skulden (och det är faktiskt helt rätt i detta fallet, jag som alltid brukar hitta saker att anklaga mig själv för hittar faktiskt ingenting. Inte ens efteråt. Jag hade dessutom en illblå jacka, jag måste ha synts.)

Vi tar varandras telefonnummer. Hon är skärrad, vill ta sitt ansvar.

Sedan leder jag cykeln hem. Den går inte att cykla på, kedjan har hoppat av och sadeln har vridit sig ett halvt varv. Jag ringer P och berättar vad som hänt. Vi har bestämt att ses just denna kväll.

Och jag börjar sedan bete mig helt irrationellt. Ryggen gör grymt ont, jag kan knappt röra mig, ändå kan jag inte tänka mig att göra något annat än det jag planerat. 

Jag bråkar med P om gym och värme och gud vet vad, ovidkommande detaljer, han får inte hjälpa mig, inte tycka synd om mig, jag är märkligt arg på alla, jag gör lunchlåda till morgondagen och jag ger mig ut och springer. Varje steg en plåga med kniv i ryggen, det är knappt styrfart. Så fullständigt idiotiskt . Så extremt kontraproduktivt och meningslöst. Varför?

Nästa dag efter en plågsam natt, full av ickesömn, smärta och så denna filmsnutt som börjat visas på min inre biograf:  nej, det går inte att jobba. Mitt jobb är fysiskt och ganska tungt. 

Kvinnan som körde på mig ringer. Har kontaktat sitt försäkringsbolag. Hon frågar hur det är. Jag berättar hur det är. Hon berättar hur det är: om hur dum hon känner sig, om hon ska våga köra bil mer någonsin.

Filmen vevar på. Jag är i en bubbla och verkligheten är overklig. Tankarna maler trögt och konstigt. Samtidigt är jag på högvarv, kan inte slappna av. Om och om och om.....bilen, cykeln, gatan. Kanske kan jag jobba ändå? Typ i morgon?

Jag är hemma även idag. Ryggen är bättre, men inte bra. Filmen visas fortfarande. Sömnen funkade inte i natt heller, men jag börjar bli trött nu. Hjärnan är lugnare.

Det är lite med försäkringar och bolag och papper att fylla i, jag måste göra ett läkarbesök. Få det dokumenterat. Jag är dålig på sådant. 

Det kunde gått mycket mycket värre. Det kunde det, och i slutänden kan jag nog se vad meningen var med det här, vad det lärde mig.

Kanske.....spar inte för mycket till morgondagen, lev nu.....lita inte på någon.....och sätt på dig hjälmen, din idiot...

2016-05-26 12:07.


Kommentarer till blogginlägget


Hemsk händelse! Ett ögonblicks verk! Bilar är så hårda och vi är så sköra. Jag tänker – det kunde varit jag som låg där på gatan. Jag tänker, det kunde gått värre. Tacksam för att du inte slog i huvudet. Hoppas chocken släpper så filmen slutar snurra. Dålig film med fel slut! Kraammm
2016-05-26



Din händelse gav mig också en tankeställare! Jag cyklar till allt jag skall om det inte är längre än 6-8 km. Jag får kanske leta fram hjälmen som jag köpte för många år sedan! I trafiken är man sårbar!
Krya på dig!
2016-05-26



Krya på dig och var rädd om dig! Och hjälmen på!! ALLTID!!
Kramar
2016-05-26



Hjälm är ett måste - även om man enbart cyklar på cykelbana.

Men...

Om du inte har varit till läkare bör då åka dit så snart som möjligt för att dokumentera dina skador. Du ska dessutom anmäla det som arbetsskada eftersom det är på väg hem från jobbet. Det kan vara jätteviktigt om du har oturen att få långvariga problem. Men det hoppas jag verkligen inte att du får - krya på dig!
2016-05-26



Lena: läkarbesök genomfört, skador dokumenterade och journalförda, det där med arbetsskada på väg från jobb kom jag på redan första vakna natten.... det finns nog hopp för min tankeförmåga ändå.... tack för goda råd dock! ☺
2016-05-26



Förfärligt tråkig händelse. Det enda positiva är att bilisten tar sitt ansvar, men det är ju inte du som liksom ska trösta henne. Och hjälmen (men det slarvar också jag med när jag cyklar tantcykel).
2016-05-26



Oj oj, tråkigt att höra.
2016-05-27



Usch, vilken tur att det inte gick ännu värre!
Det hjälper ju tyvärr inte dig, men jag blev lite paff när jag läste detta, för i princip exakt samma sak hände mig för ca 15 år sedan - till och med den irrationella löprundan (för att inte tala om filmen om händelsen och flera dagars förvirring). Jag tog också "lärdomen" att leva nu... Har inte tänkt på den händelsen på åratal, men visst, sådant har nog varit med någonstans bakom kulisserna och format ens val. Hmm.
Jag hoppas verkligen att smärtan i ryggen ger sig!
2016-05-28



Läskig händelse men tur att du att du klarade dig såpass bra ändå!!

2016-06-01